Historia – Tenyards.se

Super Bowl, med eller utan romerska siffror?

Namngivningen av Super Bowl-finalerna är inte alltid lätt att hänga med i. Vi tar dock dig med på en crash-course i ämnet Super Bowl numrering.

Varför romerska siffror?: Svaret på den här frågan är ganska enkelt egentligen. Eftersom den amerikanska fotbollen startar säsongen i september och kröner mästarna första helgen i februari, så kan det bli lite klurigt med årtalen. När Patriots lyfte bucklan senast var det visserligen 2015 enligt almanackan. Dock var det 2014 års mästare som kröntes. För att undvika dessa förvecklingar kring årtalen valde NFL att Super Bowl skulle numreras med romerska siffror för att göra det lite enklare. Huruvida det lyckades eller ej råder jag vara osagt. Idén bakom numreringen krediteras Kansas Citys gamle ledare Lamar Hunt. Samme man som gav oss namnet ”Super Bowl”. Innovativ kille på många sätt.

Varför inte romerska siffror i år? Svaret på den här frågan är tämligen enkelt, även om ligan gärna vill krånga till det lite. Den romerska siffran för 50 är L, vilket i USA ((och många andra delar av världen)) är tecknet för ”Loser”, förlorare. Självklart vill de inte att ”världens största” final skall associeras med det här. Således får det bli Super Bowl 50 i år. Nästa år är vi tillbaka till romerska igen (LI) igen. Officiellt heter det dock att ligan väljer att använda ”vanliga” siffror i år på grund av att det är svårt att göra något ”grafiskt tilltalande” av bokstaven L.

Historien bakom Lombardi Trophy

Varje år lyfter vinnaren av Super Bowl the Lombardy-trophy. En pokal som precis som Super Bowl har ett synnerligen intressant förflutet. Förutom en ambivalent namngivning, har pokalen även kopplingar till en av världens mest kända filmscener.

Filmscenen ifråga ackompanjeras av Henry Mancinis klassiska ”Moon River” och visar en ung Audrey Hepburn anlända med bil till en juvelare på Fifth Avenue. Väl där börjar hon fönstershoppa medan hon förtär sin medhavda frukost.

”Breakfast at Tiffany´s” hade premiär 1961 och gjorde Hepburn till en superstjärna. Nu var det dock inte så att hon var den enda som fick ut något av filmen ifråga. Den New York-baserade smyckesfirman Tiffany´s fick t.ex ändlösa mängder av gratisreklam världen över. Huruvida de behövde det för att få uppdraget till att göra Lombardi Trophy låter jag dock vara osagt, men 1966 satte sig Pete Rozelle (Dåvarande Roger Goodell) ner med Oscar Riedner från Tiffany’s för att diskutera bucklor. Rozelle arbetade då med att försöka slå ihop ligorna NFL & AFL och samtidigt introducera en slags superfinal som skulle kröna mästaren. Finalen var naturligtvis tvungen att ha en pokal och Riedner visade sig snabbt vara mannen för jobbet. På en servett skissade han snabbt upp hur en pokal skulle kunna se ut. Rozelle blev mycket nöjd och mästarpokalen var född.

Sen var det då det här med namnet. Ni som kan er historia vet säkert redan att namngivning inte varit NFLs starkaste gren. Pokalen döptes till ”Tiffany’s Trophy” efter smyckesfirman. Intelligentare än så blev det helt enkelt inte. Nu blev det dock så att ödet gav NFL en hjälpande hand. De två första finalerna vanns nämligen av Green Bay Packers. Deras legendariske coach Vince Lombardi hann dock inte njuta av segrarna särskilt länge innan han han insjuknade i cancer. När Lombardi sedermera, 1970, avled på grund av sjukdomen, valde ligan att döpa om bucklan för att hedra en av den amerikanska fotbollens verkliga legendarer. Sedan den dagen har bucklan burit namnet ”the Lobardi Trophy”.

Vi som namngav regeln: Bronko Nagurski-rule

De flesta av oss vet att du inte får kasta bollen framåt om du passerat line of scrimmage. Så har de dock inte alltid varit. På den gamla goda tiden var reglerna annorlunda.

