Inför Saints – Patriots

Veckans stora match är i mina ögon självklar. Söndagkvällens möte mellan Patriots och Saints har allt för att bli en riktig höjdare.

Säsongen har visserligen inte varit sig riktigt lik för Tom Brady och hans gäng. Även om laget är 4-1 i detta nu, har resan dit varit lite mer annorlunda, än vad som är brukligt för mästarlaget. Normalt sett brukar grundserien enbart vara en transportsträcka på vägen mot slutspelet. Spelare har försvunnit på olika sätt, och skadorna på dem som finns kvar har varit påtagliga. Tom Brady har mer eller mindre fått lära upp ett helt nytt gäng med mottagare, som dock börjar komma in i lagets spelsätt allt mer.

Kvällen motståndare New Orleans Saints presterar nästan över förväntan i år. Efter ett mediokert fjolår är äntligen coachen Sean Payton tillbaka på sidlinjen. ((Payton var avständ under fjolår pga ”Bounty-gate”-skandalen.)) Med hans återkomst verkar allt ha fallit på plats med en gång. Med ”allt” åsyftas då ett aggressivt försvar, men framför allt en frejdig offensiv under ledning av Drew Brees. Matchen innehåller innehåller en hel del intressanta bitar som kan vara intressanta att hålla ögon på.

”Hjärnornas kamp”
Bägge coacherna är oerhört högt aktade i ligan även om Bill Belichick (61 år) står i en klass för sig. Med ett imponerande CV brukar han oftast rankas som den allra största av de nu aktiva coacherna. Hans tid i New England har varit fantastiskt framgångsrik. Motståndaren Sean Payton (49 år) är en fascinerande coach han med ((Spana in ”Ambush”)). Hans resumé innehåller visserligen en Super Bowl-vinst men har inte riktigt samma tyngd som kvällens antagonists. Intressant att notera är att båda coachern är ”arvtagare” till legenden Bill Parcells som valdes in i Hall of Fame tidigare i år, samt att de båda är kända för att ibland göra lite ovanliga val i sitt coachande. Saints onside kick när de vann Super Bowl senast var ett t.ex. ett bra exempel på det.

För Belichick finns det även en annan intressant aspekt på matchen, då vägen till Super Bowl (i AFC) för dem riskerar att gå via Denver som det ser ut nu. I New Orleans Saints har de en bra ”träningsmatch”, eftersom de får möta ett anfall som till vissa delar påminner om Mannings Broncos. Tungt passningsorienterat och många duktiga måltavlor för QBn. Bli inte förvånade om Patriots håller bollen på marken idag och gärna tar all tid i världen på sig mellan spelen. Allt för att låta Brees och Co få sitta på bänken så mycket som möjligt.

Tom Brady vs Drew Brees
Matchen bjuder även på två av ligans bästa QBs. En närmare presentation är väl tämligen överflödig av dessa. Även om de fysiskt sett är olika, har de vissa saker gemensamt. Båda startade t.ex sin karriör som en slags andrasortering. Brady draftades t.ex. som #199 medan Brees hade en brokig start på karriären i San Diego där han slogs om startplatsen med sin gamle idol Doug Flutie. Brees dumpades sedan av till Saints innan karriären tog fart. Idag är det inga som direkt tvekar rörande dessa killar.

Det som är påtagligt inför kvällens möte är att Saints har en imponerande uppsättning i mottagare. Allt från lille Darren Sproles till de fysiska praktexemplaret Jimmy Graham. Rörande den sistnämnde kommer det bli oerhört intressant att se hur Patriots hanterar honom. Graham leder just nu lligan i antalet yards vilket ingen TE har gjort innan. En tanke är att deras duktige CB Talib sätts på att ta hand om honom. Patriots uppsättning av mottagare och runningbacks är mer sargad. Spelare som Gronkowski, Amendola och Ridley är tveksamma till spel, vilket gör att vi troligern får se ganska mycket av de mer orutinerade spelarna. Bland dessa har dock Kembrell Thomkins börjat att sticka ut som ett långsiktigt alternativ i startuppställningen. I matchen mot Bengals senast var de mycket tappade bollar från dessa nya rekryter. Skall Patriots slå Saints får de allt försöka hålla i dem idag.

Personligen tror jag att Saints kommer gå ut som vinnare ur den här drabbningen. Oddssättarna verkar dock inte dela den uppfattningen, vilket gör matchen till ett intressant spelobjekt. Saints+8,5 gav igår 1,35 och Saints som segrare gav 2,20. Två mycket intressant spelobjekt. Matchen spelas i Foxborough, Massachusetts med start klockan 22.25.

