R**vhål vi minns – Tenyards.se

R**hål vi minns: Plaxico Burress

I vår serie av spelare med begränsat innehåll mellan öronen har turen kommit till Plaxico Burress. Rövhålens ”One hit wonder”.

Plaxico Burress passar perfekt inom ramen för en klassisk wide reciever i NFL. Ni vet den där skrikande typen som alltid kräver högre lön och samtidigt ställer till rackartyg utanför planen. Oftast backar dessa killar upp det på planen, men lika många gånger slutar det med att laget får nog av all skit och skeppar iväg killen till nya jaktmarker. Den här artikeln skulle således kunnat handla om Chad ”Ochocinco” Johnson, Terrell Owens eller Randy Moss. Valet föll dock på Burress på grund av sitt exceptionella snedsteg som skedde 2008.

Plaxico Burress (f. 1977) var 31 år gammal och stod på toppen av sin karriär. Giants hade precis vunnit Super Bowl och Burress hade varit den som halat in den avgörande passningen från Eli Manning med 35 sekunder kvar på matchklockan. Allt var helt enkelt toppen. Att det snabbt skulle barka söderöver ((Åt helvete, alltså)) var det få vi den här tidpunkten som hade någon aning om. Livet förflöt som vanligt för vår uttrycksfulle vän. Visst hade framgången gjort sitt för Burress självbild. Framför allt hade han ändrat synen på sitt eget lönekuvert, vilket vållade en del problem för Giants ledning. Dock utan att de upplevde att det var omöjligt att hantera.

[quote_right]”I’m my own worst enemy. The things that have happened to me, I have no one to blame but myself. That’s what makes Plaxico Burress Plaxico Burress”[/quote_right]I november 2008 skulle dock Burress ta sig en vända på krogen. Han begav sig då till nattklubben LQ på Lexington Avenue i New York. Den här gången var han inte bara beväpnad med ett charmigt leende, utan även en pistol som han hade valt att dölja i byxlinningen av sina byxor. Som om inte det här var dumt nog, hade Burress inte heller någon licens för att bära pistolen. Självfallet innebär dumheter likt det här inga problem så länge man inte blir påkommen med sitt brott. Tyvärr bar det sig inte bättre den här kvällen än att pistolen började glida ner för byxbenet. I sin iver över att snabbt försöka fiska upp pistolen råkade Burress tyvärr komma åt avtryckaren, med ett kulhål i låret som följd. Aj.

Efter att blivit ompysslad på ett sjukhus valde Burress att, två dagar senare, självmant titta förbi polisen för att ta ansvar för sina handlingar. Det var då stadens borgmästare Michael Bloomberg ((Bloomberg kom, för övrigt, till makten med hårdare vapenlagar som en av sina politiska prioriteringar. En faktor som vi onekligen var lite ”oturligt” för Burress.)) klev in på scenen och gav än mer syre till elden. Under en presskonferens markerade han kraftfullt sin avsky mot sjukhuset ((Sjukhuset har enligt lag ett ansvar att rapportera skottskador direkt till polisen och även sjukhuspersonalen utreddes sedermera för sitt agerande.)) och Giants som inte direkt hade anmält det inträffade till polisen. Att polisen själva hade fått reda på det inträffade via TV hade uppenbarligen inte gjort Bloomberg direkt stolt över stadens offentliga verksamhet, vilket säkerligen bidrog till att han gick såpass hårt åt Burress. Vidare meddelade Bloomberg även att han förväntade sig att Burress inte skulle få någon särbehandling för sitt kändisskap utan krävde, mer eller mindre, att NFL-stjärnan skulle låsas in på åtminstone 3 1/2 år ((Vilket var minimistraffet för att illegalt bära pistol i New York)).

