Spelare/Ledare – Tenyards.se

Joe Namath

När det är dags att sammanfatta NFLs historia finns det oftast två typer av personer: De som omnämns på grund av sin statistiska överlägsenhet (mest segrar etc) och de som omnämns på grund av sin unika roll i historieböckerna. Dagens huvudperson, Joe Namath, är av de senare slaget.

QB frågan verkar i nuläget olösbar i Jets. Bättre var det förr. ”Broadway” Joe Namath var New York Jets trogen större delen av sin karriär och är än idag deras mest ikoniske spelare genom alla tider. När tv-kanalen NFL skulle lista historiens 100 bästa spelare var Namath Jets enda bidrag på plats 96. Även om Namath lyckades vinna en Super Bowl var det dock inte enkom för det som han gick till historien. Namath var nämligen en av sportens första riktiga ”rockstjärnor”.

Namath spenderade sin collegetid i Alabama spelandes för klassiska Alabama Crimson Tide. Mellan 1962 till 1964 ledde han laget till 29 segrar (4 förluster), och allt kulminerade 1964 då man tog hem mästerskapet. Alabamas coach Paul ”Bear” Bryant beskrev som Namath som den bästa atlet han någonsin haft. ((I sammanhanget skall det då nämnas att Bryant är en ikon i branschen och bl.a. ledde Crimson tide i 24 år, så han har onekligen sett några adepter komma och gå.))

När det var dags för draften 1964 valdes Namath av St Louis Cardinals (NFL) och New York Jets (AFL). På den här tiden fanns det det två ligor ((Ligorna slogs några år senare ihop till det vi idga känner som NFL)) som slogs om alla adepter, och Namath valde tillslut att spela i New York för Jets ((Pengarna sades vara en av anledningarna till hans val)). Succén infann sig direkt, och Namath var egentligen en stjärna i AFL från dag ett. Någonstans vilade hela AFLs existensberättigande på att Namath var en sådan synnerligen god spelare. Relationen till storebror NFL var dock på bättringsvägen och 1967 började man spela en ren final mellan vinnarna av AFL och NFL. De första två åren hade man dock inte kommit på något ”klatschigt” namn på spektaklet, men vid tredje försöket var det något stjärnskott som kom på att Super Bowl lät ganska bra.

[quote_right]”We’re going to win Sunday. I guarantee it.”[/quote_right]I januari var det således dags för den tredje finalen ((Även om det på pappret var första gången de kallades för en Super Bowl, så har vi i efterhand döpt om den här finalen till Super Bowl III)) ligorna emellan. NFL representerades det här året av Balitimore Colts med ikonen Jonny Unitas som QB. Colts benämndes i dagspressen som ”det bästa laget genom alla tider”, och kommentarerna om Jets var ungefär det motsatta. Colts coach Norm Van Brocklin sa bland annat att matchen kunde bli kul för Namath eftersom det var hans första profesionella match ((Menandes att AFL var en amatörliga)). När väl mikrofonerna hamnande framför Namath kontrade denne med det numera klassiska orden: ”Vi vinner. Jag garanterar det”. Matchen slutade sedermera 16-7 till Jets och Namath valdes till matchens MVP. Den kvällen cementerade inte bara Namath sitt eget kapitel i historieböckerna, utan det var även en oerhört viktig seger för AFL som liga. Året därpå kom ligorna att slås ihop till det NFL vi har idag.

Namath – Rockstjärnan
Lika stort intryck som Namath gjorde på planen gjorde han även vid sidan om. Devisen ”vin, kvinnor och sång” passade onekligen in på New Yorks främsta guldgosse som snabbt gavs smeknamnet ”Broadway Joe” ((Jämför gärna Namaths leverne med Manziel och Gronkowski. Enda skillnaden är den att sociala medier likt Twitter inte spred ut hans eskapader på en sekund.)). Förutom ett rikt socialt liv syntes han ofta i olika TV-program och reklamfilmer vilket gjorde att det inte gick att undgå att veta vem Jets färgstarke QB var. Långt ifrån alla var dock förtjusta i Namaths framfart i nöjessvängen. När Namath lät meddela att han skulle öppna en serie nattklubbar under namnet ”Bachelor III”, gick NFLs dåvarande ”VD” Pete Rozelle i taket. Han gav Namath ett ultimatum, och bad honom välja mellan sporten och kroglivet. Namath svarade tämligen omgående (och kanske inte så genomtänkt) att han i så fall skulle dra sig tillbaka från idrotten. Efter många diskussioner övertalades Namath att lyssna på Rozelle och återvände sedermera till Jets lagom till säsongsstarten.

Livet i rampljuset har egentligen aldrig tagit slut för Namath. Karriären avslutades 1977 efter att knäna slutligen satte stopp för mer spel i NFL. Därefter har det blivit mängder av filmer och TV för Namath. Det hårda nattlivet fortsatte tyvärr, vilket slutligen ledde till alkoholism. Namath fick dock ett brutalt uppvaknande i samband med att han, live på TV, erbjöd sig att kyssa den kvinnliga reportern som intervjuade honom inför en match han besökte. Tämligen omgående efter incidenten bad han offentligt om ursäkt, och meddelade att han skulle söka hjälp med sitt missbruk.

Idag lever Namath ett något lugnare liv i Florida. Han är dock gärna i rampljuset när det erbjuds. För er som använder er av Twitter kan jag rekommendera att följa honom där. Framför allt om du är nyfiken på Jets insatser. Även om Joe Namath numera är över 70 år, är denne NFLs förste rockstjärna fortfarande tämligen underhållande.