Patriots/Jets – rivalitet på hög nivå

Om vi pratar om rivalitet inom NFL kommer vi för eller senare hamna på ämnet Jets/Patriots. Kampen den emellan har funnits sedan urminnes tider, men allt har väl egentligen tagit en dimension extra de senaste 15 åren.

Den här nya ”eran” startade egentligen med att Patriots dåvarande coach, legenden Bill Parcells, började fungera allt sämre ihop med Patriots ägare Robert Kraft. Parcell, som precis hade byggt upp Patriots till ett storlag, tyckte att hans status och CV skulle ge honom rätten att fatta egna beslut rörande spelare och ledare i klubben. Kraft, likt många andra, ägare delade inte den uppfattningen fullt ut och schismen var således ett faktum. När Parcells kontrakt gick ut efter Super Bowl 1997 ((Patriots förlorade mot Packers)) valde han att skriva på för rivalen Jets. Patriots tyckte det hela inte hade gått rätt till och anmälde det inträffade till ligan som fick medla mellan parterna. Allting slutade med att Parcells gick till Jets och att Patriots fick 4 draft-val i utbyte. Några år senare snodde dock Patriots tillbaka Bill Belichick ((Tidigare ass.coach under Parcells)) som lämnat klubben ihop med Parcells. Där fick han dock direkt rollen som head coach, vilket skulle visa sig vara en mycket bra idé.

Tiden med honom vid rodret har varit helt fantastisk. Tyvärr har inte banden med Jets blivit lika fantastiska under den här perioden, utan snarare tvärtom. Största anledningen till det var ”Spygate” som rullades upp 2007. Jets dåvarande coach Eric Mangini hade tidigare jobbat för Patriots och visste att de brukade videofilma motståndarnas coacher för att försöka tyda deras kommunikation med spelarna. Något som inte är tillåtet av ligan. När väl lagen skulle mötas det här året anmälde Mangini deras agerande till NFL, vilket fick gigantiska efterverkningar. I media kallades Patriots brott för ”Spygate” och NFLs utredning visade att Patriots videofilmat motståndarnas coacher under flera år. Skandalen var ett faktum. Det hela slutade tillslut med rejäla böter för Patriots och Belichick. ((”Spygate” påminner till mångt och mycket om ”Bountygate” (New Orleans Saints), som rullades upp tidigare i år, på så vis att det var ett brott där många menade att Patriots åkte dit för något som alla andra också gör. En del menar också att vetskapen om vad de gjorde alltid kommer ligga som ett mörkt moln över deras Super Bowl-titlar.))

[quote_right]’Im not here to kiss Belichick’s … rings’.[/quote_right]Idag är relationen mellan lagen lite lugnare. Rex Ryan som numera leder Jets, gör dock ideligen försök att piska upp stämningen inför mötena. Mest klassiskt av alla hans citat genom åren, är det citat då han säger, fritt översatt, att han ”f** inte tänker åka till Boston och kyssa Belichicks Super Bowl-ringar”. I år var tonen inte lika hård, utan han nöjde sig med att förklara att ”…han vet, att de vet, att Jets kommer vinna”. Ganska fantasilöst, och troligtvis inte något som kommer hamna i historieböckerna.

Båda lagen är inför kvällens möte 0,500 och inget av lagen är nöjda med sin säsong än så länge. Patriots har bitvis visat att de är ett storlag, men kontinuiteten har inte funnits där. Jets har dock haft de än värre med otroligt mycket skador, och är, mer eller mindre glada om de får ihop full lag. Med tanke på hur de presterat är de troligtvis både glada och förvånade att de har lika bra facit som Patriots (och för övrigt alla andra lag i divisionen) inför vecka 7.

Matchen börjar 22.25, och sänds på TV10.

Phil Simms

Näst i tur bland porträtten av männen bakom mikrofonerna är en riktig New York Giants legend: Phil Simms. Denne karismatske QB föddes i Kentucky 1954 och hamnade efter sedvanlig skolgång på Morehead State University där han kom att vara lagets QB under fyra år. Siffrorna från dessa år var tämligen mediokra men av någon utgrundlig anledning drog den unge Simma blickarna till sig. Inför 1979 års draft valde San Fransiscos nya coach, numera legendariska, Bill Walsh att besöka Simms och se honom med sina egna ögon. Walsh blev då såpass imponerad av vad han såg att han bestämde sig för att drafta Phil Simms i den kommande draften.