När rättegången började i januari 2009 yrkade Burress på att juryn skulle visa nåd efter som att han var en sådan fin kille ((Undertecknad vet inte det egentliga skälet till varför de skulle visa nåd, men det borde vara något åt det hållet.)). Juryn visade initialt ingen hänsyn, men eventuellt smälte dem med tiden för till sommaren lyckades alla parter komma till en lösning som innebar att Burress fick spendera två år i fängelse. Burress återvände sedermera till NFL (Jets resp. Steelers) men utan någon större framgång. Hans sista avtryck i sporten syns, passande nog, således fortfarande i hans lår.

R**hål vi minns – Bill Romanowski

Då var vi återigen tillbaka i vår botanisering av tvivelaktiga figurer i NFLs historia. Idag har turen kommit till en man som både var framgångsrik och kontroversiell: Bill Romanowski.

Även om den här artikelserien påvisar att vi ”minns” gamla spelare, har säkert flertalet av er som följer den här sidan räknat ut att det omöjligen kan vara fallet ibland ((Jag är helt enkelt för ung för det)). Av den anledningen är det därför trevligt att också poträttera en lite mer nutida profil. Bill Romanowski var mellan 1988-2003 en fruktad linebacker som spelade för 49ers, Eagles, Broncos samt Raiders. På hans meritlista noterar vi bl.a. 4 Super Bowl-ringar ((1989, 1990, 1998, 1999. 2 stycken med 49ers följt av 2 stycken med Broncos.)), samt att han är den ende linebacker genom tiderna som startat i 5 Super Bowls. Dessa siffror är visserligen imponerande, men det är inte därför vi viger den här texten åt honom. Snarare mer tveksamma händelser såsom att han…:

[check_list]

…1995 blev utvisad från en match efter att efter att han sparkat en motståndare i huvudet.
…1997 råkade tackla bort käken på en QB samt även spotta en motståndare i ansiktet.
…1999 lät Tony Gonsalez smaka på en knytnäve, medan en annan motståndare fick en boll kastad i skrevet.

[/check_list]

Alla händelser renderade självfallet i någon typ av bot. Kan det blir värre? Självfallet. Du kan t.ex. skada en medspelare. Under en träning i augusti 2003 hamnade Romanowski i en liten dispyt med lagkamraten Marcus Williams. Ett handgemäng som slutade med att Romanowski slet av hjälmen på Williams och planterade en knytnäve i dennes ansikte. Resultatet blev någon tand mindre, samt att ögat skadades såpass svårt Williams fick avsluta sin karriär.

En av anledningarna till Romanowskis beteende var att han pumpade sin kropp full av diverse preparat. Bl.a. var han involverade i en av de största dopinskandaler som idrotten sett: BALCO-skandalen. 2003 uppdagades ett gigantiskt dopingprogram kopplat till Bay Area Laboratory Co-operative (BALCO) i Kalifornien. Bland kunder fanns vår vän Bill, samt även storheter som Barry Bonds (Baseball), Marion Jones (Friidrott) och Tim Montgomery (Friidrott).

Romanowskis preparatanvändning belyser dock en intressant aspekt med idrotten idag eftersom han själv aldrig varit direkt hemlighetsfull med det här. Vart går gränsen egentligen för fusk? Är det olagligt att ta ett prestationshöjande preparat som inte ännu klassas som doping?

Idag är Romanowski som sagt pensionerad från sporten, men dyker gärna upp lite här och där. Pågrund av hans behårda personlighet är han t.ex. en populär gäst i diverse populärkulturella sammanhang. Bland dessa kan t.ex. TV-programmet ”TOSH.O” eller Adam Sandlers nyinspelning på ”The Longest Yard” nämnas. Vidare kan det även nämnas att han med en 30-sidig powerpoint försökte bli Broncos coach härom året, samt att han även sponsrar NASCAR. Killen har helt enkelt många järn i elden, och kommer säkerligen dyka upp i TV/Radio vid ett flertal sammanhang framöver. Starka personligheter är som sagt alltid intressanta.

R**hål vi minns: Jack Tatum

Någonstans säger väl smeknamnet allt. Kallas du för ”the Assasin” så har du element i ditt spel som åtminstone är på gränsen till lite för mycket. Samtidigt säger historien om Jack Tatum lite om spelets ursprung och varför ligan arbetar stenhårt för att förändra reglementet. Visst har mycket vattet passerat under broarna sedan Tatums dagar, men historien säger ändå lite om hur sporten var och varför ligan arbetar kontinuerligt med att göra ligan säkrare.