R**hål vi minns: Plaxico Burress

I vår serie av spelare med begränsat innehåll mellan öronen har turen kommit till Plaxico Burress. Rövhålens ”One hit wonder”.

Plaxico Burress passar perfekt inom ramen för en klassisk wide reciever i NFL. Ni vet den där skrikande typen som alltid kräver högre lön och samtidigt ställer till rackartyg utanför planen. Oftast backar dessa killar upp det på planen, men lika många gånger slutar det med att laget får nog av all skit och skeppar iväg killen till nya jaktmarker. Den här artikeln skulle således kunnat handla om Chad ”Ochocinco” Johnson, Terrell Owens eller Randy Moss. Valet föll dock på Burress på grund av sitt exceptionella snedsteg som skedde 2008.

Plaxico Burress (f. 1977) var 31 år gammal och stod på toppen av sin karriär. Giants hade precis vunnit Super Bowl och Burress hade varit den som halat in den avgörande passningen från Eli Manning med 35 sekunder kvar på matchklockan. Allt var helt enkelt toppen. Att det snabbt skulle barka söderöver ((Åt helvete, alltså)) var det få vi den här tidpunkten som hade någon aning om. Livet förflöt som vanligt för vår uttrycksfulle vän. Visst hade framgången gjort sitt för Burress självbild. Framför allt hade han ändrat synen på sitt eget lönekuvert, vilket vållade en del problem för Giants ledning. Dock utan att de upplevde att det var omöjligt att hantera.

[quote_right]”I’m my own worst enemy. The things that have happened to me, I have no one to blame but myself. That’s what makes Plaxico Burress Plaxico Burress”[/quote_right]I november 2008 skulle dock Burress ta sig en vända på krogen. Han begav sig då till nattklubben LQ på Lexington Avenue i New York. Den här gången var han inte bara beväpnad med ett charmigt leende, utan även en pistol som han hade valt att dölja i byxlinningen av sina byxor. Som om inte det här var dumt nog, hade Burress inte heller någon licens för att bära pistolen. Självfallet innebär dumheter likt det här inga problem så länge man inte blir påkommen med sitt brott. Tyvärr bar det sig inte bättre den här kvällen än att pistolen började glida ner för byxbenet. I sin iver över att snabbt försöka fiska upp pistolen råkade Burress tyvärr komma åt avtryckaren, med ett kulhål i låret som följd. Aj.

Efter att blivit ompysslad på ett sjukhus valde Burress att, två dagar senare, självmant titta förbi polisen för att ta ansvar för sina handlingar. Det var då stadens borgmästare Michael Bloomberg ((Bloomberg kom, för övrigt, till makten med hårdare vapenlagar som en av sina politiska prioriteringar. En faktor som vi onekligen var lite ”oturligt” för Burress.)) klev in på scenen och gav än mer syre till elden. Under en presskonferens markerade han kraftfullt sin avsky mot sjukhuset ((Sjukhuset har enligt lag ett ansvar att rapportera skottskador direkt till polisen och även sjukhuspersonalen utreddes sedermera för sitt agerande.)) och Giants som inte direkt hade anmält det inträffade till polisen. Att polisen själva hade fått reda på det inträffade via TV hade uppenbarligen inte gjort Bloomberg direkt stolt över stadens offentliga verksamhet, vilket säkerligen bidrog till att han gick såpass hårt åt Burress. Vidare meddelade Bloomberg även att han förväntade sig att Burress inte skulle få någon särbehandling för sitt kändisskap utan krävde, mer eller mindre, att NFL-stjärnan skulle låsas in på åtminstone 3 1/2 år ((Vilket var minimistraffet för att illegalt bära pistol i New York)).

När rättegången började i januari 2009 yrkade Burress på att juryn skulle visa nåd efter som att han var en sådan fin kille ((Undertecknad vet inte det egentliga skälet till varför de skulle visa nåd, men det borde vara något åt det hållet.)). Juryn visade initialt ingen hänsyn, men eventuellt smälte dem med tiden för till sommaren lyckades alla parter komma till en lösning som innebar att Burress fick spendera två år i fängelse. Burress återvände sedermera till NFL (Jets resp. Steelers) men utan någon större framgång. Hans sista avtryck i sporten syns, passande nog, således fortfarande i hans lår.

Bo Jackson

En genomsnittlig spelares karriär är ca 3,3 år i NFL. En ganska kort tid för att sätta sin prägel på en idrott och spara ihop en slant till ålderdommen. En av de mest ikoniska spelarna genom alla tider spelade endast 4 säsonger i ligan, med lyckades med det här. Med råge dessutom.

Under helgen som var avgjordes NFL Combine i Indianapolis. Tillställningen där ligans kommande rookies får visa upp sig för potentiella arbetsgivare genom att springa, hoppas och kasta bollar med mera. Ett av de mest populära momenten är 40-yards-loppet som alltid vållar diskussion. Snabbast genom alla tider är, officiellt sett, Chris Johnson och Rondel Melendez med sina 4.24 sekunder. Dessa två herrar kommer dock till korta i jämförelse med den tid som uppmättes när Auburns Heismann Trophy-vinnare Bo Jackson äntrade NFL Combine 1986. Jacksons 4.12 negligeras dock av rekordböckerna eftersom det skedde med manuell tidtagning. Faktum kvarstår dock att Bo Jackson var snabb. Jättesnabb.

