Grundkurs – Tenyards.se

Varför alla dessa flaggor?

I vår lilla NFL-skola har vi idag kommit till en sak som kan vara lite förbryllande. Varför denna förkärlek för att kasta gula och röda flaggor till höger och vänster?

Det här är inte så jättekonstigt egentligen. Men vi tar det ifrån början

Den gula flaggan
Den gula flaggan kastas i samband med att domaren ifråga ser ett regelbrott. Efter spelet brukar domarna konferera och huvuddomaren meddelar i sin mikrofon vad som skett och vad bestraffning skall bli. Notera att en kastad flagga inte behöver betyda att ett straff kommer att utdelas. Dels kan domarna komma fram till att det inte var något regelbrott. Dvs att de ändrar sig. Dels kan det icke bestraffade laget neka till domslutet och istället låta det som skedde på spelet bestå. Exempel på detta är om utfallet av spelet helt enkelt var bättre än att det utfall domarnas dom skulle ge. Gör ditt lag en touchdown är du oftast inte intresserad av något annat scenario. ((Jämför med den ”vanliga” fotbollen då domaren ibland låter spelet gå eftersom laget fortfarande har fördel av boll.))

Vad innebär det om en keps kommer flygande? Om en domare ser ett andra regelbrott under spelet kan han välja att kasta sin keps också. Eftersom han redan kastat sin gula flagga får han helt enkelt ta vad han har.

Den röda flaggan
Kastas av coacherna som en signal för att det vill ha en videogranskning på föregående spel. Coacherna har två möjligheter att, på det här sättet, ”utmana” (”Challenge”) domsluten. Domarna kommer då videogranska föregående spel och om det har 100%-bevis på att de har haft fel, så reviderar de sitt domslut. Om domslutet inte ändras förlorar coachen/laget som kastade flaggan en timeout. Skulle däremot coachen/laget lyckas med båda sina röda flaggor tilldelas de en tredje ”utmaning” (”Challenge”)

Hur är det med det där blåa som kommer flygande?
Den blåa, som egentligen inte är en flagga utan något bönpåseliknande, är tillför att markera positionen av en händelse. Typexempel på när domaren känner ett behov att markera positioner på planen är t.ex. vid en fumble. Skulle man efter spelet revidera något domslut, kan man ”enkelt” gå tillbaka och placera bollen på rätt ställe.

(Den här artikel ingår i vår NFL-skola och dess grundkurs. Texten är ämnad för dig som precis upptäckt sporten och som vill förstå mer rörande vad det är som händer. Om du vill se alla tidigare publicerade artiklar i serien så återfinns de i menyn under NFL-skolan >> Grundkurs.)

Hur fungerar spelschemat i NFL?

En av de vanligaste frågorna man ställs inför som ny NFL-fantast är hur spelschemat fungerar. Hur får dem ihop det och varför möter man inte alla lagen som i en normal liga?

Grundserien i NFL är 17 veckor lång och skall fyllas av 16 matcher och en spelledig vecka (S.k. ”Bye-week”). Den första reaktionen kring det här för en nyinvigd brukar vara att det är en väldigt kort säsong. Ett faktum som är en stor del av tjusningen med NFL. Varje match är betydelsefull. På grund av den korta säsongen har dock lagen inte möjlighet att möta alla de andra 31 lagen i ligan under en säsong, utan på något sätt får man försöka fördela ut dessa över tiden.

NFL är som sagt en liga med 32 lag. Dessa är fördelade i två konferenser med således 16 lag i varje. Dessa kallas AFC (American Football Conference) och NFC (National Football Conference). Varje konferens är sedan indelad i 4 divisioner, med följaktligen 4 lag i varje.

