Miami Dolphins draft 2014

Kollade Bills sist och går vidare i AFC East med Miami Dolphins. Laget var så nära att ta sig till slutspel förra året men en total avsaknad av offensiv i slutet, sämst när det gäller och problem vid sidan av planen gjorde att man bommade och får nu nöja sig med ett välja som nummer 19 i årets draft. Med hela Incognito/Martin incidenten så ser en svag o-line än mer svag ut och ’Fins prio 1, 2 och 3 kommer att vara just det. Hårt draget skulle det vara fint att få in 2 OT och 2 OG’s. Incognito och Martin är självklart borta, Clabo testar den fria marknaden. Förra årets rookieguard Dallas Thomas såg dock ok ut. Defensive Tackle är ett annat stort behov med både Starks och Soliai borta, Odrick kan möjligtvis ta ena platsen, men man är minst en kort. Cornerpositionen är läge att fylla på i en bra cornerdraft, Grimes gjorde ett bra år trots sin skada och det är viktigt att man kan signa om honom. Ingen Clemons gör att man även bör se över möjligheten att drafta en safety. Sen har man problem i springspelet och faller en intressant RB i knät bör man slå till, Thomas va helt enkelt inte vad man trodde…

Behov: OT, OG, DT, CB, S, RB

1. OT Zack Martin (Notre Dame)
Finns förhoppningsvis kvar här och är en perfekt lösning då han visat både under säsongen och i Senior Bowl att han kan spela både tackle och guard på riktigt hög nivå.

2. OT Antonio ”Tiny” Richardson (Tennessee)
Satsar på dubbelt o-line även här och det är väl inget snack om att man behöver folk där fram. Tiny har fått en del negativt på sig efter combinen men spelade riktigt bra hela året för Tennessee och stoppade bland annat Clowney helt. Tror han kan falla ner till slutet av andra början av tredje och då tycker jag absolut han är värd att plocka.

3. DT Will Sutton (Arizona State) eller Anthony Johnson (LSU)
En av dessa två herrar bör finnas kvar på tavlan här. Personligen är jag väldigt såld på Sutton och rankar honom över en hel del andra då han framförallt 2012 ägde PAC på defensiva linjen. Johnson gjorde det okej för LSU i år i en ovanligt svajig LSU-linje. Potentialen finns där och jag tror det är en spelare som funkar bättre när han spelar med bättre folk.

4. RB Andre Williams (Boston College) eller James White (Wisconsin)
Williams sprang för en jäkla massa yards uppe I Boston och prisades väldigt efter säsongen. White har fört springtraditionen i Wisconsin vidare och glömts bort en aning efter alla fina år Montee Ball hade där. En chansning att plocka RB här och risken är att man kammar hem ytterligare en duktig back up.

5. OG Russell Bodine (North Carolina) eller Brandon Linder (Miami)
Både har imponerat under combine vilket gör att man kanske inte kan vänta till runda 6 för att plocka någon av dem. Som sagt innan är det en svag guard-klass och kan man få vad som kan bli en direkt starter i femte så ska man chansa. Men det är helt klart en chansning, men känns väl som man behöver det?

6. FS Tre Boston (North Carolina)
Jag fattar inte hur Boston kan rankas så lågt, har sett en jäkla massa Tar Heels matcher de sista åren och Boston har i stort sett alltid varit en av planens bästa. Tror han kan gå in och starta direkt och att detta kan bli ett av årets steels.

7. CB Carrington Byndom (Texas) eller Andre Hal (Vanderbilt)
Ytterligare två corners som finns kvar länge på grund av en glödhet cornerdraft. Hade Hal gått till draften efter sitt grymma 2012 för Vandy så hade han valts senast dag två. Spelade inte lika bra i år men helt klart värt att plocka från runda fem och bak. Byndom är bättre än sjunde och hade det inte varit för Texas vilda västern försvar de två sista åren hade Byndom gått betydligt högre upp.

Fokus på AFC East

Vecka åtta bjuder på en hel del matcher som känns klara på förhand. NFL kommer säkerligen motbevisa mig igen, men intressantast ikväll är AFC East.