När det således blev dags för draft 1986 valdes Bo Jackson först av alla utav Tampa Bay Buccaneers, och därmed borde allt varit frid och fröjd. I Jackson fick Bucs den snabbaste spelaren genom alla tider, som dessutom visat sig vara en fruktansvärt allsidig atlet som även hade skördat framgångar i både baseball ((Yankees ville drafta honom direkt efter High School men Jackson valde att stanna kvar, och gå på college.)) och friidrott. ((Lite kul kuriosa är att Jackson var synnerligen bra i tiokamp, även om han hatade de avslutande medeldistansloppet (1 mile). För att slippa det räknade han ut att om han ledde med över 1500 poäng inför sista grenen, så skulle han vinna även om han inte sprang det avslutande loppet. Sagt och gjort var det så han gjorde. Jackson tävlade således bara i 9 grenar, men vann dock ändå alltid tiokampen. Onekligen imponerande.)) Några som däremot inte var lika glada över hans mångsidighet var hans ”kommande” arbetsgivare. Bucs gillade nämligen inte alls att Jackson även spelade baseball professionellt för Kansas City Royals (MLB) och tvingade honom därför att välja mellan fotbollen och baseballen. Föga förvånande var Jackson av en annan uppfattning och bråket ledde till att han aldrig skrev på något kontrakt med Bucs.

Här skulle egentligen historien om fotbollspelaren Bo Jackson kunnat ta slut om det inte varit för Los Angeles ((Oakland var under en kort sejour stationerade i Los Angeles, innan de flyttade tillbaka till Oakland)) Raiders legendariske ledare Al Davis. Han kontaktade Jackson och presenterade en lösning på problemet. Jackson kunde spela för sitt Kansas i MLB, och ansluta till Raiders så fort baseballsäsongen var över. Dessutom utan att det skulle påverka hans lön alls. Jackson gillade idén och kom för de kommande 4 säsongerna att bilda ett fruktat backfield ihop med Marcus Allen ((Invald i Hall of Fame 2003)).

I och med att Jackson missade de första 6-7 matcherna av varje säsong blev hans siffror självfallet lite haltande i direkt jämförelse med många kollegor. 1989 hade dock Jackson sin bästa säsong då han sprang för 950 yards under 11 matcher, med ett imponerande snitt på 5,5 yards per försök. Karriären slutade dock alltför tidigt med en allvarlig höftskada i januari 1991, och Jackson stannade således på blygsamma 2782 yards över hela sin karriär. Skulle vi dock rangordna alla runningsbacks genom tiderna, med yards/carry som mått, ligger Bo Jackson (5,4 yards/carry) god tvåa efter Jamal Charles (5,6). Jackson håller dock rekordet för rushing yards under en Monday Night Football ((Ja, jag vet. Det finns statistik på allt)) med 221 yards.

Hur gärna vi än vrider och vänder på statistik, kan vi dock inte komma runt en liten fråga. Hur kommer det sig att en person med såpass modesta siffror blivit en sådan ikon? Självfallet ligger lite i att han var en fantastisk atlet som spelade All Star matcher både i fotboll och baseball på högsta nivå, men för att förstå Bo Jacksons kändisskap fullt ut behöver vi titta utanför idrottsplanen. Elaka tungor menar nämligen att om du ber en amerikan att berätta sitt starkaste Bo Jackson-minne, kommer de för eller senare börja prata om TV-spelet Tecmo Bowl. ((Spelet lanserades för klassiska Nintendo NES-konsolen 1989 och var det första i sitt slag som hade namnrättigheter till NFL, vilket naturligtvis gjorde sitt för att öka populariteten i spelet.)) För om Jackson var en bra NFL-spelare i verkligheten, var han en gudabenådad sådan i det spelet. (Något som en spelare exemplifierat väl med videon nedan). Som om inte TV-spelet var gott nog förekom Jackson även i en serie reklamfilmer ((Ihop med bl.a. musikern Bo Diddley)) för Nike där hans berömda allsidighet visades upp genom att han utövade alla möjliga idrotter. Alla dessa reklamfilmer hade sloganen ”Bo Knows” vilket snabbt satte sig i det amerikanska medvetandet och lyfte upp Jackson kändisskap till nya höjder.

Efter fotbollskarriären tog slut 1991 fortsatte Jackson att spela baseball i ett antal år till innan han slutligen lade skorna på hyllan i mitten av 1990-talet. Sedan dess har han, likt många andra atleter, arbetat med diverse affärs- och välgörenhetsprojekt, samt även testat på skådespelaryrket. När ESPN röstade fram tidernas största atlet härom året röstades Jackson fram som etta i konkurrens av namn som Mohammed Ali, Carl Lewis och Michael Jordan.

Vi som namngav regeln: Tom Dempsey [video]

När Denvers Matt Prater dundrade in ett field goal från 64 yards härom veckan slog han rekordet för längsta field goal. Det tidigare rekordet löd på 63 yards och sattes initialt av Tom i Dempsey 1970. Prater i all ära, men det tråkiga med hans rekord är att Dempseys historia riskerar att falla i glömska. Dempseys historia är nämligen lite speciell eftersom han inte hade några tår på sina högra fot. (Vilket var den han sparkde med.)

Notera även att Dempsey hade klassisk rak ansats till bollen. Den mer europeiska sneda (”fotbollsaktiga”) ansatsen som vi ser idag infördes under 70-talet i takt med att flera (”soccer”/europeisk) fotbollspelare provade på amerikansk fotboll. 1975 var för övrigt första året då en kicker med sned ansats var bäst i NFL.

