Månad: november 2012

NFL och musiken (del 1)

I samband med NFL Films Steves Sabols bortgång i mitten av september skrevs det spaltmeter om vad han betytt för den amerikanska fotbollen och dess historia. Förutom det uppenbara att han dokumenterat oerhörda mängder historia till eftervärlden, talades det även om de andra beståndsdelar som han (och bolaget) bidragit med. Allt från tekniska aspekter som super-slowmotion och ”mickade” spelare/ledare till vikten av musiken som ackompanjerar alla deras filmer och TV-serier.

(OBS! Texten innehåller länkar till Spotify med exempel. Om du inte har Spotify installerat på din dator återfinns många av styckena på t.ex. Youtube)

Även om musiken i en dokumentär eller TV-sändning kan verka sekundär, är vi nog alla överens om att musik kan väcka känslor och minnen på ett sätt som få andra saker kan. Tänk bara själv på hur det känns när du hör ”När vi gräver guld i USA” på radion. ((Champions League-hymnen eller vinjetten till Tipsextra är två andra bra exempel på sportrelaterad musik som slår an en ton i många av oss)) Bortsett från vissa olustkänslor som GES i sig må väcka hos vissa, var sommaren 1994 speciell för alla oss som var med då. Det samma gäller självfallet för alla amerikaner och den musik som ackompanjerat de minnesbilder som NFL skapat åt dem.

Jämfört med det svenska exemplet i form av GES (Glenmark, Eriksson, Strömstedt) rör det sig sällan om några storstjärnor som står bakom musiken i NFL. Vinjetten till ”Sunday Night Football” på NBC har visserligen country-drottningen Faith Hill som sångerska, men annars är det oftast mer okända kompositörer/producenter som som står bakom. Den person som dock startade allt, och trots allt får anses som den störste är Sam Spence.

När NFL Films grundades i början på 60-talet stod självfallet en kompositör högt på Ed & Steve Sabols (far & son) dagordning. Först tillfrågades en man vid namn Mahlon Merrick som påbörjade arbetet. Till sin hjälp tog han då en kollega, eftersom det rörde sig om ett ganska gediget uppdrag. Kollegan fick även möjlighet att slänga in lite egna kompisitioner för att fylla ut lite. När det däremot var dags för att redovisa arbetet till NFL Films tilltalades Ed Sabol av assistentens mer ”filmiska” anslag, och gav istället jobbet till honom. Assistenten ifråga hette Sam Spence (f. 1927) och kom att bli en av de som idag anses vara NFL Films 4 grundpelare. De andra tre i sammanhanget är far & son Sabol och John ”The voice of God” Fracenda som kom att bli berättarrösten i produktionerna.

Spence musik kännetecknas, som ovan nämnt, av att de har något episkt, pompöst och familiärt över sig. Oerhört amerikansk på sätt och vis. Någonstans kan det säkerligen kännas som du hört låten förrut i någon western-film. Den känslan är du i så fall inte helt ensam om. Flertalet har genom påpekat att det doftar lite stöld kring många av Spence produktioner. I skrivandes stund har vi inte dock lyckats hitta några indikationer på att någon lyckats fälla Spence, utan likheter till andra verk får således ses som tillfälligheter eller rena homager. ((Vän av ordning har säkert noterat att musikexemplet ”Up she rises” är med och låter bekant. Den låten ifråga är inte Spence original. Utan en gammal folklåt han arrangerat om))

Även om Sam Spence på ett sätt är NFLs musik förkroppsligad, bör det lyftas fram att han inte är ensam. Under hela hans karriär tog NFL även in andra kompositörer som hjälpte till med att musiksätta den allt digrare utbudet av program och filmer. Likt musikbranschen i stort fick även filmmusik sin beskärda del av den brittiska invasionen. Mer om det, och Spence arv och efterträdare. Tittar vi på i del två av den här artikelserien.