Jack Tatum (Safety) ((Tatum var för övrigt inblandad i ”The Immaculate reception”. Ett av NFLs mest kända spel)) spelade för Raiders och Texans under sina år i ligan, men det var iförd svart och silver (Raiders) som han gjorde sig ett namn och kommer bli ihågkommen. Kulmen på den idrottsliga karriären var under mitten/slutet av sjuttiotalet då hann spelade 3 Pro Bowls och var delaktig i det Raiderslag som vann Super Bowl 1977. Laget kritiserades ofta för sitt hårda spel och framför allt gällde det lagets uppsättning av safeties i Tatum och George ”Butch” Atkinson ((Återigen dessa fantastiska smeknamn)). Dessa två herrar tenderade att hålla den medicinska personalen sysselsatt för jämnan. Atkinson hade t.ex. i en match lyckats slå Steelers superstjärna Lynn Swann medvetslös med hjärnskakning som följd. Prestationen är än mer noterbar på grund av det faktum att bollen inte ens kastades åt Swanns håll.

Den här artikeln skulle således likaväl kunna handla om Atkinson, men idag väljer vi att fokusera på hans vapenbroder Tatum, som inte heller han var guds bästa barn. klippet nedan är hämtat ifrån Super Bowl XI (som spelades i januari 1977), och anses vara en av de tuffaste tacklingarna som delats ut i en Super Bowl. Mannen som får ont är Vikings Sammy White.

http://www.youtube.com/watch?v=gARi1MIyPRc&w=600

[quote_right]”I like to believe that my best hits border on felonious assault.”
Jack Tatum[/quote_right]Smällen ovan i all ära, men det var framför allt för en annan tackling han kom att bli ihågkommen för. I en försäsongsmatch satte Tatum in en tackling ((Vi har medvetet valt att inte inkludera klippet i artikeln, men för er som vill se hur det hände kan med lätthet söka upp det på youtube.)) på Patriots Darryl Stingley, som tyvärr förlamade Stingley. Visst spelade slumpen en roll i historien, men det var en synnerligen rejäl tackling Tatum delade ut den dagen. Det kanske mest anmärkningsvärda var dock att Tatum inte kontaktade Stingley efteråt, och bad om ursäkt för det som hände. Snarare fortsatte han att prata om sin håda stil som något positivt vilket kan tyckas aningen respektlös mot Stingley, och retade upp många fans av sporten. Anledning till hans kalla beteende var att han helt enkelt aldrig ansåg det vara något konstigt med tacklingen. Ibland är ”olyckan framme”, och då är det inte så mycket att göra, menade han.

På ålderns höst blev dock Tatum lite mer ödmjuk och eftertänksam i sin framtoning och det sägs att han gjorde vissa försök till att kontakta Stingley i samband med att han skrev sin självbiografi. Stingley tackade dock nej eftersom han ansåg att det hela var ett PR-jippo för att promota Tatums bok. ((En bok som för övrigt bar det ödmjuka namnet ”Final confessions of an NFL Assasin”.)) Stingley berättade dock i en intervju att han förlåtit Tatum, men tyvärr lyckades de aldrig tala ut om incidenten. Relationen var och förblev, med all rätt, aningen spänd.

Både Stingley (d.2007) och Tatum (d.2010) är idag avlidna.

R**hål vi minns: Mark Gastineau

Dagens huvudperson var visserligen en fruktad passrusher, men det det var framför allt hans arroganta spelstil som gjorde honom till en tämligen hatad figur bland motståndarna. Vid sidan av planen har han även lyckats att producera ett barn ihop med superbimbon Brigitte Nielsen. Danmarks vandrande ändhållplats för allsköns stolpskott.