I vår serie om regeländringar som fått namn av spelarna backar vi idag bandet till ”titelmatchen” ((NFL Championship game. Super Bowl var ännu inte uppfunnen)) mellan Chicago Bears och Pourtsmouth Spartans ((Spartans bytte något år senare namn till Detroit Lions)). Ligan, som endast bestod av 8 lag, hade det här året råkat utför problemet med att Bears och Spartans delade förstaplatsen när alla matcher var spelade. Av den här anledningen blev ligan då tvungen att införa en avgörande match om titeln. Något som de också sedermera kom att behålla och utveckla till ett slutspel med fler lag involverade.

På grund av väderleken blev matchen tvungen att spelas inomhus vilket även det skapade en del problem. Då planen endast var 80 yards lång ((och dessutom 10 yards smalare än normalt)) blev man tvungen att flytta fram målstolparna till mållinjen för att få plats med dem. Även den här justeringen blev sedermera såpass ”lyckad” att man valde att behålla dem på mållinjen under de kommande åren.

På grund av det begränsade utrymmet blev spelet ganska torftigt och poängen lyste med sin frånvaro. I fjärde quartern valde dock Bears fullback Bronko Nagurski (underbart namn) att strunta i att springa med bollen och istället droppa bakåt för att passa en lagkamretn. Passen gick fram och Bears lyckade i och med det här avgöra matchen och vinna med totalt 9-0 ((Matchen innehäll även en Safety på slutet)).

Sparatans ledning var dock synnerligen missnöjda med domaren eftersom de tyckte att Nagurski inte backat de 5 yards bakom line of scrimmage som reglerna krävde för ett pass på den här tiden. Domarna stod dock på sig och domslutet ändrades därmed inte. Bears var mästare.

Inför säsongen 1933 valde dock NFL at titta vidare på det här med reglerna kring passsningar. Att spelarn var tvugna att backa 5 yards bakom line of scrimmage var tämligen luddigt och de beslöt istället att passningar skulle tillåtas överallt bakom line of scrimmage. Ett mycket smart beslut som inte bara öppnade upp spelet i sporten utan även gjorde livet mycket enklare för domarna. Regeln gavs namnet ”The Bronko Nagurski-rule” efter Bears fullback.

1932 års mästerskapsmatch gav oss således många stora ändringar. Förutom nända regeländringar kring pass och målstolpar gav det oss även ett slutspel. Dessutom markerade även dessa ändringar att man rörde sig ifrån college-fotbollens regelbok. NFL hade numera en egen.

5 rekord du skall ha koll på

Nedan har vi samlat några av de mer prestigefulla rekorden för spelare på karriärnivå. Siffrorna är per den 2014-07-29. Notera att de flesta ”karriärs”-rekorden endast inkluderar grundserien.

Flest passing yards

Namn	Aktiv	Yards
Brett Favre	1991-2010	71.838
Peyton Manning*	1998-	64.964*
Dan Marino	1983-1999	61.361
John Elway	1983-1998	51.475
Drew Brees*	2001-	50.700*

* = Dessa spelare är fortfarande aktiva

Flest rushing yards

Namn	Aktiv	Yards
Emmit Smith	1990-2004	18.355
Walter Payton	1975-1987	16.726
Barry Sanders	1989-1998	15.269
Curtis Martin	1995-2005	14.101
LaDanian Tomlinson	2001-2011	13.684

Flest TD (pass och/eller rushing)

Namn	Aktiv	TD
Jerry Rice	1985-2004	207
Emmitt Smith	1990-2004	175
LaDanian Tomlinson	2001-2011	162
Terrell Owens Randy Moss	1996-2010 1998-2012	156 156

Flest sacks

Namn	Aktiv	Sacks
Bruce Smith	1985-2003	200
Reggie White	1985-2000	198
Kevin Greene	1985-1999	160
Chris Doleman	1985-1999	150.5
Michael Strahan	1993-2007	141.5

Flest interceptions

Namn	Aktiv	Sacks
Paul Krause	1964-1979	81
Emlen Tunnell	1948-1961	79
Rod Woodson	1987-2003	71
Night Train Lane	1952-1965	68
Ken Riley	1969-1983	65

Om du själv vill botanisera vidare bland alla rekord rekommenderar vi sidan Pro-football-reference.com.