Slutspelsläget inför kvällens matcher

Vi är numera inne i vecka 12 av 17, vilket gör det intressant att fundera på vilka som tar sig vidare till slutspelet. Av den anledningen tänkte vi publicera läget just nu. En liten bra bild att ha med sig i närminnet inför kvällens matcher.

Om vi inleder med NFC, så finns det några intressanta saker att ta sig en titt på. Exempelvis har New Orleans Saints slutspel inom räckhåll trots en katastrofal säsong än så länge. Vägen dit är dock lång, och först skall exempelvis 49ers slås ikväll, vilket kan bli en tuff uppgift. Saints är, som vi alla vet, dock ett lag med offensiv potential som heter duga, så varför inte?

NFLs svar på Allsvenskan (NFC East), dvs divisionen som ingen vill vinna, fortsätter att konstant förvåna. Härom veckan förlorade Giants stort, vilket öppnade dörren för t.ex. Dallas igen. Som tur är för Giants så klarar inte Dallas av att prestera nämnvärt heller, för efter torsdagens match mellan Cowboys och Redskins känns det som de sistnämnda har överhanden. De troliga scenariot här är trots allt att Giants tar divisionen, men vem vet?

Slutspelsläget

AFC känns som vanligt som en något sämre konferens. Åtminstone vad det gäller bredden på potentiella slutspelskandidater. Tittar vi utanför topp-6 känns endast Bengals som ett någorlunda spännande alternativ. Dalton (QB) och Green (WR) är en skön kombo som skapa mycket besvär för motståndarna.

Bland de översta 6 känns Steelers som det största frågetecknet. Hur skall det egentligen gå för laget utan Big Ben? Senast han var borta en längre period var 2010 efter den beryktade sexincidenten på en nattklubb. Då klarade visserligen laget sig hyfsat bra. Frågan är om det räcker den här gången för att bibehålla ”wild-cardet” in i slutspelet?

Vad tror du? Vilka går vidare?

Suh's årliga thanksgiving-överfall.

För ett tag sedan blev Ndamukong Suh utsedd till ligans buse nummer 1. På Thanksgiving visade han återigen upp varför han fått den titeln. Med reservation för att hans agerande inte såg fullt lika medvetet ut som förra året, bör det ändå anses som negativt att sparka folk på nötterna. För er som vill lära känna Suh, ”den fina killen”, kan jag rekommendera GQs artikel från tidigare i år.

Thanksgiving 2012
http://www.youtube.com/watch?v=B3hz2C_stoM

Thanksgiving 2011
http://www.youtube.com/watch?v=ZXDmCVSnn1U

Johnny Unitas

(Video på Unitas återfinns längst ner i artikeln. Missa inte det. Fantastiska gamla arkivbilder)

7 oktober slog Drew Brees ett av NFLs äldsta rekord, nämligen Johnny Unitas prestation att passa för en TD i 46 raka matcher. Rekordet hade stått sig i 52 år men tillslut blev det Saints lille ”gunslinger” som slog det. Vem var då denne Unitas?

Johny Unitas (1933-2002) växte upp i Pittsburgh som son till litauiska invandrare, vilket är anledning till det annorlunda efternamnet som är en amerikanisering av släktens ursprungliga ”Jonaitis”. Pappan dog när Johnny endast var 4 år gammal och modern fick arbeta dubbelt för att få ekonomin att gå runt för familjen. Efter avklarade studier i Pittsburgh gav sig Unitas iväg till Louisville Kentucky för att pröva lyckan som fotbollspelare på collegenivå.

Tiden på College var synnerligen annorlunda då skolan hade lite varierande satsning på sporten ifråga. Under en valde t.ex. skolan att satsa mindre på fotbollspragrammet vilket ledde till att Unitas fick ta upp square-dance som ”intresse” för bibehålla sitt stipendium. Skolan skiftade sedermera också till att spela s.k. ”Two-way football” som innebär att spelarna spelade både offensivt och defensivt. det här fick till följd att Unitas även tog sig an rollen som linebacker och safety.