Tom Dempsey var aktiv mellan 1969 och 1979 och spelade för Saints, Eagles, (LA) Rams, (Houston) Oilers samt Buffalo Bills under sina 10 år i ligan. Mest känd blev han för sitt rekord som han satte i novmeber 1970. Hans 63 gard långa field goal stod sig således i 43 år!!! Jason Elam, Sebastian Janakowski och David Akers har därefter tangerat hans rekord. Noterbart är att alla tre gjort det på hög höjd i Denver. Samma ställe som Matt Prater nu satte det nya rekordet. Mätningar visar att den höga höjden har viss effekt, och ger ca 4-5 yards längre sparkar, än motsvarande spark på havsnivå. ((Noterbart är att svenske Ola Kimrin sparakde ett field-goal på 65 yards i en försäsongsmatch 2002. Rekorden i NFL gäller dock inte försäsongsmatcher varvid Kimrins insats lätt faller i glömska))

Sen var det här med hans vanskapta fot. På grund av att han saknade tår på sin högra fot bar han alltid en speciell sko som var lite udda i sin utformning. Förutom att den var aningen kort var den även platt framtill, och inte rundad likt ”vanliga skor”. Det här förbryllade en del, och vissa gick så långt att de menade att hans udda sko gav honom en fördel som kicker. Efter vissa efterforskningar och tester kom man dock fram till att skon inte gav Demspey någon speciell fördel. Snarare tvärtom. Det här hindrade dock inte ligan från att instifta en ny regel som i folkmun kallade för ”The Tom Demspey Rule”. Regeln säger i korthet att alla som spelar i ligan med protes, måste bära en sko (på sitt sparkande fot) som har traditionellt utformning. Dvs med rundad ”sparkyta”

[quote_box]”Any shoe that is worn by a player with an artificial limb on his kicking leg must have a kicking surface that conforms to that of a normal kicking shoe.”[/quote_box]

R**hål vi minns: Jack Tatum

Någonstans säger väl smeknamnet allt. Kallas du för ”the Assasin” så har du element i ditt spel som åtminstone är på gränsen till lite för mycket. Samtidigt säger historien om Jack Tatum lite om spelets ursprung och varför ligan arbetar stenhårt för att förändra reglementet. Visst har mycket vattet passerat under broarna sedan Tatums dagar, men historien säger ändå lite om hur sporten var och varför ligan arbetar kontinuerligt med att göra ligan säkrare.

Jack Tatum (Safety) ((Tatum var för övrigt inblandad i ”The Immaculate reception”. Ett av NFLs mest kända spel)) spelade för Raiders och Texans under sina år i ligan, men det var iförd svart och silver (Raiders) som han gjorde sig ett namn och kommer bli ihågkommen. Kulmen på den idrottsliga karriären var under mitten/slutet av sjuttiotalet då hann spelade 3 Pro Bowls och var delaktig i det Raiderslag som vann Super Bowl 1977. Laget kritiserades ofta för sitt hårda spel och framför allt gällde det lagets uppsättning av safeties i Tatum och George ”Butch” Atkinson ((Återigen dessa fantastiska smeknamn)). Dessa två herrar tenderade att hålla den medicinska personalen sysselsatt för jämnan. Atkinson hade t.ex. i en match lyckats slå Steelers superstjärna Lynn Swann medvetslös med hjärnskakning som följd. Prestationen är än mer noterbar på grund av det faktum att bollen inte ens kastades åt Swanns håll.

Den här artikeln skulle således likaväl kunna handla om Atkinson, men idag väljer vi att fokusera på hans vapenbroder Tatum, som inte heller han var guds bästa barn. klippet nedan är hämtat ifrån Super Bowl XI (som spelades i januari 1977), och anses vara en av de tuffaste tacklingarna som delats ut i en Super Bowl. Mannen som får ont är Vikings Sammy White.

http://www.youtube.com/watch?v=gARi1MIyPRc&w=600

[quote_right]”I like to believe that my best hits border on felonious assault.”
Jack Tatum[/quote_right]Smällen ovan i all ära, men det var framför allt för en annan tackling han kom att bli ihågkommen för. I en försäsongsmatch satte Tatum in en tackling ((Vi har medvetet valt att inte inkludera klippet i artikeln, men för er som vill se hur det hände kan med lätthet söka upp det på youtube.)) på Patriots Darryl Stingley, som tyvärr förlamade Stingley. Visst spelade slumpen en roll i historien, men det var en synnerligen rejäl tackling Tatum delade ut den dagen. Det kanske mest anmärkningsvärda var dock att Tatum inte kontaktade Stingley efteråt, och bad om ursäkt för det som hände. Snarare fortsatte han att prata om sin håda stil som något positivt vilket kan tyckas aningen respektlös mot Stingley, och retade upp många fans av sporten. Anledning till hans kalla beteende var att han helt enkelt aldrig ansåg det vara något konstigt med tacklingen. Ibland är ”olyckan framme”, och då är det inte så mycket att göra, menade han.

På ålderns höst blev dock Tatum lite mer ödmjuk och eftertänksam i sin framtoning och det sägs att han gjorde vissa försök till att kontakta Stingley i samband med att han skrev sin självbiografi. Stingley tackade dock nej eftersom han ansåg att det hela var ett PR-jippo för att promota Tatums bok. ((En bok som för övrigt bar det ödmjuka namnet ”Final confessions of an NFL Assasin”.)) Stingley berättade dock i en intervju att han förlåtit Tatum, men tyvärr lyckades de aldrig tala ut om incidenten. Relationen var och förblev, med all rätt, aningen spänd.

Både Stingley (d.2007) och Tatum (d.2010) är idag avlidna.

R**hål vi minns: Mark Gastineau

Dagens huvudperson var visserligen en fruktad passrusher, men det det var framför allt hans arroganta spelstil som gjorde honom till en tämligen hatad figur bland motståndarna. Vid sidan av planen har han även lyckats att producera ett barn ihop med superbimbon Brigitte Nielsen. Danmarks vandrande ändhållplats för allsköns stolpskott.