När 1979 års draft genomfördes blev dock Bill Walsh snuvad på sin ögonsten av New York Giants som valde att drafta Simms framför ögonen på 49ers. Walsh & Co fick i det läget tänka om och välja nästa QB de hade på listan vilket var Joe Montana. Ett val som de sedermera säkerligen var väldigt nöjda med. Montanas bedrifter på västkusten är dock en annan historia. Vår huvudperson hamnade istället på andra sidan landet, något varken fans eller Phil Simms var särdeles nöjda med. Efter att han slutligen vant sig vid tanken att vara en Giant började karriären mycket bra, vilket kulminerade att han blev framröstad som tvåa bland årets rookies.

Första årets succé vände dock snabbt till en lång missär. Skador och undermåliga prestationer ledde till att Simms spenderade större delen av sin tid på bänken. Situationen gick så långt att Simms talade med ledningen och meddelade att han önskade bli bortbytt till ett annat lag. Ledningen ignorerade dock hans krav och fortsatte istället att coacha honom för att ta det är berömda sista steget i sin utveckling. Under 1983 föreslog lagets offensiva koordinator att Simms borde nyttja sin tid bättre och studera mer film, något som Simms inte gjort alls innan. Tipset kom att betala sig nästföljande år då Simms slog sig in som ordinarie QB för New York Giants.

Från den tidpunkten var Simms en självklar del av New York Giants och en av de ledare allt kretsade kring. Laget blev snabbt bättre och ansågs inom kort vara en klar kandidat till titeln. I januari 1987 nådde tillslut Simms sitt mål då han ledde sitt lag till en seger i Super Bowl XXI, där Broncos fick se sig besegrade med 39-20. Giants coach Bill Parcells hävdade efter matchen att det var dne bästa match han någonsin sett en QB prestera. Simms lyckades med 22 av 25 pass, och hade en QB-rating på 150.9 i den matchen. Självklart var han matchens MVP, och siffrorna han uppvisade var rekord för en slutspelsmatch. Efter matchen blev han dessutom den förste som sade den numera klassiska frasen ”I’m going to Disney World”. Frasen åsyftar en att en fotbollsspelares högsta dröm tydligen är att få åka i en parad med Musse Pigg. Vissa kommersiella intressen kan visserligen spela in, men faktum kvarstår att det inte direkt är det hårdaste en man i en kontaktsport kan yttra.

Simms och Giants fortsatte efter den här segern att vara en faktor att räkna med i ligan. Eran fick sedermera sitt slut i och med deras seger över Bills i Suber Bowl XXV (1991). Simms själv var dock inte delaktig i finalen på grund av att han bröt foten i slutet av grundserien. Efter segern slutade Giants coach Parcells vilket på sätt och vis även markerade slutet för Simms. Även om han kom att vara kvar i klubben i några år till var tiden därefter aldrig den samma. Skadorna avlöste varandra, och rollen som startande QB var inte lika självklar. Efter 14 år i klubben valde Giants tillslut att släppa sin gamla hjälte. Simms kände då att det var en ganska bra tidpunkt att avsluta sin karriär, och valde således att lägga skorna på hyllan.

Numera är Phil Simms inom TV, där han sedan fotbollkarriärens slut har byggt upp en gedigen karriär som sportjournalist/kommentator. För närvarande är han anställd av CBS och kamperar där med legendaren Jim Nantz och kommenterar alla stormatcher som CBS visar. Till sommaren 2012 kommer Phil Simms dessutom kunna sätta upp TV-spel på sin meritlista, då han och Jim Nantz tar över som kommentatorer i spelet Madden 13.

Mannen utan ring: Tony Romo

För några veckor sedan kröntes Miami Heat som mästare i NBA (Basket). Människor med hjärtat i Miami kunde då andas ut, eftersom deras, näst intill, Allstar-liknande lag äntligen lyckades prestera på den nivån alla förväntade sig. En extra stor sten släppte säkerligen också från Lebron James´s axlar eftersom han som laget och idrottens fixstjärna nummer 1 ansågs vara den av alla idrotters stjärnor som var i mest behov av en titel. Kröningen av King James var det självklara titeln på många håll dagen efter segern.