Philadelphia Eagles draft 2014

Då har turen kommit till Chip Kellys Eagles, det laget i NFC East som pilen pekar mest upp för, det ända laget kanske? Laget vann med nöd och näppe divisionen förra året och måste väl så här långt ses som en ganska stor favorit att upprepa det i år. Med Kellys Oregon-offensiv och det faktum att man har bra spelare på de flesta offensiva positionerna ser det bra ut så långt. Försvaret tyckte jag läckte lite onödigt mycket förra året och det är väl det man får se över i draften och på free agency.

Det första behovet jag kommer att tänka på är safetys, egentligen två nya skulle behövas. Patrick Chung gjorde väl ingen glad och Allen som tillslut såg skaplig ut ska testa marknaden, nye Jenkins från Saints känns inte alls som svaret. Bygger vidare bak i planen och även corner-positionen behöver helt klart ses över. Williams är väl inget vidare och jag tror inte man kan räkna med Fletcher hela året. Efter det tycker jag en OLB skulle sitta fint på andra sidan Cole, en pass-rusher till helt enkelt. DeMeco Ryans såg inte ut att trivas i nya 3-4 systemet så jag hade gärna sett en ny ILB också. Ryans kommer säkert vara kvar nästa år, men inte längre. Skulle även kunna tänka mig lite djup på den defensiva linjen också, både i mitten och på kanterna. Egentligen samma sak på den offensiva linjen, inget akut behov men djup behövs både på guard och tackle. Matt Barkley rasade verkligen ihop så även en back up QB skulle kanske kunna vara nått.

Behov: S, CB, OLB, ILB, D-line, O-line, QB

1. FS Calvin Pryor (Louisville)
Oj vad jag gillar Pryor. Inte många som pratade om honom innan förra årets säsong men från match ett till och med Cardinals Bowl match så dominerade Pryor bak i planen för Kentucky-skolan. Om Bridgewater var deras MVP i offensiven är det inget snack om att Pryor var lagets MVP i försvaret. Bör finnas kvar på tavlan med Eagles 22:a pick.

2. OLB Carl Bradford (Arizona State)
Ytterligare en personlig favorit här. Tillsammans med DT Sutton så har de två lett Sun Devils front 7 på ett föredömligt sett. Hade dålig koll på Bradford innan säsongen men efter nästan varje match så hade jag plitat ner en liten notis om just Bradford. Skulle snackats mer om honom om det inte vore för att Barr och Mack för så mycket plats.

3. CB Keith McGill (Utah) eller CB Louchiez Purifoy (Florida)
McGill gjorde det bra för Utah förra året men det är mest för hans storlek och styrka som han har klättrat på folks listor. Alla som sett hur Seattle lyckats med sina stora DB’s kan nog tänkas testa McGill. Skulle han vara plockad så känns Purifoy, som gått åt andra hållet, som ett bra alternativ. Hans sista säsong i Gators var väl inte hans bästa men potentialen finns där och man såg hur bra han är 2012.

4. ILB Lamin Barrow (LSU)
LSU’s försvar hade helt klart ett mellan år och man hade nog räknat med mer från en spelare som Barrow. Gjorde ett riktigt bra 2012 men med Mingo, Montgomery och Minter hamnade han lite i skymundan och kanse var det för det fina sällskapet som det gick bättre. Barrow är vad som kallas ett fint prospect. Han har kroppen och det atletiska för att bli riktigt bra men saknar fortfarande det rätta fotbollstänket. Kan på sikt ersätta en som Ryan kanske?