Som vi tidigare belyst i den här artikelserien finns det naturligtvis olika grader av helvetet, och självfallet är titeln på serien ganska raljerande i sin formulering. I grund och botten var Mark Gastienau (f.1956) en mycket bra fotbollsspelare som spelade för Jets under åren 1979-1988. Bl.a. lyckades han producera 100,5 sacks under sina första 100 starter i ligan. Tillsammans med sina försvarkollegor Joe Klecko, Marty Lyons and Abdul Salaam bildade han en grupp som fick smeknamnet ”New York Sack Exchange” ((De fick namnet efter att de en gång 1981 ringde i den berömda klockan på New York-börsen, ”New York Stock Exchange”.)) pga sin hårdföra stil på planen.

Vad var de då som gjorde honom så hatad? Jo, Gastineau hade bl.a. vanan att utföra sin speciella ”sack-dance” efter varje utförd sack. Tilltaget var visserligen tillåtet av reglementet men föga populärt hos motståndarna. Hans lite lätt stöddiga framtoning retade helt enkelt gallfeber på dem. Allt kulminerade i en match mellan Jets och (Los Angeles) Rams, då de sistnämndas Jackie Slater tröttnade och instället började puckla på Gastineau när denne startade en av sina traditionella danser. Slater visade sig inte vara ensam med känslor gentemot Gastineau och snart var planen fylld av vilt svingande fotbollsspelare. Gastineau själv sade efteråt att han var oerhört nöjd med uppslutningnen i bråket eftersom det visade att spelarna i Jets stod upp för honom som ett lag. Denne allmänna uppfattningen var nämligen att han i normalfallet inte ens var älskad av sina egna. Rams Bill Bain kom troligtvis närmre sanningen när han berättade för media om bråket:

[quote_box]…he (Bill Bain) told one of the Jets that Gastineau was a ”hot dog,” to which Gastineau’s teammate replied, ”Yeah, he’s an ass.” Suddenly, Bain realized that at least some of the Jets were on the field hoping to see Slater clean Gastineau’s clock. ”I loved it,” Bain said. ”I almost fell down on the field laughing.[/quote_box]

Ligan, NFL, var dock inte lika roade av det inträffade och bötfällde 37 spelare efter incidenten. De passade då även på att förbjuda alltför starka känsloyttringar likt Gastineuas dans.

Som det nämndes i föregående stycke var Gastineau inte direkt älskad i de egna leden, på grund av sin något självcentrerade person. När t.ex. den berömda strejken ägde rum 1987 var Gastineau en av de första att bryta leden och återvända i spel. Själv menade han att han hade underhåll att betala och således inte hade råd med att strejka. Lagkamraterna visade vad de tyckte om det här tilltaget genom att spotta på Gastineau och dennes bil.

Det var dock inte bara bland lagkamraterna han hade problem, utan även bland kvinnor var det lite struligt. Tyvärr ofta med alltför mycket våld som följd. Han lämnade dessutom sin första fru ganska plötsligt för att annonsera ut för världen att han numera kopulerade med Danmarks enda bergskedja, Brigitte Nielsen. Nielsen var sedermera den ”officiella” anledningen till att Gastineau 1988 plötsligt, mitt i säsongen, meddelade att han skulle avsluta sin karriär ((Gastineau var då endast 32 år gammal)). Förklaringen var att han ville ”spendera mer tid” med Nielsen, som då troddes ha drabbats av cancer. Efteråt har dock Gastineau medgett att den egentliga anledningen var att han var rädd för att en eventuellt tredje positivt dopingprov skulle ge allt för negativ media. Något som han säkerligen hade helt rätt i.

Drogerna (doping m.m) var ständigt närvarande under hela karriären, och även om han var en imponerade kraft som satte många rekord skall vi ändå ha det i åtanke att det inte var en ren kropp som producerade dessa. Hans knepiga leverne vid sidan av planen och misshandel av både män och kvinnor var säkerligen ett resultat av en kropp på steroider. Hans många möten med rättsväsendet slutade tillslut i en cell, där han fick reflektera över tillvaron i knappt ett år. Under den här perioden blev han kristen och lever sedan dess ett något mer lugnt och sansat liv.