Utan någon jämförelse i övrigt med Lebron James, är det självklart intressant att fråga sig vilken atlet som är mest i behov av att faktiskt vinna något? Självklart är det många om budet, men inom den amerikanska fotbollen skulle faktiskt Dallas Tony Romo kunna var den personen. Denne älskvärde ledare för ”Americas team” är en riktig svärmorsdröm och tillika vattendelare för fans och media. Anledningen till detta ligger säkerligen i föregående mening. Cowboys är ett lag fullt av historik och sedan slutet av sjuttiotalet referas de ofta till som ”Americas Team”, även om den benämningen inte används fullt lika frekvent längre. Folk förväntar sig helt enkelt att Dallas fortfarande borde vara en faktor att räkna med. Resurserna finns där trots allt. Tänk bara om den där Romo kunde ta och skärpa till sig och spela lite bra fotboll? Men är han en bra QB? Är han rätt man för att ta Cowboys till nya segrar?

Statistiken på sin sida
Romo har tillhört Cowboys sedan 2003 men äntrade inte scenen på permanent basis förrän 2006. Statistiken fram tills idag är det absolut inget fel på. Under samtliga säsonger (som han fått vara skadefri) har han varit bland topp-10 av ligans QBs. Ofta med en QB-rating på nära 100 eller däröver. I jämförelse kan Troy Aikman, som tog laget till 3 titlar på 90-talet, nämnas. Även om han idag är en legend i Cowboys-kretsar, uppnådde han aldrig en högre QB-rating än 81.6 under sin karriär. Jämför man endast på de grunderna borde Romo verkligen besitta det där ”extra” som kan ta Cowboys hela vägen. Statistik är dock, som vi alla vet, inte allt. Faktum kvarstår t.ex att många av Romos kollegor i QB-topppen har lyckats, medan Cowboys gått på pumpen gång på gång. Manningbröderna, Brady, Rodgers, Big Ben, Brees har alla, åtminstone, en ring på fingret. Någonstans handlar elitidrott trots allt om att vinna.

En del kritiker menar att felet med Romo är att han inte kan prestera när det som mest gäller. Visst kan han stundom vara briliant, men när det väl gäller menar en del att han sviker sitt lag och inte presterar på fullt lika hög nivå längre. Även om t.ex. slutspelet 2007 säkerligen arkiveras som ren otur, tar elaka tungor gärna upp exemplet när han fumlade med bollen när Cowboys skulle göra ett ”enkelt” field goal för att avgöra matchen. Dallas åkte ut och Romo blev den naturliga syndabocken.

http://www.youtube.com/watch?v=5FOTeWUjHIo

Omgivningens fel?
Amerikansk fotboll är dock en lagsport och Romo kan naturligtvis inte ta på sig allt som händer. Medspelare och ledning bär också en del av ansvaret. Wade Phillips (2007-2010) fick t.ex stå emot en hel del kritik under sin period som coach för laget. Han har dock tystat sina kritiker därefter genom göra ett fint jobb med Houstons försvar som blev nästa uppgift i hans karriär. Nuvarande coachen Jason Garrett hade en synnerligen udda förmåga att stjälpa sitt lag rejält vid ett flertal gånger under fjolåret. T.ex. lyckades han med konststycket att ”ice:a” sin egen kicker*, vilket får betraktas som ett taktiskt självmord.

Nya teori
Senaste teorin i historien om Romo publicerades härom dagen då Michael Lombardi presentarde sin tankar om Romos vara eller icke vara. Där menar han att felet ligger hos både Romo och hans omgivning. Det här eftersom nuvarande ledning inte pressar honom till sitt yttersta. När legendaren Bill Parcells ledde laget 2003-2006 krävde han att alla presterade i världsklass. Inget annat accepterades. När han försvann, försvann även lite av den glöden som Lombardi menar krävs för att en spelare som Romo skall bli Cowboys självklare ledare. Om Lobardi har rätt kanske det är Coboys år i år. Lagets karismatiske ägare Jerry Jones har nämligen klart signalerat att ”fönstret för nuvarande årgång snart stängs”. Med spelare som Ware, Witten & Romo är det nu det skall ta en titel, medans dessa spelare fortfarande är på toppen av sina karriärer. Ett lätt hot om stundande generationsskifte är kanske precis Romo o Co behöver?

Vad tror du? Är det nu eller aldrig för den här generationen av Cowboys? Är Romo verkligen mannen att ta dem till nya höjder?


* = Begreppet ”to Ice the kicker” går ofta ut på att på man som motståndare tar en time-out, och stoppar spelet, precis när kickern springer fram emot bollen. Tanken är då att time outen skall leda till en ofrivillig jobbig paus för kickern, som får tid på sig att fundera på saker och ting, såsom ”bara jag inte missar denna spark”. Något som man som motståndare självfallet hoppas att han gör.

