Miami Dolphins säsong 1972 kräver väl egentligen en egen artikel. Coach Don Shula ledde sitt Dolphins till seger i Super Bowl VII mot Washington Redskins med 14-7. I grundserien gick man 14-0 och var det första laget som gjorde en så kallad ”perfect season” med idel segrar i bagaget och är fram till idag det ända laget som vunnit alla matcher i både grundserien och slutspel. Det sägs att varje år när det sista laget som inte förlorat förlorar en match så samlas delar av 1972 års Dolphins och delar en flaska champagne, om detta är sant eller inte låter jag andra spekulera kring.
Många anser att 1972 års Dolphins är det bästa laget någonsin, både offensivt och defensivt. Man tog mest yards och tillät minst i ligan det året och ledde även ligan i poäng för och emot. Trots detta finns det en hel del som anser att 1973 års Dolphins var bättre, trots att det laget faktiskt förlorade två matcher, man försvarade dock sin Super Bowl titel.
Shula ledde ett Dolphins med ett riktigt intressant offensiv med många karaktärer som pressen och fansen älskade. Två stycken QB’s i Bob Greise och Earl Morrall, FB Larry Csonka, RB Mercury Morris och WR Paul Warfield var bara ett par av de spelare som bidrog till lagets fina säsong.
I skuggan av detta stod ett av tidernas bästa försvar som inte fick den uppmärksamheten som sina offensiva lagkamrater eller andra försvar son Steelers fick. Med en viss glimt i ögat döptes försvaret till No-Name Defense som leddes av LB Nick Buoniconti och Bill Stanfill, DT Manny Fernandez, safetys Dick Anderson och Jake Scott. Alla utan Fernandez valdes samma år till Pro Bowl. Efter en fantastisk insats under Super Bowl med Scott’s viktiga interception som grädde på moset så fick man till slut sin tid i strålkastarljuset.
Under säsongen tillät lagets försvar ett snitt på 12,2 poäng per match och släppte bara till 18 touchdowns under 14 matcher i grundserien och på den tiden kändes i varje fall ligan betydligt mer poängglad, har tyvärr ingen statistik som backar detta. Man mäktade med 26 interceptions, 33 sacks och tillät bara 3297 yards och 171 poäng emot sig, riktigt imponerande. 1973 spelade lagets försvar om möjligt än bättre och var kanske den största faktorn till att man kunde försvara förra årets Super Bowl. Även 1971 var man fantastiska bakå och bjöd på siffror i klass med de två åren man vann Super Bowl.
Man kan helt klart finna likheter mellan Dolphins 1971, 1972 och 1973 och dess försvar. Precis som sitt försvar är det inte många som pratar om Dolphins när man ska diskutera det bästa laget någonsin. Du hör folk prata om Lombardis Packers, Steelers med sin dominans och sitt stålförsvar, 1985 års Chicago Bears och på senare tid New England Patriots.
LB Nick Buoniconti från Dolphins No-Name Defense kallar laget ”The forgotten team” och visst ligger det nått i det. Buoniconti valdes in i Hall of Fame 2001.
Cowboys legendariska coach Tom Landry tycker jag summerade det hela bra;
“I can’t recall their names, but they are a matter of great concern to us.”
Självklart är jag för ung för att ha upplevt detta med egna ögon. Oftast brukar ju ett försvar ha en fördel, att man är riktigt bra i luften medans man är ok på marken och vise versa. Vad jag har läst mig till så var Dolphins försvar lika dominanta både i luften och på marken och att hålla Redskins fantastiska anfall poänglösa, lagets TD kom på special team, är inget annat en fantastiskt. Här tycker jag det finns en viss skillnad mellan ett bra försvar och ett suveränt försvar.