5. WR/RB Dri Archer (Kent State)
Grymma tider I combine, riktigt bra collegekarriär I Kent State men för liten för NFL enligt de flesta. Jag är så tråkig att jag står med en fot i varje läger men jag verkligen älskade att se den lilla skolan Kent State när Archer var med. Chip Kelly hade De’Anthony Thomas och LaMichael James i Oregon och Archer är minst lika bra som dessa. Jag skulle verkligen vilja se vad han hade kunnat ställa till med i Kellys offensiv. Visst, man har signat Sproles i den rollen, men ändå…

5. NT Justin Ellis (Louisiana Tech)
Stor tung och elak spelare som verkligen inte gick att missa när man kollade LA Tech förra året. Har förvånansvärt bra fart och ser spelet bra, utmärkt ankare. Har samma problem som många på hans position, kan komma lite väl högt. Gillar honom som back up till Logan med sparsam speltid i början.

7. OG Trey Hopkins (Texas)
Har startat för Texas tre år i rad och gör sällan en dålig match men är väl inte heller den spelare som glänser. Pålitlig guard som med rätt utveckling bör kunna ta en startplats i ett NFL lag. Kom med i All Big12 First Team i år.

Free Agency genom historien

Den 11 mars startar officiellt sett den nya säsongen med allt vad det innebär. Den mest intressanta aspekten för oss fans är självfallet Free Agency (FA). Dvs kontraktering av spelare vars kontrakt har gått ut. I två delar tänkte vi därför ta oss en titt på en av de aspekter som är hemligheten bakom ligans framgång och popularitet. Vi inleder dock med att titta bakåt. På historien.

I begynnelsen
Idag har vi ett system där rörligheten för spelare är tämligen god. Vägen dit har dock varit lång och det nuvarande systemet är faktiskt inte äldre dryga 20 år. Backar vi bandet till 1921 var situationen en helt annan. Då kunde en klubb automatiskt förnya ett kontrakt ((Dessutom kunde de bibehålla lönen eller till och med sänka den med upp till 10%)) utan att spelaren kunde göra något direkt åt det. För att blidka kritiker infördes 1947 ett system där klubben bara kunde förlänga ett kontrakt ”automatiskt” med ett år. Det här systemet dock var bara en typ av ögontjäneri som inte hade någon direkt betydelse för spelare. Spelarna var ändå, mer eller mindre, bundna på livstid till sin ”moderklubb”, och det dröjde ända till 1963 innan någon spelare utnyttjade systemet ((Dvs spelade ett extra år i klubben för att sedan kunna lämna)).

1963 infördes ”The Rozelle Rule”, som var döpt efter mannen som stod bakom idén. NFLs legendariske commissioner Pete Rozelle. Det här var dock inte en av hans bättre idéer, då det byggde på att han själv godtyckligt skulle avgöra ”priset” på en spelare, om denne valde att gå till ny klubb efter utgånget kontrakt. Oftast fick spelarens nya klubb ge hans gamla klubb några ”draft picks”. Föga förvånande blev inte heller det här upplägget någon större succé, utan spelarna valde att 1976 gå till domstol för att häva regeln. Den mest uppenbara betydelsen av den här domen var att makten togs ifrån Pete Rozelle och istället reglerades genom fackliga avtal.

Det ”glada” 80-talet
Även om det här uppenbarligen var ett nederlag för Rozelle, hade han samtidigt gjort väldigt mycket rätt med den liga han basade över. Populariteten hade ökat markant under hans regim, och pengarna flödade i allt stridare ström in i ligan. Med pengarna kom också frågor kring hur pengarna skulle fördelas. De fackliga avtalen mellan ligan och spelarna hade knappt berört ämnet innan, men med de ökade intäkterna blev även dessa frågor allt viktigare för både lag som spelare. De sistnämnda ville självfallet ha del av pengarna i en större grad, medan lagen var rädda för skenande löner. Under 1980-talet växte sprickan mellan ligan och dess spelare, och 1987 kulminerade allting i den berömda spelarstrejken. Ägarna kom visserligen segrande ur just den fighten ((Ligan ställde inte in några matcher utan tog istället in ersättare i form av alla möjliga sköna typer de hittade på städernas bakgator.)) men de insåg också att de skulle bli svårt att vinna i längden. Någon typ av uppoffring skulle de bli tvungna att göra.