Som vi tidigare belyst i den här artikelserien finns det naturligtvis olika grader av helvetet, och självfallet är titeln på serien ganska raljerande i sin formulering. I grund och botten var Mark Gastienau (f.1956) en mycket bra fotbollsspelare som spelade för Jets under åren 1979-1988. Bl.a. lyckades han producera 100,5 sacks under sina första 100 starter i ligan. Tillsammans med sina försvarkollegor Joe Klecko, Marty Lyons and Abdul Salaam bildade han en grupp som fick smeknamnet ”New York Sack Exchange” ((De fick namnet efter att de en gång 1981 ringde i den berömda klockan på New York-börsen, ”New York Stock Exchange”.)) pga sin hårdföra stil på planen.

Vad var de då som gjorde honom så hatad? Jo, Gastineau hade bl.a. vanan att utföra sin speciella ”sack-dance” efter varje utförd sack. Tilltaget var visserligen tillåtet av reglementet men föga populärt hos motståndarna. Hans lite lätt stöddiga framtoning retade helt enkelt gallfeber på dem. Allt kulminerade i en match mellan Jets och (Los Angeles) Rams, då de sistnämndas Jackie Slater tröttnade och instället började puckla på Gastineau när denne startade en av sina traditionella danser. Slater visade sig inte vara ensam med känslor gentemot Gastineau och snart var planen fylld av vilt svingande fotbollsspelare. Gastineau själv sade efteråt att han var oerhört nöjd med uppslutningnen i bråket eftersom det visade att spelarna i Jets stod upp för honom som ett lag. Denne allmänna uppfattningen var nämligen att han i normalfallet inte ens var älskad av sina egna. Rams Bill Bain kom troligtvis närmre sanningen när han berättade för media om bråket:

[quote_box]…he (Bill Bain) told one of the Jets that Gastineau was a ”hot dog,” to which Gastineau’s teammate replied, ”Yeah, he’s an ass.” Suddenly, Bain realized that at least some of the Jets were on the field hoping to see Slater clean Gastineau’s clock. ”I loved it,” Bain said. ”I almost fell down on the field laughing.[/quote_box]

Ligan, NFL, var dock inte lika roade av det inträffade och bötfällde 37 spelare efter incidenten. De passade då även på att förbjuda alltför starka känsloyttringar likt Gastineuas dans.

Som det nämndes i föregående stycke var Gastineau inte direkt älskad i de egna leden, på grund av sin något självcentrerade person. När t.ex. den berömda strejken ägde rum 1987 var Gastineau en av de första att bryta leden och återvända i spel. Själv menade han att han hade underhåll att betala och således inte hade råd med att strejka. Lagkamraterna visade vad de tyckte om det här tilltaget genom att spotta på Gastineau och dennes bil.

Det var dock inte bara bland lagkamraterna han hade problem, utan även bland kvinnor var det lite struligt. Tyvärr ofta med alltför mycket våld som följd. Han lämnade dessutom sin första fru ganska plötsligt för att annonsera ut för världen att han numera kopulerade med Danmarks enda bergskedja, Brigitte Nielsen. Nielsen var sedermera den ”officiella” anledningen till att Gastineau 1988 plötsligt, mitt i säsongen, meddelade att han skulle avsluta sin karriär ((Gastineau var då endast 32 år gammal)). Förklaringen var att han ville ”spendera mer tid” med Nielsen, som då troddes ha drabbats av cancer. Efteråt har dock Gastineau medgett att den egentliga anledningen var att han var rädd för att en eventuellt tredje positivt dopingprov skulle ge allt för negativ media. Något som han säkerligen hade helt rätt i.

Drogerna (doping m.m) var ständigt närvarande under hela karriären, och även om han var en imponerade kraft som satte många rekord skall vi ändå ha det i åtanke att det inte var en ren kropp som producerade dessa. Hans knepiga leverne vid sidan av planen och misshandel av både män och kvinnor var säkerligen ett resultat av en kropp på steroider. Hans många möten med rättsväsendet slutade tillslut i en cell, där han fick reflektera över tillvaron i knappt ett år. Under den här perioden blev han kristen och lever sedan dess ett något mer lugnt och sansat liv.

R**hål vi minns: Conrad Dobler

Någonstans i vårt egenhändigt påhittad uppdrag står det något om att vi gärna vill fortbilda oss själva och vår läsare. Se det som en gemensam resa genom sporten vi alla älskar och vill lära oss mer om. I ett sådant upplägg ingår naturligtvis att göra vissa historiska nedslag. I den här artikelserien tänkte vi fokusera på personer i sportens historia som har sin ”gloria på sned”. Vi har valt att kalla den här kategorin för ”R**hål vi minns.”

I själva urvalsprocessen av spelare som gjort dumma saker i sitt liv finns det självfallet olika grader i helvetet. Är du dock en spelare som titulerats ”Pro Football´s dirtiest player” på omslaget av Sports Illustrated riskerar du dock ett omnämnande. Mannen bakom rubriken var St Louis Cardinals Guard Conrad Dobler. Dobler var aktiv under 72-81 och var bl.a. utvald i Pro Bowl tre gånger. En ganska duktig kille alltså. Mest känd var han dock inte för sina meriter utan för sitt lite väl hårda spel. Sportskribenten Paul Zimmerman summerade Dobler på följande, föga smickrande, sätt. ”Conrad Dobler was mean dirty. He tried to hurt people in a bad way…he made teams that he played on better. He played hurt, didn’t complain, but he was a filthy, filthy player.”

