En genomsnittlig spelares karriär är ca 3,3 år i NFL. En ganska kort tid för att sätta sin prägel på en idrott och spara ihop en slant till ålderdommen. En av de mest ikoniska spelarna genom alla tider spelade endast 4 säsonger i ligan, med lyckades med det här. Med råge dessutom.
Under helgen som var avgjordes NFL Combine i Indianapolis. Tillställningen där ligans kommande rookies får visa upp sig för potentiella arbetsgivare genom att springa, hoppas och kasta bollar med mera. Ett av de mest populära momenten är 40-yards-loppet som alltid vållar diskussion. Snabbast genom alla tider är, officiellt sett, Chris Johnson och Rondel Melendez med sina 4.24 sekunder. Dessa två herrar kommer dock till korta i jämförelse med den tid som uppmättes när Auburns Heismann Trophy-vinnare Bo Jackson äntrade NFL Combine 1986. Jacksons 4.12 negligeras dock av rekordböckerna eftersom det skedde med manuell tidtagning. Faktum kvarstår dock att Bo Jackson var snabb. Jättesnabb.
När det således blev dags för draft 1986 valdes Bo Jackson först av alla utav Tampa Bay Buccaneers, och därmed borde allt varit frid och fröjd. I Jackson fick Bucs den snabbaste spelaren genom alla tider, som dessutom visat sig vara en fruktansvärt allsidig atlet som även hade skördat framgångar i både baseball ((Yankees ville drafta honom direkt efter High School men Jackson valde att stanna kvar, och gå på college.)) och friidrott. ((Lite kul kuriosa är att Jackson var synnerligen bra i tiokamp, även om han hatade de avslutande medeldistansloppet (1 mile). För att slippa det räknade han ut att om han ledde med över 1500 poäng inför sista grenen, så skulle han vinna även om han inte sprang det avslutande loppet. Sagt och gjort var det så han gjorde. Jackson tävlade således bara i 9 grenar, men vann dock ändå alltid tiokampen. Onekligen imponerande.)) Några som däremot inte var lika glada över hans mångsidighet var hans ”kommande” arbetsgivare. Bucs gillade nämligen inte alls att Jackson även spelade baseball professionellt för Kansas City Royals (MLB) och tvingade honom därför att välja mellan fotbollen och baseballen. Föga förvånande var Jackson av en annan uppfattning och bråket ledde till att han aldrig skrev på något kontrakt med Bucs.
Här skulle egentligen historien om fotbollspelaren Bo Jackson kunnat ta slut om det inte varit för Los Angeles ((Oakland var under en kort sejour stationerade i Los Angeles, innan de flyttade tillbaka till Oakland)) Raiders legendariske ledare Al Davis. Han kontaktade Jackson och presenterade en lösning på problemet. Jackson kunde spela för sitt Kansas i MLB, och ansluta till Raiders så fort baseballsäsongen var över. Dessutom utan att det skulle påverka hans lön alls. Jackson gillade idén och kom för de kommande 4 säsongerna att bilda ett fruktat backfield ihop med Marcus Allen ((Invald i Hall of Fame 2003)).
I och med att Jackson missade de första 6-7 matcherna av varje säsong blev hans siffror självfallet lite haltande i direkt jämförelse med många kollegor. 1989 hade dock Jackson sin bästa säsong då han sprang för 950 yards under 11 matcher, med ett imponerande snitt på 5,5 yards per försök. Karriären slutade dock alltför tidigt med en allvarlig höftskada i januari 1991, och Jackson stannade således på blygsamma 2782 yards över hela sin karriär. Skulle vi dock rangordna alla runningsbacks genom tiderna, med yards/carry som mått, ligger Bo Jackson (5,4 yards/carry) god tvåa efter Jamal Charles (5,6). Jackson håller dock rekordet för rushing yards under en Monday Night Football ((Ja, jag vet. Det finns statistik på allt)) med 221 yards.
Hur gärna vi än vrider och vänder på statistik, kan vi dock inte komma runt en liten fråga. Hur kommer det sig att en person med såpass modesta siffror blivit en sådan ikon? Självfallet ligger lite i att han var en fantastisk atlet som spelade All Star matcher både i fotboll och baseball på högsta nivå, men för att förstå Bo Jacksons kändisskap fullt ut behöver vi titta utanför idrottsplanen. Elaka tungor menar nämligen att om du ber en amerikan att berätta sitt starkaste Bo Jackson-minne, kommer de för eller senare börja prata om TV-spelet Tecmo Bowl. ((Spelet lanserades för klassiska Nintendo NES-konsolen 1989 och var det första i sitt slag som hade namnrättigheter till NFL, vilket naturligtvis gjorde sitt för att öka populariteten i spelet.)) För om Jackson var en bra NFL-spelare i verkligheten, var han en gudabenådad sådan i det spelet. (Något som en spelare exemplifierat väl med videon nedan). Som om inte TV-spelet var gott nog förekom Jackson även i en serie reklamfilmer ((Ihop med bl.a. musikern Bo Diddley)) för Nike där hans berömda allsidighet visades upp genom att han utövade alla möjliga idrotter. Alla dessa reklamfilmer hade sloganen ”Bo Knows” vilket snabbt satte sig i det amerikanska medvetandet och lyfte upp Jackson kändisskap till nya höjder.
Efter fotbollskarriären tog slut 1991 fortsatte Jackson att spela baseball i ett antal år till innan han slutligen lade skorna på hyllan i mitten av 1990-talet. Sedan dess har han, likt många andra atleter, arbetat med diverse affärs- och välgörenhetsprojekt, samt även testat på skådespelaryrket. När ESPN röstade fram tidernas största atlet härom året röstades Jackson fram som etta i konkurrens av namn som Mohammed Ali, Carl Lewis och Michael Jordan.
Det luriga här är att Saints troligtvis har bra koll på hur de använt sig av sin stjärna, för under grundserien användes Graham som TE i mer än 50% av de tillfällen som han äntrade planen. Det är visserligen inte med bred marginal, men så länge siffran är större än 50% är han en TE. Eller hur var det nu? Grahams advokater lär nämligen ha räknat med slutspelsmatcherna. I dem användes han som WR i nästan 70% av spelen. Räknar vi in dessa två slutspelsmatcher (i hans total) har han plötsligt spelat fler gånger som WR. Klurigt? Räkna med en lång diskussion mellan Saints om Graham om vad det skall står på visitkortet.