1989, efter att spelarna hade misslyckats med att få frågan prövad i domstol ((Frågan kunde inte behandlas eftersom man som fackförening inte kunde stämma ligan)), valde ligan att försöka anpassa sig och ett nytt system infördes. Systemet som, mycket passande, kallades för ”Plan B” innebar att lagen varje år kunde skydda 37 av sina ”bästa” spelare genom att de alltid hade rätt att matcha bud som spelaren fick från andra håll. Ville de inte göra det här, fanns det fast reglemente rörande hur de skulle kompenseras för sin förlust.

Lösningen [quote_right]”…the destruction of the National Football League as we know it.”
NFLs advokater i McNeil-rättegången[/quote_right]Spelarna var dock inte helt förtjusta i det nya systemet heller. Problemet här var att de spelare (klubbarnas bottenskrap om vi får uttrycka oss elakt) som inte inkluderades i de 37 blev de stora vinnarna och många gånger kom att tjäna mer pengar än stjärnorna i klubbarna. Allt på grund av att de hade större rörlighet. För att kunna driva frågan vidare i domstol, valde spelarna att upplösa sitt fackförbund och istället driva frågorna som enskilda individer. Först ut var Freeman McNeil (RB) från New York Jets som lyckades vinna mot ligan. Hans seger låg sedan till grund för en lång rad stämnningar mot ligan från andra spelare. Ligan insåg då att slaget var förlorat och 1992 infördes det FA-system vi har. Uppoffringen som spelarna fick göra för att få igenom det här var införandet av ett lönetak. Även om ligans advokater i sin sluplädering i McNeils rättegång hade hävdadt att en seger för skulle innebära döden för ligan, visade historien något helt annat. Både lönetaket och ”nya” FA-reglerna har varit oerhört framgångsrika och ligger idag till grund för den enorma popularitet som ligan har. Den biten håller vi dock på tills senare, och kapitel 2 i den här serien om Free Agency i NFL.

R**hål vi minns: Jack Tatum

Någonstans säger väl smeknamnet allt. Kallas du för ”the Assasin” så har du element i ditt spel som åtminstone är på gränsen till lite för mycket. Samtidigt säger historien om Jack Tatum lite om spelets ursprung och varför ligan arbetar stenhårt för att förändra reglementet. Visst har mycket vattet passerat under broarna sedan Tatums dagar, men historien säger ändå lite om hur sporten var och varför ligan arbetar kontinuerligt med att göra ligan säkrare.

Jack Tatum (Safety) ((Tatum var för övrigt inblandad i ”The Immaculate reception”. Ett av NFLs mest kända spel)) spelade för Raiders och Texans under sina år i ligan, men det var iförd svart och silver (Raiders) som han gjorde sig ett namn och kommer bli ihågkommen. Kulmen på den idrottsliga karriären var under mitten/slutet av sjuttiotalet då hann spelade 3 Pro Bowls och var delaktig i det Raiderslag som vann Super Bowl 1977. Laget kritiserades ofta för sitt hårda spel och framför allt gällde det lagets uppsättning av safeties i Tatum och George ”Butch” Atkinson ((Återigen dessa fantastiska smeknamn)). Dessa två herrar tenderade att hålla den medicinska personalen sysselsatt för jämnan. Atkinson hade t.ex. i en match lyckats slå Steelers superstjärna Lynn Swann medvetslös med hjärnskakning som följd. Prestationen är än mer noterbar på grund av det faktum att bollen inte ens kastades åt Swanns håll.

Den här artikeln skulle således likaväl kunna handla om Atkinson, men idag väljer vi att fokusera på hans vapenbroder Tatum, som inte heller han var guds bästa barn. klippet nedan är hämtat ifrån Super Bowl XI (som spelades i januari 1977), och anses vara en av de tuffaste tacklingarna som delats ut i en Super Bowl. Mannen som får ont är Vikings Sammy White.