När vi nu rett ut det här kan vi ta en titt på hur det bestäms vilka 16 matcher varje lag skall spela:

[check_list]

Varje lag möter de tre andra lagen i sin division två gånger varje säsong. En gång på hemmaplan, en gång på bortaplan.(Totalt: 6 matcher)
Dessutom spelar man en match mot varje lag ifrån en specifik division i samma konferens. Vilken den här divisionen är alterneras och på tre års sikt ((Det finns helt enkelt tre stycken andra (den egna borträknad) divisioner i den egna konferensen. En varje år. Därav tre år.)) har man således mött alla lagen i sin konferens åtminstone en gång. (Totalt: 4 matcher)
Sedan gör man samma sak med divisionerna i den andra konferensen. På 4 års sikt har man då, åtminstone, mött alla lagen i den andra divisionen en gång. (Totalt: 4 matcher)
Slutligen möter man två motståndare från den egna konferensen. Dessa skall uppfylla kriteriet att de hamnade på samma plats i sin division som en själv. Dvs, ett lag som vann sin division under föregående år, skall möta någon av de andra segrarna. ((Ett lag som blev tvåa skall således möta någon av de andra tvåorna osv.)) Lagen ifråga skall också uppfylla kriteriet att de inte skall vara medlem av den divisionen som omnämns i punkt två.(Totalt:2 matcher)

[/check_list]

Klart som korvspad?

Tidtagning

Det här kapitlet i vår serie om grunderna i sporten kommer handla om tidtagning. Det vill säga hur klockan fungerar och när den stoppas och när den fortsätter ticka. Det kommer bli många siffror men vi skall försöka hålla det så enkelt som möjligt.

Matchen spelas i fyra kvartar (quarter) som passande nog är 15 minuter långa var. Mellan varje quarter byter lagen sida. Vila sker i form av 2 minuter efter 1:a och 3:e kvarten samt 12 minuter i halvtid (dvs mellan andra och tredje kvarten). Det lag som började matchen med boll blir försvarande direkt efter halvtidspausen. Första och tredje ”quartern” sätts igång med en avspark. Vid övriga tillfällen fortsätter man där man var. Hade lag A bollen på mittplan, fortsätter de där efter pausen.

Under matchens gång stoppas klockan i normalfallet inte utan löper på även mellan varje försök (down). Undantagsfallen är misslyckade passningar (dvs ingen spelare fångar bollen innan den slår i backen), regelbrott eller om en spelare springer utanför planen. Det här reglementet får av naturliga skäl många taktiska konsekvenser för lagen. Ett lag som leder i slutet av matchen springer gärna med bollen eftersom klockan då kommer löpa på kontinuerligt. Ett lag som däremot ligger under passar gärna. Det här gör det primärt för att det är ett snabbt sätt att vinna mark, men även för att klockan stannas om de misslyckas med ett pass. Dessutom passar de ofta ut mot sidlinjerna, för att mottagaren skall kunna kliva utanför planen och således stoppa klockan.

Mellan varje försök har anfallande lag 40 sekunder på sig att starta spelet igen. Om de misslyckas med det här bestraffas det med 5 yards (delay of game). Dvs. Domaren flyttar bollen 5 yards bakåt, vilket innebär att anfallande lag har 5 ytterligare yards att ta sig innan de får 4 nya försök.

Som hjälpmedel för att stanna klockan kan coacherna bl.a. använda sig av time out. Bägge lagen tilldelas 3 stycken sådana per halvlek. Förutom att stanna klockan ger det även coacherna chans att samla laget en aning och prata igenom läget i matchen.

Grunderna kring Collegefotbollen

Då ska jag ge mig på att försöka förklara lite turer kring hur collegefotbollen fungerar. Hoppas det kan hjälpa för att öka intresset kring den kanske mest genuina sporten i USA. Hela systemet kan tolkas som rörigt och än rörigare att försöka förklara utan att slå en knut på sig själv ett par gånger. Känns kanske som man inte behöver ha 100% koll för att kunna njuta av det, osäker på om jag själv har det. Har jag missat någon viktig del, har jag fel i nått, är det nått mer ni undrar över so hojta mer än gärna till i kommentarsfältet.