Efter college var det slutligen dags för att äntra den stora världen. Unitas draftades av Pittsburgh men släpptes av föreningen inför säsongen då han ansågs vara överflödig. ((Coachen ansåg nämligen att Unitas inte hade intelligensen som krävdes. )) Unitas tog då jobb inom byggnadsindustrin och fortsatte spela endast på helgerna för ett, mer eller mindre, lokalt amatörlag. En god vän på jobbet insisterade dock att det skulle prova att åka till Baltimore Colts uttagningar. Det skulle visa sig vara en mycket bra idé, och 1956 skrev Unitas på ett kontrakt för klubben som backup-QB. [quote_right]”Look at his sideburns (Joe Namath) he looks like a girl, now Johnny Unitas, thats a haircut you could set your watch by!!”
– Grandpa Simpson[/quote_right]

Tiden som backup blev dock kort då ordinarie QB skadade sig i säsongens fjärde match. Unitas fick hoppas in och bortsett från en ”pick-6” ((Interception som motståndarna direkt returnerar för en TD)) på första passet var det, mer eller mindre, spikrakt uppåt i karriären från dag ett. Av höjdpunkterna bör 1958 års NFL Championship ((Vid den här tidpunkten var ligan fortfarande två separata ligor. NFL och AFL. Fenomenet Super Bowl var således inte påhittat ännu)) nämnas. I historieböckerna har matchen fått namnet ”The greatest game ever played”, och anses vara startskottet för det nationella intresse för sporten som lever än idag. Anledningen var primärt att matchen TV-sändes över hela USA, samt att det var en jämn och bra match. Slutet var spektakulärt på så vis att Unitas ledde sitt Colts i en sista drive, och lyckades få matchen till förlängning genom ett field goal i slutminuterna. Direkt i förlängningen ledde han dem på nytt i en 80-yards drive som avgjorde matchen till Colts fördel. Unitas insats var monumental och den nationella tv-sändningen gjorde att han blev ett stort namn hos det amerikanska folket.

Under hela 60-talet var Unitas, och hans Colts, en betydande faktor i sporten. Förutom passningsrekordet som nämndes i ingressen passade han för totalt 40,239 yards och 290 touchdowns. Han blev även utsedd till ligans bäste spelare 3 gånger och uttagen till Pro Bowl hela 10 gånger. 1970 krönte han en lång och framgångsrik karriär med en seger i Super Bowl V (1970).

Jonny Unitas betydelse för Colts var, och är, enorm. Hans tröja med nummer 19 är t.ex. pensionerad av föreningen sedan länge. Relationen mellan parterna fick dock sig en törn 1984 när lagets nya ägare Robert Irsay valde att flytta laget till Indianapolis. En flytt som inte var populär hos varken Unitas eller någon annan i Baltimore. Även om hans minne vårdas i Indianapolis fortfarande, var han själv noga med att poängtera sin lojalitet till staden Baltimore. När staden återigen fick ett NFL-lag 1996 kunde man ofta se Unitas på matcherna, eller t.o.m. vid sidlinjen. Efter hans död 2002 tyckte Ravens fans att arenan skulle namnges efter Unitas. Namnrättigheterna hade dock precis sålts till en bank vilket gjorde det hela omöjligt. Istället valde man att resa en staty av Unitas utanför arenan.

Klippet nedan är taget ifrån NFL Films lista över de 100 bästa spelarna genom tiderna. Unitas nådde nummer 6 på den listan och presenterades av sportskribenten Frank Deford. Han sammanfattar Unitas betydelse för sporten oerhört bra när han menar att Unitas insats i ”The greatest game…” är gjutformen för dagens moderna QB.