http://www.youtube.com/watch?v=gARi1MIyPRc&w=600

[quote_right]”I like to believe that my best hits border on felonious assault.”
Jack Tatum[/quote_right]Smällen ovan i all ära, men det var framför allt för en annan tackling han kom att bli ihågkommen för. I en försäsongsmatch satte Tatum in en tackling ((Vi har medvetet valt att inte inkludera klippet i artikeln, men för er som vill se hur det hände kan med lätthet söka upp det på youtube.)) på Patriots Darryl Stingley, som tyvärr förlamade Stingley. Visst spelade slumpen en roll i historien, men det var en synnerligen rejäl tackling Tatum delade ut den dagen. Det kanske mest anmärkningsvärda var dock att Tatum inte kontaktade Stingley efteråt, och bad om ursäkt för det som hände. Snarare fortsatte han att prata om sin håda stil som något positivt vilket kan tyckas aningen respektlös mot Stingley, och retade upp många fans av sporten. Anledning till hans kalla beteende var att han helt enkelt aldrig ansåg det vara något konstigt med tacklingen. Ibland är ”olyckan framme”, och då är det inte så mycket att göra, menade han.

På ålderns höst blev dock Tatum lite mer ödmjuk och eftertänksam i sin framtoning och det sägs att han gjorde vissa försök till att kontakta Stingley i samband med att han skrev sin självbiografi. Stingley tackade dock nej eftersom han ansåg att det hela var ett PR-jippo för att promota Tatums bok. ((En bok som för övrigt bar det ödmjuka namnet ”Final confessions of an NFL Assasin”.)) Stingley berättade dock i en intervju att han förlåtit Tatum, men tyvärr lyckades de aldrig tala ut om incidenten. Relationen var och förblev, med all rätt, aningen spänd.

Både Stingley (d.2007) och Tatum (d.2010) är idag avlidna.

The curse of Doug Flutie

Houston Texans insats mot Rams väckte en massa frågor på Twitter igår. Vad är det som händer? Vems fel är det? Schaub, försvaret, coachen eller kanske domaren? Fansen i Huston kanske dock skall börja fundera i andra banor. Kan det röra sig om en förbannelse?

[quote_left] ”Inch for inch, Flutie in his prime was the best QB of his generation.” John Madden[/quote_left]Doug Flutie ((Flutie var även mannen som gav namn till ett av de mer kända college-spelen ”Hail Flutie”.)) var en amerikansk QB som var väldigt duktig, men som egentligen aldrig uppskattades till fullo på hemmaplan. I den canadensiska ligan CFL anses han dock vara den kanske allra störste QB som någonsin spelat där. Anledningen till att många underskattade Flutie var säkerligen hans längd. Prova att googla hans namn en gång och alla historier om honom kommer just nämna hans längd väldigt tidigt. ((Precis som jag gör nu)). Doug Flutie är nämligen bara 1,78 lång, vilket inte är mycket i dessa sammanhang. Flutie visade dock om och om igen att det här var inget problem. Andra ”kortväxta” QBs som t.ex. Drew Brees pratar gärna om Flutie som en förebild/idol i deras egna karriärer.

”The curse of Doug Flutie” är dock, på sätt och vis lite felaktigt namngiven, då den egentligen handlar om Wade Phillips. En av de mer erfarna coacherna i ligan idag med ett förflutet i Bills, Chargers Cowboys och nu Houston Texans. Förbannelsen startade under säsongen 1999 då Douf Flutie ledde Bills till slutspelet på ett helt fantastiskt sätt. När det var dags för slutspel valde dock Bills ledning och Phillips att bänka Flutie till förmån för Rob Johnson som laget ”egentligen” ville ha som startande QB. Problemet var bara det att han, för det mesta, var sämre än Flutie.

Matchen mot Titans i slutspelet såg först ut att gå Bills väg, men på grund av ett av historiens mest absurda spel vände Titans matchen i slutsekunderna. Händelsen gavs sedan namnet ”The Music City Miracle”, och rankas idag som en av de mest spektakulära spelen genom alla tider. Kul händelse om du håller på Titans. Inte fullt lika kul om du heter Wade Phillips och var den som bytte QB lagom till slutspelets början. Ett beslut som även det hamnat på topplistorna. Tyvärr inte i några positiva sammanhang, utan som ett av de största misstagen av en coach någonsin. Det här var då starten på ”the Doug Flutie curse”. Alla som förknippades med Wade Phillips och till viss del även Flutie, var från den här dagen dömda till evigt mörker och otur. Du som kan din historia inser säkerligen att det går att skjuta hål på den här historien. Texans säsonger de senaste åren går knappast att beskriva som ”evigt mörker”, men de som tror på förbannelsen kommer t.ex. snabbt dra upp Brian Cushings skada härom året. Slump? Eller förbannelse? Finns säkerligen Dallas och San Diego-fans som är beredda att hålla med.