Först kan vi snabbt gå in på de olika konferenserna, precis som du i NFL har olika divisioner har du i college olika konferenser, en del av dem med två divisioner och en del utan. De med divisioner avgörs i form av en final match mellan vinnarna av de två divisionerna. Precis som med divisionerna i NFL gör konferenserna i college upp i samma serie där det ultimata är att vinna BCS National Championship Game, college motsvarighet till Super Bowl. Men som grädde på moset så fightas skolorna också om att vinna sin konferens. Skolorna knyter upp sig för x antal år med en konferens och får då ta del av tv intäkter och annat som konferenserna själva förhandlar upp. Förr var konferenserna mer geografiskt ordnade att skolor som låg i väst till exempel spelade i vissa konferenser och skolor i sydöst i vissa. På senare tid har man dock släppt på detta en aning vilket jag tycker är synd.

Olika konferenser är olika bra, du har sex srtycken BCS konferenser som har högst status och sen har du konferenser som Sun Belt och WAC som inte står lika högt i kurs. Du har även en handfull med skolor som inte spelar i någon konferens och väljer att hålla sig ”neutrala”, Independents kallas dessa och den anrika skolan Notre Dame är, i varje fall ett tag till, en av dem.

Konferenserna är;

ACC (Atlantic Coast Conference)
Big 12
BigTen
Big East
Conference USA
Mid-American
Mountain West
PAC 12 (Pacific 12 Conference)
SEC (Southeast Conference)
Sun Belt
WAC (Western Athletic Conference)

BCS står för Bowl Championship Series och till skillnad från så många andra skolidrotter under NCAA (National Collegiate Athletic Association) så har fotbollen inget slutspel (än) som följer efter grundserien. Istället kan varje lag från Division I-A (högsta serien) med en vinnande säsong, över .500%, delta i en slutspels match som alltså kallas Bowl.
Dessa matcher drar uppmärksamhet och en hel del pengar till skolorna som deltar i dessa Bowls. Men, med vinnare från 25 olika Bowls kan ju inte alla kalla sig nummer ett i landet så 1998 tog man fram BCS som skulle lösa det problemet. BCS delar upp slutspelsmatcherna i två grupper;

BCS Bowl Games – Dessa fem matcher består av Sugar Bowl, Rose Bowl, Orange Bowl, Fiesta Bowl och BCS National Championship Game. Den sistnämnda matchen roteras varje år runt till en av städerna där Sugar, Rose, Orange och Fiesta Bowl hålls och spelas som årets sista match, vinnaren av den matchen kan kalla sig nationella mästare. Förra året vann ju Alabama över LSU i BCS National Championship Game och blev således National Champions. Dessa Bowls är alltså de stora matcherna som de högst rankade lagen gör upp inom. Tar man sig till en av dessa matcher är skolan garanterad en bra summa pengar i sponsorintäkter, vi snackar om summor mellan 10-20 miljoner usd.

Dessa Bowls har alltså minst ett lag från de sex BCS konferenserna i sig, ACC, SEC, Big 12, Big Ten, Big East och PAC 12.

Rose Bowl (vinnaren från BigTen mot vinnaren från PAC 12)
Orange Bowl (vinnaren från ACC mot högst rankade lag)
Fiesta Bowl (vinnaren från Big 12 mot högst rankade lag)
Sugar Bowl (vinnaren från SEC mot högst rankade lag)
Vinnaren från Big East fyller den sista lediga platsen.

Alla andra Bowls – De andra finalmatcherna räknas som mindre Bowls och varje lag som avslutat säsongen med 6-5 eller högre kan bli vald att delta i en av dessa Bowls. Men prestigen och pengarna att delta i dessa Bowls är betydligt mindre och kan till och med ibland innebära en förlust för skolan.