R**hål vi minns: Conrad Dobler

Någonstans i vårt egenhändigt påhittad uppdrag står det något om att vi gärna vill fortbilda oss själva och vår läsare. Se det som en gemensam resa genom sporten vi alla älskar och vill lära oss mer om. I ett sådant upplägg ingår naturligtvis att göra vissa historiska nedslag. I den här artikelserien tänkte vi fokusera på personer i sportens historia som har sin ”gloria på sned”. Vi har valt att kalla den här kategorin för ”R**hål vi minns.”

I själva urvalsprocessen av spelare som gjort dumma saker i sitt liv finns det självfallet olika grader i helvetet. Är du dock en spelare som titulerats ”Pro Football´s dirtiest player” på omslaget av Sports Illustrated riskerar du dock ett omnämnande. Mannen bakom rubriken var St Louis Cardinals Guard Conrad Dobler. Dobler var aktiv under 72-81 och var bl.a. utvald i Pro Bowl tre gånger. En ganska duktig kille alltså. Mest känd var han dock inte för sina meriter utan för sitt lite väl hårda spel. Sportskribenten Paul Zimmerman summerade Dobler på följande, föga smickrande, sätt. ”Conrad Dobler was mean dirty. He tried to hurt people in a bad way…he made teams that he played on better. He played hurt, didn’t complain, but he was a filthy, filthy player.”

Själv var nog Dobler ganska nöjd med sitt rykte, och gjorde inte mycket för att tvätta bort stämpeln Snarar tvärtom. Han bet, slogs, skallade och lyckades till och med få en liten karate-spark uppkallad efter sig: ”The leg whip”.

[quote_box]”I see defensive linemen jump to knock a pass down. When that happened near me, I’d smack ’em in the solar plexus, and that got their hands down real quick.” [/quote_box]

Bland de som fick lära känna Conrads onda sidan kan vi t.ex nämna Mean Joe Greene (stryk), Bill Bergey (bespottad) eller allas TV-älskling Merlin Olsen ((Merlin Olsen var en del av Los Angeles Rams ”Fearsome Foursome”, men kom sedermera att bli skådespelare i amerikanska TV-succeer såsom Lilla huset på prärien. Ofta porträtterade han någon snäll och vänlig jätte.)) (sparkad i huvudet). Så om man skall ge Dobler beröm för något så var det att han inte direkt gick på småsten när det fanns berg i närheten.

Läser du en intrevju med Dobler idag ser han inte tillbaka på sig själv som någon särdeles hård spelare. Sin spelstil fick han ifrån en händelse i början av sin karriär då han försökte spela inom ramen för alla gränser. Resultatet var att han blev ”cuttad” av laget. Efter det bestämde han sig för att man inte spelar inte fotboll, man överlever den. När det var uttagningar året därpå var Dobler en helt ny spelare. En som visserligen var brutal och stundom bröt mot reglerna, men en som faktiskt fick vara med och spela.

Doblers spelstil lämnade naturligtvis inte bara avtryck bland hans motståndare. Han tog också emot mycket smällar, och hans kropp är idag spillror av sitt forna jag. Tyvärr drabbades hans fru av en olycka vilket tillslut ledde till att parets sjukhusräkningar kom att äta upp barnens ”collegepengar”. Golfspelaren Phil Mickelson fick dock via media höra talas om familjen Doblers ekonomiska problem
och gick in och stöttade barnens skolgång ekonomiskt.

Doblers ekonomiska sits säger dock lite om vikten av att NFL ser till att ta hand om sina gamla spelare. Visserligen drabbades inte han av hjärnskador likt de ärenden som är på tapeten idag ((Artikeln skrevs några månader innan spelare och ligan sedermera förlikades. Red.anm)), men poängen är någonstans densamma. Dobler och alla hans gamla kollegor var med och byggde upp en sport som idag är en miljardindustri. På sätt och vis vore det väl inte mer än rätt att veteranerna får sin del av kakan.