Doug Flutie själv tror dock inte på historien utan hoppas mest på att Phillips, eller något av de nämnda lagen, får lite framgång i slutspelet så att förbannelsen kan ”hävas”. Flutie, som har ett väldigt folkligt ((Han har t.o.m. en egen flingsort)) tilltal, jobbar idag inom media och syns ofta som expert i TV. Även om han tar det hela med en klackspark, så finns det onekligen något skumt med Wade Phillips. Mannen är onekligen väldigt duktig, men någonting sätter alltid käppar i hjulet. Kan det vara en förba……nej….det är nog bara slumpen. Eller?

The Joe Horn Rule [video]

Det finns flera sätt att göra avtryck i historieböckerna. Du kan t.ex. slå rekord i flest passing yards som Drew Brees eller skriva feta kontrakt som Joe Flacco. Vidare finns det naturligtvis andra sköna sätt att gå till historien. T.ex. att få en regel uppkallad efter sig.

Joe Horn var WR för New Orleans Saints, Kansas City Chiefs samt Atlanta Falcons under åren 1996-2007. Karriären var på sin höjdpunkt under tidigt 2000-tal då han bl.a. lyckades att bli utvald till Pro Bowl fyra gånger. Vidare lyckades han också att ändra reglementet rörande hur du får fira en touchdown. Innan den här händelsen (som videon visar), var det inte tillåtet att ha någon rekvisita på sig, som senare kunde användas i ett TD-firande. Joe Horn var dock smartare än så. Han gömde en telefon vid målstolpen. Då hade han faktiskt aldrig rekvisitan på sig.

Regeln ändrades så att man numera inte får använda rekvisita överhuvudtaget.

Preston Road Trophy

Signaturen @Imtakinadump på Twitter tipsade oss om något som kallas Preston Raod Trophy. En trofé som uppenbarligen inte fått tillräckligt men uppmärksmahet i media. På söndag är det dock dags att avgöra vem som skall ha den i sin ägo. Kansas eller Dallas.

Lamar Hunt (1932-2006) var en av USAs riktigt stora idrottentreprenörer, och är idag invald i tre olika sporters Hall of Fame som ett tack för sina insatser. På sina meritlista har han bl.a. att han var med och grundande NASL ((Föregångaren till dagens MLS, dvs ”vanliga fotbollsligan)), International Tennis Championships ((Föregångaren till dagens ATP cirkus)) samt grundade Kansas City Chiefs som han ägde ända fram tills sin död. Förutom detta ägde han även två MLS-lag och var en av ursprungliga investerarna i Chicago Bulls.

1998 grundande han dock en lite mindre cup som är fokus för dagens text. Preston Raod Trophy är precis som det låter. En trofé uppkallad efter en gata. På den här gatan, finns det lite förnämare hus och 1998 bodde Lamar i ett av dessa. I ett annat bodde Jerry Jones, ägaren av Dallas Cowboys. Det här lite ovanliga sammanträffade tyckte Lamar Hunt skulle firas genom att instifta en liten pokal som skulle tillfalla det lag, utav Chiefs och Cowboys, som vann den senaste matchen.

Just nu är pokalen i Jerry Jones ägo eftersom Cowboys vann senaste mötet, men Lamar Hunts son sägs vara tämligen sugen på att vinna tillbaka den. Han har även sett till att Andy Reid (Kansas nye coach) är införstådd med hur viktigt morgondagens möte är.

[quote_box]”It’s the smallest and ugliest trophy in sports…Andy knows its importance. Coming from Philadelphia, he’s used to a rivalry with the Cowboys.”[/quote_box]

Ikväll smäller det igen. Cowboys och Chiefs möts på Arrowhead Stadium i Kansas. Vem tror du tar hem bucklan den här gången.