För att göra det ännu mer krångligt så gäller bara detta fram till och med 2013, efter det kommer det nya slutspelet som klubbades igenom i vintras att gälla. Detta kommer förhoppningsvis göra det mer rättvist och logiskt vilka som är slutliga vinnare.

Det kommer att bli ett slutspel med två semifinaler och en final. Finalen kommer budas ut till högstbjudande stad precis som Super Bowl och de två semifinalerna kommer att roteras kring sex Bowls. Den nya Champions Bowl (vinnaren mellan SEC och Big 12) är en av de två klara, den andra är Rose Bowl. Gissningsvis kommer även Orange, Fiesta och Sugar Bowl ingå i rotationen med en ny Bowl in.

Vilka fyra lag som kommer till detta slutspel kommer att väljas av en kommitté med 15 medlemar som består av konferens kommissionärer, idrotts direktörer och före detta tränare. Man kommer kolla på hur tuffa lagens spelprogram varit, vilka lag man vunnit mot och, om jag har förstått det rätt, även väga in BCS rankingen.
Matten kring BCS rankingen är inte helt lätt att begripa, men nedan fyra är de starkaste orsakerna kring rankingen;

1. Subjektiva rankingar ((Det finns två stora rankingar, Harris och Coaches. Harris är bestämd av olika medier, före detta spelare samt universitet och Coaches är precis som den låter från tränarna. Tillsammans gör de 2/3 av den slutliga rankingen medan sex olika datorrankingar utgör den sista tredjedelen. I datorrankingen tas den högsta och den lägsta rankingen bort för att göra den mer rättvis))
2. Datorranking (se fotnot ovan)
3. Svårighetsgraden på lagets spelschema
4. Antal förluster

Alla av ovan faktorer representeras av ett poängvärde, lagen får x antal poäng för hur det har gått för dem i de fyra olika kategorierna ovan. Sen slår de ihop alla de fyra ovan och får så till en slutlig ranking. Laget med lägst poäng får veckans första plats.

Innan BCS kom till 98 så såg det lite annorlunda ut. Det första rankade laget skulle automatisk få spela Rose Bowl mot vinnaren av PAC medan det andra rankade laget hade fått spelat Sugar Bowl. Alltså var det inte tidigare möjligt att de två bästa lagen möttes. Det problemet är dock löst tack vare det nya systemet.

Har säkert missat en hel massa saker men detta bör i varje fall ge en ungefärlig bild hur det funkar. Ja, det är krångligt som bara den, tycker även folket som följer det. Ja, det kommer antagligen att bli lättare att följa 2014 när slutspelet är igång. Men man behöver inte fatta allt detta för att verkligen uppskatta college fotbollen, jag rör jämnt ihop det och har på senare år följt college mer än NFL.

Att göra poäng

En av det väsentligaste frågorna i alla sporter är naturligtvis hur man gör poäng? I amerikansk fotboll finns det ett flertal sätt som alla ger lite olika poäng.

Touchdown
Det lagen alltid strävar efter är egentligen att göra en touchdown. Andra sätt att göra poäng blir oftast en sista utväg och en slags olycksfall i arbetet. Anledningen till detta beror helt enkelt på att en touchdown ger mest poäng, 6. Lyckas man sedan sätta den efterföljande ”extrasparken” ger det ytterligare en poäng. Av den anledning är många resultat delbara med 7.

En touchdown görs genom att bollen fångas i målområdet eller att någon springer in med bollen i detsamma.

Extrapoäng
Den tidigare nämnda extrapoängen görs direkt efter en touchdown genom att målgörande lag sparkar bollen mellan målstolparna. Om det anfallande laget är i poängnöd har de dock även möjlighet att göra ett ”2-poängsförsök”. Om dem på ett försök (från 2 yards-linjen) passar eller springer in med bollen får det 2 ytterligare poäng. Vanligtvis anses detta alternativ för chansaktigt och således används det bara i trängda lägen då man verkligen måste.