Själv var nog Dobler ganska nöjd med sitt rykte, och gjorde inte mycket för att tvätta bort stämpeln Snarar tvärtom. Han bet, slogs, skallade och lyckades till och med få en liten karate-spark uppkallad efter sig: ”The leg whip”.

[quote_box]”I see defensive linemen jump to knock a pass down. When that happened near me, I’d smack ’em in the solar plexus, and that got their hands down real quick.” [/quote_box]

Bland de som fick lära känna Conrads onda sidan kan vi t.ex nämna Mean Joe Greene (stryk), Bill Bergey (bespottad) eller allas TV-älskling Merlin Olsen ((Merlin Olsen var en del av Los Angeles Rams ”Fearsome Foursome”, men kom sedermera att bli skådespelare i amerikanska TV-succeer såsom Lilla huset på prärien. Ofta porträtterade han någon snäll och vänlig jätte.)) (sparkad i huvudet). Så om man skall ge Dobler beröm för något så var det att han inte direkt gick på småsten när det fanns berg i närheten.

Läser du en intrevju med Dobler idag ser han inte tillbaka på sig själv som någon särdeles hård spelare. Sin spelstil fick han ifrån en händelse i början av sin karriär då han försökte spela inom ramen för alla gränser. Resultatet var att han blev ”cuttad” av laget. Efter det bestämde han sig för att man inte spelar inte fotboll, man överlever den. När det var uttagningar året därpå var Dobler en helt ny spelare. En som visserligen var brutal och stundom bröt mot reglerna, men en som faktiskt fick vara med och spela.

Doblers spelstil lämnade naturligtvis inte bara avtryck bland hans motståndare. Han tog också emot mycket smällar, och hans kropp är idag spillror av sitt forna jag. Tyvärr drabbades hans fru av en olycka vilket tillslut ledde till att parets sjukhusräkningar kom att äta upp barnens ”collegepengar”. Golfspelaren Phil Mickelson fick dock via media höra talas om familjen Doblers ekonomiska problem
och gick in och stöttade barnens skolgång ekonomiskt.

Doblers ekonomiska sits säger dock lite om vikten av att NFL ser till att ta hand om sina gamla spelare. Visserligen drabbades inte han av hjärnskador likt de ärenden som är på tapeten idag ((Artikeln skrevs några månader innan spelare och ligan sedermera förlikades. Red.anm)), men poängen är någonstans densamma. Dobler och alla hans gamla kollegor var med och byggde upp en sport som idag är en miljardindustri. På sätt och vis vore det väl inte mer än rätt att veteranerna får sin del av kakan.

Johnny Unitas

(Video på Unitas återfinns längst ner i artikeln. Missa inte det. Fantastiska gamla arkivbilder)

7 oktober slog Drew Brees ett av NFLs äldsta rekord, nämligen Johnny Unitas prestation att passa för en TD i 46 raka matcher. Rekordet hade stått sig i 52 år men tillslut blev det Saints lille ”gunslinger” som slog det. Vem var då denne Unitas?

Johny Unitas (1933-2002) växte upp i Pittsburgh som son till litauiska invandrare, vilket är anledning till det annorlunda efternamnet som är en amerikanisering av släktens ursprungliga ”Jonaitis”. Pappan dog när Johnny endast var 4 år gammal och modern fick arbeta dubbelt för att få ekonomin att gå runt för familjen. Efter avklarade studier i Pittsburgh gav sig Unitas iväg till Louisville Kentucky för att pröva lyckan som fotbollspelare på collegenivå.

Tiden på College var synnerligen annorlunda då skolan hade lite varierande satsning på sporten ifråga. Under en valde t.ex. skolan att satsa mindre på fotbollspragrammet vilket ledde till att Unitas fick ta upp square-dance som ”intresse” för bibehålla sitt stipendium. Skolan skiftade sedermera också till att spela s.k. ”Two-way football” som innebär att spelarna spelade både offensivt och defensivt. det här fick till följd att Unitas även tog sig an rollen som linebacker och safety.

Efter college var det slutligen dags för att äntra den stora världen. Unitas draftades av Pittsburgh men släpptes av föreningen inför säsongen då han ansågs vara överflödig. ((Coachen ansåg nämligen att Unitas inte hade intelligensen som krävdes. )) Unitas tog då jobb inom byggnadsindustrin och fortsatte spela endast på helgerna för ett, mer eller mindre, lokalt amatörlag. En god vän på jobbet insisterade dock att det skulle prova att åka till Baltimore Colts uttagningar. Det skulle visa sig vara en mycket bra idé, och 1956 skrev Unitas på ett kontrakt för klubben som backup-QB. [quote_right]”Look at his sideburns (Joe Namath) he looks like a girl, now Johnny Unitas, thats a haircut you could set your watch by!!”
– Grandpa Simpson[/quote_right]

Tiden som backup blev dock kort då ordinarie QB skadade sig i säsongens fjärde match. Unitas fick hoppas in och bortsett från en ”pick-6” ((Interception som motståndarna direkt returnerar för en TD)) på första passet var det, mer eller mindre, spikrakt uppåt i karriären från dag ett. Av höjdpunkterna bör 1958 års NFL Championship ((Vid den här tidpunkten var ligan fortfarande två separata ligor. NFL och AFL. Fenomenet Super Bowl var således inte påhittat ännu)) nämnas. I historieböckerna har matchen fått namnet ”The greatest game ever played”, och anses vara startskottet för det nationella intresse för sporten som lever än idag. Anledningen var primärt att matchen TV-sändes över hela USA, samt att det var en jämn och bra match. Slutet var spektakulärt på så vis att Unitas ledde sitt Colts i en sista drive, och lyckades få matchen till förlängning genom ett field goal i slutminuterna. Direkt i förlängningen ledde han dem på nytt i en 80-yards drive som avgjorde matchen till Colts fördel. Unitas insats var monumental och den nationella tv-sändningen gjorde att han blev ett stort namn hos det amerikanska folket.

