Jag misstänker att jag är långt ifrån ensam om att börja få stora abstinensbesvär när det kommer till football. Draften är avklarad, de flesta stora namnen är signade och spring practice har precis börjat. Så jag kollar en del framåt, sitter och jämför trupperna fram och tillbaka. Men framförallt kollar jag bakåt och drömmer mig tillbaka till tiderna långt innan jag hade en susning om livet i allmänhet och NFL i synnerhet. Så jag tänkte försöka släppa lite gamle sköna grupperingar från olika NFL lag genom tiderna, först beger vi oss till landets huvudstad där jag tänkte uppmärksamma en grupp som inte alltid får den delen av rosor kastade mot sig som de förtjänar.
The Hogs
Washington Redskins offensiva linje i större delen av 80-talet och i början av 90-talet var nått utöver det vanliga och var till stor del att tacka för den framgång Redskins ändå hade under denna period. Smeknamnet för denna grupp som med bravur kontrollerade ”line of scrimmage” och hjälpte ’Skins att vinna tre Super Bowls blev The Hogs.
Smeknamnet sattes av lagets o-line coach Joe Bugel under ett träninsläger 1982 när han till sina linjespelare sa;
”Okay, you hogs, let’s get running down there.”
Det som många hade kunnat ta som ett skällsord tog ‘Skins linjespelare och vände till sin gimmick och inom kort var t-shirts med grisar och gummi-gristrynen en helt normal syn på gamla slitna och härliga RFK Stadium. Det var till och med så att The Hogs fick en egen supporterskara på läktaren som kallade sig ”The Hogettes” bestående av män utklädda till gamla tanter med gristrynen, ”The Hogettes” finns förvrigt kvar och kan ofta skådas på FedEx Field. Originalmedlemmarna från 82 var, C Jeff Bostic, LG Russ Grimm, RG Mark May, LT Joe Jacoby, RT George Starke plus TE Don Warren och Rick Walker. Alla utan Bostic fanns kvar i laget tills början av 90-talet.
1982 var snittvikten 130 kgs så det var ju inga grabbar man skojade med hur som helst. Två som nog kommer att vara evigt tacksama för det var lagets RB John Riggins och QB Joe Theismann som under större delen av sina karriärer knappast kunde be om bättre skydd.
Efter att Starke och Riggins slutat 1985 fick The Hogs två nya medlemmar i form Raleigh McKenzie, en LG som draftades från Tennessee och Mark Schlereth en RG som draftades från Idaho. Man byggde även vidare under åren med Ray Brown, Ed Simmons och Pro Bowl LT Jim Lachey som man tradade till sig från Al Davis och Los Angeles Raiders. Mycket tack vare dessa lyckades ’Skins vinna Super Bowl 1988 och 1992.
Ett litet exempel på The Hogs mentalitet kan man hämta från Super Bowl 27 mot ärkerivalen Dallas Cowboys. Det var tredje försöket och 1 yards att ta, LG Russ Grimm sa till lagets RB John Riggins;
“Just bring this play right over my ass. Hit me from behind — aim for right between the numbers on my jersey. I’ll do the rest.”
Så Riggins följde instruktionerna och sprang för kung och fosterland rätt in i ryggen på Grimm, båda flög framåt och hamnade hjälm mot hjälm på varann cirka 1,5 yards längre fram men Grimms var helt borta och såg stjärnor medans Riggins log och sa; ”Bullseye, right between the numbers.” Detta var förövrigt i samma match som man körde spelet 50 Gut nio gånger i rad för att låta klockan rinna ut, Grimm och Bostic bestämde sig för att ha lite kul med ’Boys DT Randy White och sa tillslut till honom innan spelet vilket spel de skulle köra.
Förutom det faktum att de var riktigt duktiga på det de gjorde så var med största sannolikhet sammanhållningen i gruppen en stor anledning till att det gick så bra, The Hogs höll ihop på och utanför planen och ockuperade till och med ett litet skitet bollföråd på träningsanläggningen där man varvade ner efter träningarna med lite öl, tv och kortspel.
Än så länge är det bara LG Russ Grimm som valts in i Pro Football HOF. Men känns väl inte så oväntat om LT Joe Jacoby hamnar där med så småningom.
Jag var som sagt för ung för att komma ihåg detta själv. The Hogs gick väl officiellt i graven precis under den tiden jag började få upp ögonen för sporten och då var, tyvärr vill jag säga, min fokus på de stora namnen som Marino, Irwin, Smith och Young. Men jag tycker det är oerhört härligt när ”the unsong hero” får upprättelse och hyllas på det sätt som den har gjort sig förtjänt av. Oavsett vilken lagsport vi pratar om hittar vi dessa och det är en av alla underbart vackra element som, i mina ögon, självklart placerar sporten i kulturens finrum och gör fenomenet så enkelt att ta till sig, slukas upp i och älska. Jag är nästan så långt ifrån en Redskins supporter du kan komma men jag kommer alltid att älska The Hogs och de hyllningarna de fick på en av landets mest klassiska arenor, RFK Stadium.