Field goal
Om touchdown känns som ett alldeles för avlägset alternativ kan anfallande lag välja att försöka sparka bollen mellan målstolparna från den position som de befinner sig på planen. Det här kallas då för ett Field Goal och renderar i 3 poäng.

Vanligtvis ser du ett lag göra ett field goal på sitt fjärde och sista försök, dvs i den situation då de hade gjort en Punt (spark för att få bort bollen så långt från eget mål som möjligt) om de varit längre bort från mål.

När en match summeras och man analyserar varför allt gick som det gick är det inte sällan det i slutändan hängde på ett eller flera field goals. Att ha en god ”kicker” i sitt lag är således livsviktigt. Visst lever de ett liv i skymundan, men de få sekunder när de väl står där på planen är det stundom deras insats som avgör om säsong var bra eller dålig för laget. Googla gärna Adam Vinatieri och läs om hans insatser. Där är en man som klarat av pressen och blivit hjälte flertalet gånger. Vill du hitta en syndabock så kan du söka efter Ravens Billy Cundiff.

Safety
Slutligen finns det ett sätt att göra poäng som faktiskt endast kan utföras medan man är det försvarande laget på planen. Safety ger 2 poäng och bollen tillbaka efteråt och uppnås vanligtvis genom att man tacklar ner motståndarnas QB, eller annan bollbärande spelare, inom hans eget målområdet. Finns även en hel del andra sätt att göra på detta på, men samtliga går ut på att anfallande lag på något vis ställer till det i eget målområde.

I Super Bowl nu senast gjort Giants en safety i början av matchen. Patriots QB, Tom Brady, lyckades visserligen göra sig av med bollen, men eftersom han bedömdes kasta bollen ut i tomma intet (där ingen medspelare fanns) blev han skyldig till Intentional grounding (mer om det en annan gång). Man menar då att han gjort sig av med bollen för att undvika att Giants får tag på den, snarare är att han försökte göra någon konstruktivt som att passa en medspelare. Eftersom han gjorde detta i eget målområde blev följden Safety. 2 poäng till Giants och Patriots får göra efterföljande avspark så att Giants kan starta med bollen.

Ett annat, mer klockrent, exempel på Safety har vi fått från en läsare (Tack Joakim. Red.Anm) som tipsade om en klassisk safety som skedde i Super Bowl XXV (1991) när Giants tog sin andra Super Bowl under Parcells när de besegrade Bills med 20-19. I klippets första sekunder syns hur Bills Bruce Smith tacklar Giants QB Jeff Hostetler i dennes egna målområde. Resultatet av det är alltså safety och 2 poäng till Bills. Som därefter även får börja med boll.

[youtube width=”600″ height=”355″ link=”http://www.youtube.com/watch?v=z8_KDERNb5g”]

Förutom nämnda safety har försvarsspelare också möjlighet att göra en touchdown. Oftast sker det här genom att en försvarare lyckas ta bollen från en bollbärande spelare, eller fångar ett pass (interception), för att därefter springa in i målområdet med bollen.

Organisation

Det som slår många när de första gången ser ett lag i den här sporten är att det verkar gå åt en väldig massa spelare. En iaktagelse som är helt korrekt. Även om det bara får vara 11 spelare på planen åt gången är laget uppdelat i, vanligtvis, 3 enheter som turas om beroende på situation. Dessa grupperingar är Anfall, Försvar samt ”Special teams”. Det sistnämnda gänget, med det föga smickrande namnet, är inne vid udda situationer såsom field goals, punts (spark som inte görs i poängsyfte), avsparkar m.m.

Vad gäller coacher så finns de i överflöd de med. Laget har alltid en huvudcoach, som sedan har en defensiv och en offensiv coach under sig. Bryter man ner laget vidare finns det, i stort sett, en coach för varje gruppering spelare. Linebackers, recievers etc.

Vanligtvis finns det även coacher/personal placerade högt upp på läktaren (oftast i en logé med TV) för att ge dem på planen en mer övergripande bild.