[quote_box]”Every quarterback since then, whoever it is. One of the Mannings, Brady, whoever…can be placed in that template. It all decends from Johnny Unitas on that december day in 1958″[/quote_box]

http://www.youtube.com/watch?v=a2Ed1CdH6SA

Civil War

Nu på lördag möts de två universiteten från Oregon, Oregon State och Oregon i den årliga rivalmatchen som kallas Civil War. Efter det att Oregon förlorat mot Stanford sist så är faktiskt PAC North helt öppet och skulle lillebror Oregon State vinna denna match hemma i Corvallis så slutar man faktiskt före Oregon i täta PAC North. Känns som det var bra många år sedan matchen var så spännande och oviss som i år.

Cevil War spelas allt som oftast som lagens sista match för säsong, på grund av en uppskjuten match för Oregon State i år har man dock fortfarande en match kvar att spela efter. Första mötet mellan de bägge skolorna ägde rum redan 1894 och efter det har man i stort sett mötts varje år. I år blir det möte nummer 116 vilket gör denna match till den sjunde äldsta rivalmatchen i landet på college nivå.

Smeknamnet för matchen kom till någon gång under 30-talet och innan det kallades matchen för Oregon Classic eller State Championship Game. Man turas alltså om att vara hemmalag och jämna år spelas matchen på Reser Stadium i Corvallis och ojämna år på Autzen Stadium i Eugene. Man har vid några tillfällen spelat matchen på neutral mark i Portland och även två gånger i Albany efter upplopp under tidigt 1900 tal. Mellan 1997 och 2006 var det varje år skolan som spelade hemma som segrade, men 2007 lyckades Beavers vinna i Corvallis efter dubbel övertid. Från 2008 har Oregon lyckats vinna varje match och förra året vann man med 49-21.

Mellan 1959 och 1961 delades Platypus Trophy ut till segraren av matchen, efter det försvann den i 40 år men hittades igen 2005 och började åter delas ut till segraren. Oregon leder serien med 59-46 med 10 matcher som slutat oavgjort.
Denna match var som sagt tänkt att vara det sista farthindret mot BCS finalen för Oregon, men efter förlusten senast mot Stanford så riskerar man nu både chansen att vinna PAC och att spela Rose Bowl. Oregon State har överraskat stort efter en svag säsong 2011 och har alltså chansen att sluta 10-2 och före storebror Oregon. Mycket fokus kommer självklart att ligga på Oregons offensiv och hur väl Oregon States försvar, som spelat bra året igenom, ska klara av det. Jag kan tycka att det kanske borde läggas lite mer fokus på hur Oregon ska klara av Oregon States fina pass spel.

Helgen som kommer bjuder på en fantastisk samling av rivalmatcher och det är verkligen svårt att välja vilka matcher man ska kolla på. Auburn – Alabama, Georgia Tech – Georgia, Florida – Florida State, South Carolina – Clemson och Notre Dame – USC tillsammans med matchen jag just skrivit om tycker jag väl är de allra hetaste och väljer man någon av dessa kan man inte gå fel.

Inför Steelers vs Ravens

Oftast tituleras matcher ”rivalmöten” eftersom det rör sig om matcher inom divisionerna. Ibland kan det dock även bero på att två superstjärnor möts, lite som Patrots och Colts varit under det senaste decenniet. Kvällens möten mellan just de två lagen slipper dock den stämpeln eftersom Manning inte är en del av Colts organisation längre. Kanske är det för övrigt ett bra test på matchens rivalstatus huruvida den kan få bibehålla sin status även om laguppställningarna ändras? För visst känns Ravens mot Steelers fortfarande lika hett, även om många stora namn saknas?