Under hela 60-talet var Unitas, och hans Colts, en betydande faktor i sporten. Förutom passningsrekordet som nämndes i ingressen passade han för totalt 40,239 yards och 290 touchdowns. Han blev även utsedd till ligans bäste spelare 3 gånger och uttagen till Pro Bowl hela 10 gånger. 1970 krönte han en lång och framgångsrik karriär med en seger i Super Bowl V (1970).

Jonny Unitas betydelse för Colts var, och är, enorm. Hans tröja med nummer 19 är t.ex. pensionerad av föreningen sedan länge. Relationen mellan parterna fick dock sig en törn 1984 när lagets nya ägare Robert Irsay valde att flytta laget till Indianapolis. En flytt som inte var populär hos varken Unitas eller någon annan i Baltimore. Även om hans minne vårdas i Indianapolis fortfarande, var han själv noga med att poängtera sin lojalitet till staden Baltimore. När staden återigen fick ett NFL-lag 1996 kunde man ofta se Unitas på matcherna, eller t.o.m. vid sidlinjen. Efter hans död 2002 tyckte Ravens fans att arenan skulle namnges efter Unitas. Namnrättigheterna hade dock precis sålts till en bank vilket gjorde det hela omöjligt. Istället valde man att resa en staty av Unitas utanför arenan.

Klippet nedan är taget ifrån NFL Films lista över de 100 bästa spelarna genom tiderna. Unitas nådde nummer 6 på den listan och presenterades av sportskribenten Frank Deford. Han sammanfattar Unitas betydelse för sporten oerhört bra när han menar att Unitas insats i ”The greatest game…” är gjutformen för dagens moderna QB.

[quote_box]”Every quarterback since then, whoever it is. One of the Mannings, Brady, whoever…can be placed in that template. It all decends from Johnny Unitas on that december day in 1958″[/quote_box]

http://www.youtube.com/watch?v=a2Ed1CdH6SA

Bill Parcells

Duane Charles Parcells (f. 1941) är en f.d. amerikansk fotbollscoach. Till vardags tilltalas han Bill men bär också stundom det föga smickrande smeknamnet ”Big Tuna” som är ett skämt från hans tid som coach för New England Patriots. Namnet anspelar på hans fysik som någon lustigkurre tyckte kunde liknas vid en tonfisk.

Likt många andra coacher har han också ett förflutet som spelare. Även om det tog slut tämligen omgående när han kom upp i NFL. Han blev visserligen vald i draften 1970 men släpptes utan att han hunnit spela en enda match.

Parcells lämnade dock inte sporten utan anställdes sedermera av New York Giants 1979 efter att han arbetat sig uppåt genom collegefotbollen under 1970-talet. Han valde dock tämligen omgående att sluta för att satsa på en ”civil” karriär. (Att sluta skulle visa bli ett signum för Parcells. Red Anm,) Dock var suget efter fotboll för stort, och han återvände 1980 till sporten. Den här gången med New England Patriots som arbetsgivare. Inte heller den här anställningen blev särskilt långvarig, utan ett år senare var han åter igen i Giants och började arbeta sig upp i den organisationen som skulle ge honom stora framgångar framöver.

1983 tog han över som headcoach för Giants och började bygga sitt lag. Det började dock tämligen mediokert i och med att han fick för sig att bänka Giants QB Phil Simms (idag kommentator på TV). Ett beslut som varken ledde till framgångar eller popularitet. Följande år var dock Simms tillbaka som startande QB och laget började allt mer ta form. Med spelare som nämnde Simms, och försvarslegenden Lawrence Taylor kom framgångarna, och 1986 kulminerade allt i en Super Bowl-vinst. Liten kuriosa i sammanhanget är att Parcells, i samband med den segern, sägs ha varit den först som fick en tunna Gatorade över sig. Ett numera klassiskt tilltag för det vinnande laget i Super Bowl.

Även om Parcells efter framgångarna blev uppvaktad från många håll, blev han kvar i Giants fram till 1990 då Giants återigen tog hem Super Bowl. Därefter valde han att kliva av och pensionera sig på grund av sviktande hälsa.

[quote_right]”They want you to cook the dinner; at least they ought to let you shop for some of the groceries. Okay?”[/quote_right]1993 var det dock dags igen, och Parcells återvände till NFL och tog över som coach för New England Patriots. Även där blev det ett besök till Super Bowl (1996), även om Green Bay Packers skulle visa sig vara för svåra. Parcells valde sedermera att lämna Patriots efter en schism med ägaren Robert Kraft. Anledningen var att Kraft, i Parcells tycke, hade lagt sig i draften alldeles för mycket. Han beskrev det som beskrev det hela med det klassiska citatet: ”They want you to cook the dinner; at least they ought to let you shop for some of the groceries. Okay?”

Väskan packades således och Parcells lämnade Bostonområdet för att återigen vända tillbaka till New York. Den här gången gick han dock till lokalkonkurrenten Jets. Lagbytet var dock ett mycket infekterat sådant, och ligan fick till slut gå i och medla mellan Patriots och Jets för att lösa situationen. Tiden där var även den framgångsrik, även om den inte ledde till något besök i någon Super Bowl. 1999 valde han att återigen att pensionera sig. För att vara en mästare är det således noterbart hur lätt han har för att hoppa av saker.