Bill Parcells

Duane Charles Parcells (f. 1941) är en f.d. amerikansk fotbollscoach.  Till vardags tilltalas han Bill men bär också stundom det föga smickrande smeknamnet ”Big Tuna” som är ett skämt från hans tid som coach för New England Patriots.  Namnet anspelar på hans fysik som någon lustigkurre tyckte kunde liknas vid en tonfisk.

Likt många andra coacher har han också ett förflutet som spelare. Även om det tog slut tämligen omgående när han kom upp i NFL. Han blev visserligen vald i draften 1970 men släpptes utan att han hunnit spela en enda match.

Parcells lämnade dock inte sporten utan anställdes sedermera av New York Giants 1979 efter att han arbetat sig uppåt genom collegefotbollen under 1970-talet. Han valde dock tämligen omgående att sluta för att satsa på en ”civil” karriär. (Att sluta skulle visa bli ett signum för Parcells. Red Anm,) Dock var suget efter fotboll för stort, och han återvände 1980 till sporten. Den här gången med New England Patriots som arbetsgivare.  Inte heller den här anställningen blev särskilt långvarig, utan ett år senare var han åter igen i Giants och började arbeta sig upp i den organisationen som skulle ge honom stora framgångar framöver.

1983 tog han över som headcoach för Giants och började bygga sitt lag. Det började dock tämligen mediokert i och med att han fick för sig att bänka Giants QB Phil Simms (idag kommentator på TV). Ett beslut som varken ledde till framgångar eller popularitet. Följande år var dock Simms tillbaka som startande QB och laget började allt mer ta form. Med spelare som nämnde Simms, och försvarslegenden Lawrence Taylor kom framgångarna, och 1986 kulminerade allt i en Super Bowl-vinst. Liten kuriosa i sammanhanget är att Parcells, i samband med den segern, sägs ha varit den först som fick en tunna Gatorade över sig. Ett numera klassiskt tilltag för det vinnande laget i Super Bowl.

Även om Parcells efter framgångarna blev uppvaktad från många håll, blev han kvar i Giants fram till 1990 då Giants återigen tog hem Super Bowl. Därefter valde han att kliva av och pensionera sig på grund av sviktande hälsa.

[quote_right]”They want you to cook the dinner; at least they ought to let you shop for some of the groceries. Okay?”[/quote_right]1993 var det dock dags igen, och Parcells återvände till NFL och tog över som coach för New England Patriots. Även där blev det ett besök till Super Bowl (1996), även om Green Bay Packers skulle visa sig vara för svåra. Parcells valde sedermera att lämna Patriots efter en schism med ägaren Robert Kraft. Anledningen var att Kraft, i Parcells tycke, hade lagt sig i draften alldeles för mycket. Han beskrev det  som beskrev det hela med det klassiska citatet: ”They want you to cook the dinner; at least they ought to let you shop for some of the groceries. Okay?”

Väskan packades således och Parcells lämnade Bostonområdet för att återigen vända tillbaka till New York. Den här gången gick han dock till lokalkonkurrenten Jets. Lagbytet var dock ett mycket infekterat sådant, och ligan fick till slut gå i och medla mellan Patriots och Jets för att lösa situationen. Tiden där var även den framgångsrik, även om den inte ledde till något besök i någon Super Bowl. 1999 valde han att återigen att pensionera sig. För att vara en mästare är det således noterbart hur lätt han har för att hoppa av saker.

Inte heller den här gången var hans val definitivt utan 2003 lyckades Dallas Cowboys karismatiske ägare Jerry Jones locka honom tillbaka till sporten. De fyra år som han kom att spendera i Dallas var dock inte lika framgångsrika som hans tidigare lagbyggen. Efter hans senaste pensionering 2007 har han dock inte varit helt sysslolös utan tjänat som General Manager och rådgivare åt Miami Dolphins.

Även om Bill Parcells skördat framgångar på många håll, är det ändå hans period i Giants som lyser starkast. Det var där han skapade sig ett namn och det var där han byggde sitt mest imponerande lag. Det arv som han har lämnat efter sig är enormt och flertalet av hans assisterande coacher är idag bland de högst aktade coacherna i ligan, t.ex.Bill Bellichick, Tom Coughlin, Sean Payton (med glorian på sne) m.fl.

Eftersom man först kan bli invald i Hall of Fame 5 år efter man pensionerat sig, fanns möjligheten för honom att bli invald i år. Så blev dock inte fallet, vilket förvånade en hel del. Med tiden lär han dock bli det. Kanske var juryn helt enkelt osäker på om han verkligen pensionerat sig för gott?

Bill Parcells valdes sedermera in i Hall of Fame under 2013. Red.Anm