Näst i tur bland porträtten av männen bakom mikrofonerna är en riktig New York Giants legend: Phil Simms. Denne karismatske QB föddes i Kentucky 1954 och hamnade efter sedvanlig skolgång på Morehead State University där han kom att vara lagets QB under fyra år. Siffrorna från dessa år var tämligen mediokra men av någon utgrundlig anledning drog den unge Simma blickarna till sig. Inför 1979 års draft valde San Fransiscos nya coach, numera legendariska, Bill Walsh att besöka Simms och se honom med sina egna ögon. Walsh blev då såpass imponerad av vad han såg att han bestämde sig för att drafta Phil Simms i den kommande draften.
När 1979 års draft genomfördes blev dock Bill Walsh snuvad på sin ögonsten av New York Giants som valde att drafta Simms framför ögonen på 49ers. Walsh & Co fick i det läget tänka om och välja nästa QB de hade på listan vilket var Joe Montana. Ett val som de sedermera säkerligen var väldigt nöjda med. Montanas bedrifter på västkusten är dock en annan historia. Vår huvudperson hamnade istället på andra sidan landet, något varken fans eller Phil Simms var särdeles nöjda med. Efter att han slutligen vant sig vid tanken att vara en Giant började karriären mycket bra, vilket kulminerade att han blev framröstad som tvåa bland årets rookies.
Första årets succé vände dock snabbt till en lång missär. Skador och undermåliga prestationer ledde till att Simms spenderade större delen av sin tid på bänken. Situationen gick så långt att Simms talade med ledningen och meddelade att han önskade bli bortbytt till ett annat lag. Ledningen ignorerade dock hans krav och fortsatte istället att coacha honom för att ta det är berömda sista steget i sin utveckling. Under 1983 föreslog lagets offensiva koordinator att Simms borde nyttja sin tid bättre och studera mer film, något som Simms inte gjort alls innan. Tipset kom att betala sig nästföljande år då Simms slog sig in som ordinarie QB för New York Giants.
Från den tidpunkten var Simms en självklar del av New York Giants och en av de ledare allt kretsade kring. Laget blev snabbt bättre och ansågs inom kort vara en klar kandidat till titeln. I januari 1987 nådde tillslut Simms sitt mål då han ledde sitt lag till en seger i Super Bowl XXI, där Broncos fick se sig besegrade med 39-20. Giants coach Bill Parcells hävdade efter matchen att det var dne bästa match han någonsin sett en QB prestera. Simms lyckades med 22 av 25 pass, och hade en QB-rating på 150.9 i den matchen. Självklart var han matchens MVP, och siffrorna han uppvisade var rekord för en slutspelsmatch. Efter matchen blev han dessutom den förste som sade den numera klassiska frasen ”I’m going to Disney World”. Frasen åsyftar en att en fotbollsspelares högsta dröm tydligen är att få åka i en parad med Musse Pigg. Vissa kommersiella intressen kan visserligen spela in, men faktum kvarstår att det inte direkt är det hårdaste en man i en kontaktsport kan yttra.
Simms och Giants fortsatte efter den här segern att vara en faktor att räkna med i ligan. Eran fick sedermera sitt slut i och med deras seger över Bills i Suber Bowl XXV (1991). Simms själv var dock inte delaktig i finalen på grund av att han bröt foten i slutet av grundserien. Efter segern slutade Giants coach Parcells vilket på sätt och vis även markerade slutet för Simms. Även om han kom att vara kvar i klubben i några år till var tiden därefter aldrig den samma. Skadorna avlöste varandra, och rollen som startande QB var inte lika självklar. Efter 14 år i klubben valde Giants tillslut att släppa sin gamla hjälte. Simms kände då att det var en ganska bra tidpunkt att avsluta sin karriär, och valde således att lägga skorna på hyllan.
Numera är Phil Simms inom TV, där han sedan fotbollkarriärens slut har byggt upp en gedigen karriär som sportjournalist/kommentator. För närvarande är han anställd av CBS och kamperar där med legendaren Jim Nantz och kommenterar alla stormatcher som CBS visar. Till sommaren 2012 kommer Phil Simms dessutom kunna sätta upp TV-spel på sin meritlista, då han och Jim Nantz tar över som kommentatorer i spelet Madden 13.