Anledningen till rivaliteten mellan Steelers och Ravens är säkerligen många. I grund och botten handlar de om två lag från samma division, där matcherna många gånger dessutom avgör vem som tar greppet om divisionen. Tittar vi lite ytterligare på lagen, beror säkerligen mötets popularitet även i att de ofta är två oerhört fysiska och defensivt starka lag som dundrar samman. Fråga bara Ben Roethlisberger som fick sin näsa omplanterade av Ngata härom året.

http://www.youtube.com/watch?v=b7oIjUCETZI&feature=related

Även om statistiken ser hyfsad ut i år för båda lagen har det ändå varit lite ojämna insatser från båda håll än så länge. Ravns, som leder divisionen, går in i mötet med 7 segrar i bagaget, medan Steelers har 6. Steelers är sin vana trogen ett av de starkare försvaren i ligan, även om många menar att de börjar bli lite ålderstiget på sina håll. Tittar vi på statistik såsom hur många yards de släppt till ligger de i toppen (#1), och detsamma gäller även hur många poäng de släppt till (#7). De som dock saknats fån försvarets sida är ”turnovers”, där försvaret hade kunnat utmärka sig mer (#31).

Ravens har dock inte varit lika vassa på försvarssidan i år. Anledningen ligger troligtvis mycket i skador på stora stjärnor såsom Ray Lewis och Suggs ((Suggs är dock tillbaka i laget numera)). Laget har släppt till oerhört många yards den här säsongen, vilket inte är normalt för ett normalt såpass defensivt starkt lag. De enda positiva med den statistiken är att alla dessa yards inte lett till särdeles många poäng för motståndaren. Där rankas laget som nummer 13 i ligan vilket får anses vara OK.

[quote_box]”It’s going to have a little bit of a different feel,” said Ravens outside linebacker Terrell Suggs. ”There is no Ward, no Troy Polamalu, no Lewis, no Lardarius Webb. But once that whistle blows and the bullets become live, I don’t expect anything less than traditional Ravens-Steelers. It’s a good old-fashioned alley fight. … As soon as we walk in their stadium, they’re going to lock the gates, but that’s what we want so we can get in there and we can have it out.”
Suggs till Baltimore Sun[/quote_box]

Just frånvaron av stora stjärnor är det som är påtagligt i årets match. Många är de som saknas från gamla laguppställningar. En del har lagt skorna på hyllan medan andra är skadade. Förutom de som Suggs nämner saknar framför allt Steelers sin store QB Ben Roethlisberger som kommer bli borta i 3-4 veckor. En skada som således håller han borta från lagens returmöte om två veckor.

Även om lagen är decimerade kommer den här matchen (och kommande möte) vara avgörande för utgången av divisionen. Steelers situation är väl den mest prikära då de haft endast en vecka att vänja sig vid tanken att spela utan Big Ben. I deras fall handlar det troligtvis att hålla nere siffrorna och göra det här till en fysisk, defensiv ”gris”-match med få poäng. Att matcha Ravens i en slags glad offensiv show, är nog inget som håller, oavsett hur bra deras backup QB må vara. Till Steelers fördel är dock att de spelar på hemmaplan. Personligen tror jag dock inte det räcker, utan jag tror Ravens går vinnande ur mötet.

Teambuilding i New York

Vissa saker slår aldrig fel. Mästarna inleder alltid säsongen. Dallas och Detroit är hemmalag på Thanksgiving, och New York Jets spelare gråter alltid ut tidningarna när säsongen känns körd.

Visst raljerar jag lite i ingressen men vi minns alla hur det lät förra året. Då var det Mark Sanchez som fick skit i media av ej namngivna spelare. I år har turen kommit till Tim Tebow som får stå till svars för en medioker säsong. Lite olyckligt eftersom killen knappt fått se en boll i år.

I tidningen New York Daily Times beskrivs Tebow med fraser som ”terrible” och ”…not even a quarterback”. Den ende som väljer att stå för sin åsikter är Matt Slausson som säger att:

[quote_box]
”It’s not even close…All the other quarterbacks know it. I have all the confidence in Mark. We don’t really have a choice. We have Greg [McElroy, lagets 3:e quarterback] . . . and we have an athlete.”
[/quote_box]

Jets coach Rex Ryan har i stort vägrat att kommentera kring uppgifter och menar att han inte kommer låta sitt lag nedslås av ”utomstående”. Speciellt inte när det dessutom rör sig om anonyma källor. En sund hållning självfallet, bortsett från att spelare inte kanske bör betraktas som ”utomstående” om nu citaten är äkta.