Förflytta bollen

Som vi nämnt i tidigare kapitel går spelet ut på att hela tiden förflytta sig framåt, yard för yard, för att slutligen nå motståndrnas målområde. För att förflytta bollen finns det primärt två sätt att ta sig framåt. Passa och springa. Om man väljer att springa med bollen lämnar QB över bollen till en runningback som sedan får det trevliga uppdraget att ge sig iväg genom havet av motståndare som inget hellre vill än att sänka honom. Gärna med stor smärta om det går att åsamka.

Andra varianten på att ta sig framåt är genom att passa, dvs. kasta, bollen. Alla spelare får kasta bollen så länge de befinner sig bakom den s.k line of scrimmage (startpunkten). Har man passerat den punkten måste man helt enkelt springa vidare själv. Det allra vanligaste är dock att lagets quarterback tar hand om kastandet då han är lite mer byggd för det. Passet anses framgångsrikt (complete) om en lagkamrat fångar den. Skulle bollen gå i backen anses bollen död, och försöket anses vara över. Oftast går passen mot de killar som benämns som Wide recievers (WR) eller Tight Ends (TE). Dessa killar har ofta bra händer och vana vid att fånga bollar. WR är dessutom väldigt snabba och är de killar som t.ex. fångar de långa spektakulära kasten. TE är oftast lite biffigare killar som är byggda för att fånga bollen med många försvare kring sig. Oftast rör det sig då om lite kortare pass. När spelarna ställer upp sig innan bollen släpps hittar du oftast WR längre ut mot kanterna, medan TE oftast ställer sig mer inåt mitten bland de stora pojkarna.

I slutändan har QB också möjligheen att springa själv. Ibland är det framtvingat av försvaret eftersom det inte finns någon medspelare att passa till, men ett fåtal QB har det i sin reportuar att de är mycket snabba löpare. Anledningen till att fler inte gör det är att QB position är oerhört viktig för laget och om han ger sig iväg och springer med jämna mellanrum är skaderisken väldigt hög. En QB som gillar att springa med bollen är t.ex. Philadelphia Eagles Michael Vick. Med sin spelstil måste försvaret alltid tänka på att han kan springa själv, vilket naturligtvis förbryllar en aning.

Planen

Planen som sporten spelas på är 100 yards lång och 53 yards bred. Eftersom spelet bygger mycket på att anfallande laget hela tiden skall ta sig åtminstone 10 yards längre fram finns det markeringar över hela planen för att spelare, domare och publik enkelt skall kunna hålla reda på var bollen befinner sig och hur långt det är kvar tills 10 nya yards passerats. I TV-sändningarna brukar extra linjer läggas på med datagrafik för att göra det enkelt för TV-tittare att orientera sig. De 2 linjer som projeceras då är ofta startpunkten (”Line of scrimmage”) och den position på fältet som skulle innebära att anfallande lag får 4 nya försök.

I vardera änden av planen finns ett 10 yard långt område som kallas “End zone”, målområdet. Det är där alla poäng görs på något sätt.

Grunderna

Spelet går i grund och botten ut på att successivt förflytta bollen över planen med motståndarnas målområde (”End zone”) som det slutliga målet. Förpassar man bollen dit har man gjort en s.k. ”Touchdown” vilket renderar i 6 poäng. (Finns dock fler sätt att göra poäng men mer om det senare).

Jämfört med vanlig fotboll byter man dock inte innehav av bollen lika ofta utan Amerikansk fotboll är mer turordningsbaserad. Först försöker vi, sen försöker ni. Det ena laget försvarar sig (”The defense”) medans laget som har bollen (”The offense”) har 4 försök (”Downs”) på sig att förpassa bollen åtminstone 10 yards längre fram på planen. Lyckas man med detta får man 4 nya försök. Misslyckas man får man lämna över bollen till det andra laget och rollerna byts. Anfallande lag blir försvarande och tvärtom.