Inte heller den här gången var hans val definitivt utan 2003 lyckades Dallas Cowboys karismatiske ägare Jerry Jones locka honom tillbaka till sporten. De fyra år som han kom att spendera i Dallas var dock inte lika framgångsrika som hans tidigare lagbyggen. Efter hans senaste pensionering 2007 har han dock inte varit helt sysslolös utan tjänat som General Manager och rådgivare åt Miami Dolphins.

Även om Bill Parcells skördat framgångar på många håll, är det ändå hans period i Giants som lyser starkast. Det var där han skapade sig ett namn och det var där han byggde sitt mest imponerande lag. Det arv som han har lämnat efter sig är enormt och flertalet av hans assisterande coacher är idag bland de högst aktade coacherna i ligan, t.ex.Bill Bellichick, Tom Coughlin, Sean Payton (med glorian på sne) m.fl.

Eftersom man först kan bli invald i Hall of Fame 5 år efter man pensionerat sig, fanns möjligheten för honom att bli invald i år. Så blev dock inte fallet, vilket förvånade en hel del. Med tiden lär han dock bli det. Kanske var juryn helt enkelt osäker på om han verkligen pensionerat sig för gott?

Bill Parcells valdes sedermera in i Hall of Fame under 2013. Red.Anm

Mike Ditka

I vår serie av småporträtt av, mer eller mindre, slumpmässigt valda kändisar har turen idag kommit till en man som visserligen inte lämnat rampljuset men vars person och bedrifter aktualiserats genom Rob Gronkowskis framfart i New England Patriots. Härom veckan passerade han nämligen Mike Ditka som den snabbaste TE till 20 TD.

Mike Ditka (f. 1939), eller coach Ditka, som han ofta tituleras är en legend inom amerikansk fotboll. Dessutom till den grad att detta porträtt nästan känns överflödigt. Bl.a. en av få som vunnit Super Bowl som spelare, ass.coach och coach.Även om vissa av oss mest känner honom som Chicago Bears f.d. tränare och karaktärsskådespelare i Will Ferrells epos ”Kickin n screaming”, var det ändå som spelare han slog igenom. Efter en mycket framgångsrik collegekarriär valdes han som nummer 5 i draften 1961 av Chicago Bears. Ditka tackade för förtroende och satte diekt sitt avtryck på hela sporten genom att visa att Tight Enden kan användas till en mer än att bara blocka. Med 58 mottagningar under sitt första år i serien var succén ett faktum och Ditka valdes till Rookie of the year. Han kom att spela för Bears under 5 år och var bl.a. delaktig i att de kröntes till mästare i NFL 1963. Efter tiden i Chicago bar det av till Philadelphia (två år) och sedermera Dallas Cowboys (4 år) där han bl.a vann Super Bowl 1972. 1988 belönades han för sina insatser på planen genom att bli invald i Hall of fame som förste Tight End någonsin.

Efter att han lade skorna på hyllan (1972) anställdes han direkt som assistent till Cowboys legendariske coach Tom Landry. Ditka spenderade hela sjuttiotalet i Dallas och var en del i en mycket framgångsrik period som kulminerade i och med segern i Super Bowl 1977.1982 anställdes Ditka som coach för Chicago Bears. Jämfört med Dallas var Bears sjutiotal långt ifrån lika fantastiskt och förluster var vanligare än vinster. Ditkas ankomst kom dock att bli en vändpunkt för Bears och åren med honom var synnerligen framgångsrika. I januari 1986 fick Ditka uppleva ännu en Super Bowl-seger, den här gången som (huvud) coach. Den här årgången av Bears anses av experter vara ett av de bästa lagen genom tiderna, även om valet slutligen oftast brukar hamna på Miami anno 1972. Dolphins gick detta år helt utan förluster, vilket är tämligen imponerande.En av nycklarna till lagets framgångar hade varit lagets solida defensiv. Ett område en viss Buddy Ryan (väl värd en egen artikel, för övrigt pappa till Rex och Rob)hade ansvarat för. 1986 lämnade han dock Bears för att ta över Philadelphia. Även om Bears fortsatt kom att vara ett bra lag, så blev det inte fler Super Bowl-vinster för Ditka och Bears. Resultaten blev successivt sämre och efter 1992 års säsong valde Bears att sparka Ditka. I slutet av 90-talet gjorde han dock sedermera comeback som coach för New Orleans Saints. Dock utan att något blev direkt lycklig över det. Ditka själv har beskrivit den tiden som sina tre värsta år någonsin, vilket sammanfattar det hela ganska bra.

Idag arbetar han istället mycket inom TV som expert i olika sammanhang. I sitt kära Chicago driver han också en restaurang som bl.a. är scen för ett lokalt radioprogram emellanåt. Som lite avslutande kuriosa kan det nämnas att han gästade programmet ifråga inför årets Londonmatch. Matcher i Europa är ingen direkt ny företeelse och därför frågade programledaren hur han (Ditka) upplevde de europeiska matcherna på sin tid. Svaret var enbart positiv och det allra trevligaste landet att spela ansåg Ditka vara Sverige. Ni med gott minne kanske minns att Ditkas Bears besökte Ullevi i Göteborg för en match mot Vikings 1988. För övrigt första NFL matchen i Europa någonsin. Skulle du framöver ha vägarna förbi Chicago framöver så sänds radioprogrammet ifråga varje torsdag från Ditkas restaurang. Kanske kan du då få byta några ord med av en av de största inom den amerikanska fotbollen. Glöm dock inte att det är brukligt att titulera honom ”coach Ditka”.