Frågan om Tebow bör väl i grund och botten inte handla om personen själv, utan Jets lednings ansvar. Vad ville de egentligen åstadkomma när de tog Tebow till Jets? New York är dessutom inte den lugnaste marknaden att verka på, så det gäller att vara säker på sin sak, och inte bara plocka in förste bästa namn som nämns på sportsidorna inför säsongen. Innan säsongen var Ryan & Co visserligen tydliga med att signalera att Sanchez fortfarande var nummer 1 och att Tebow bara var ett komplement som däremot skulle få en hel del speltid. Bortsett från det där med Tebows speltid så har det således varit konsekventa, men finns det en framtid för Tebow i New York? Skall han bara sitta där och vänta ut sitt kontrakt? Vad tycker ni?

Är Tebow kvar i Jets nästa år?

Inför Eagles – Cowboys

22.15 Söndag kväll är det åter igen dags för Eagles och Cowboys att braka samman. Denna gång på Lincoln Financial Field i Philadelphia. Precis som med många andra matcher inom divisionerna runt om i NFL handlar det om en rivalitet på hög nivå. Tidigare har vi bl.a. skrivit om Bounty Bowl (1989) här som på ett bra sätt visar hur mycket, eller snarare, lite dessa lag känner för varandra.

Årets upplagor av lagen är ganska lika. Talang finns på flertalet positioner och båda lagen har/hade Super Bowl-drömmar. Båda lagens säsonger har dock varit rejäla besvikelser så här långt, och båda står på endast 3 vinster (8 matcher spelade) vardera. Super Bowl är således inte längre det enda som finns på deras näthinnor.

Sista slutspelsplatsen i konferensen hålls dock för närvarande av Seattle (5 segrar) som dessutom spelat en mer match. Rent hypotetiskt finns därför drömmen om slutspelsplatsen inom räckhåll, men då krävs seger ikväll. Förloraren kan säkerligen börja fundera över vart de skall åka på semester i januari.

Dallas stora problem i år har varit en oförmåga att knyta igen matcher. Man kan tillsynes spela jättebra, men på något udda sätt alltid förlora ändå. Dessutom har de haft stora skadeproblem på sina running backs. DeMarco Murray är inte disponibel ikväll heller, men förhoppningsvis kan Felix Jones spela. Annars blir det att plocka fram tredjevalet och hoppas på det bästa.

Eagles i sin tur har i veckan blivit beskyllda för dålig moral och att de helt enkelt gav upp i matchen mot Saints förra helgen. Dessutom kretsar mycket i media kring vad Michael Vick (QB) gör eller inte gör. Till hans försvar skall de dock sägas att killen inte alltid har jättebra skydd framför sig, och om han fortsätter ta stryk med samma åerkommande frekvens kommer han inte spela hela säsongen.

Trots allt negativt kring lagen tror jag att det här kommer bli en underhållande match som Cowboys tillslut tar hem med 21-17,

Han är ligans fulaste spelare…

Sporting News passade i veckan på att att ställa sin årliga fråga om vem som är ligans fulaste spelare. Då tänker vi inte utseendemässigt, utan spelmässigt. 103 spelare tillfrågades och de fick inte rösta på någon i sitt eget lag, eller sin egen coach. Svaret är kanske inte helt förvånande och bygger säkerligen på historiska händelser och inte nödvändigtvis på vad som hänt den här säsongen.

Who is the dirtiest player in the league?

1.Lions DT Ndamukong Suh — 32 röster

2.Dolphins G Richie Incognito (på bilden) — 19

3.Rams CB Cortland Finnegan — 14

4.Steelers LB James Harrison — 6

5.Titans OT David Stewart — 3

6.Eagles DE Jason Babin — 2

7.Steelers S Ryan Mundy — 2

Frågor på det? Saknar vi någon brutal herre?