Tack vare Jets seger mot Patriots förra veckan känns AFC East som den kanske allra intressantaste divisionen för stunden. Jets är nu bara en seger bakom favoriten New England (5-2) i tabellen. Bakom Jets ligger Bills och Miami på 3 segrar vardera.

Jets själva åker ikväll till Cincinatti för att ta sig an ett Bengals som får anses vara favoriter i dagens match. En intressant match på många sätt. Exempelvis är jag nyfiken på hur Antonio Cromartie (CD, Jets) hanterar A.J Green (WR). Fysiken och kunnandet finns där för att ge Bengals superstjärna en bra fight. En annan ”match i matchen” mötet mellan de båda ”Ginosarna”. Atkins (DT, Bengals) och Smith (QB, Jets). Personligen har jag svårt att se något annat än att Atkins vinner där. I min mening är han en av de bästa i ligan på sin position och ren fröjd att skåda. Totalt sett har båda lagen bra försvar, men på den offensiva sidan kommer troligtvis Jets få se sig besegrade. Bengals, under ledning av Andy Dalton (QB), är ett mer komplett lag och bör vinna den här matchen.

Divisionens jumbo är för närvarande Buffalo Bills, som idag styr sin kosa till New Orleans för att ta sig an Saints. Bills har haft en liten tråkig säsong som kantats av skador på nyckelspelare. Idag hoppas de dock på att få tillbaka några starters i sitt secondary. Något som säkerligen är extra välkommet med tanke på motståndet. Ett friskt Bills har annars något bra på gång med många fina spelare. Ikväll tror jag dock det kommer till korta mot ett alltför starkt hemmalag. Noterbart är att Jimmy Graham kommer till start efter sin skada i förra matchen.

Slutligen kommer vi till en av kvällens mest intressanta matcher i min mening. ((Matchen sänds för övrigt på TV10 med start klockan 18.00)) Miami tar sig an Patriots i en match som skulle tajta till tabellen rejält om Dolphins kommer ut som det segrande laget. För det skall ske krävs det troligen att skadeläget är på deras sida. ((Underförstått att deras gubbar kan spela och patriots inte kommer till spel.)) I Miami handlar det primärt om att Cameron Wake är frisk och i bra form, så att laget kan sätta lite press på Tom Brady. I Patriots läget är det fortfarande osäkert om Amendola (WR) och Talib (CB) kan spela. Patriots har dock ett rejält trumfkort som är tillbaka i startuppställningen. Rob Gronkowski. Senast mot Jets var han en dominerande faktor, och det är inte helt otroligt att han kan vara det ikväll också. Personligen tror jag dock Patriots tar hem den här matchen.

AFC East: Lagens behov

Så var det då dags för en division som innehåller en dynasti, en mediaälskling, ett storsatsande gäng….och Bills.

Siffrorna under lagens namn visar var de placerade sig i den givna kategorin under föregående säsong. Placering 1-32

Buffalo Bills:
Passing Offence: 30 Rushing Offence: 12 Passing Defence: 2 Rushing Defence: 26

Bills valde tidigt under FA-perioden att gå skilda vägar med QB Ryan Fitzpatrick. Bills ville omförhandla hans lön vilket inte spelaren ville. Personligen blev jag lite förvånad över det här. Fitzpatrick har på intet sätt dominerat i sin roll, men jag tycker ändå han har varit ungefär lika bra som sin omgivning. Om det nu kan vara ett försvar. In i stället kommer Kevin Kolb och möjligtvis har det här givit Bills lite mer löneutrymme. Någon sportsligt vinst i den här rokaden ser jag inte. Troligtvis är det en pusselbit som saknas här. Kanske får vi se Bills drafta en ung QB? USCs Matt Barkley sägs bl.a. komma på besök för att visa upp sig för Bills ledning.

Ser man vidare på Bills anfall har de en störtskön RB i C.J Spiller (1244 yards), så där har dem det hyfsat förspänt. Problemet ligger i bristen på pojkar som kan fånga bollar. Egentligen är det väl bara bara Stevie Johnson som gjort något väsen av sig. Deras ordinarie TE Scott Chandler har dessutom precis ”reparerat” sitt främre korsband, vilket gör att han eventuellt inte är hundraprocentig när allt drar igång i september. Fler WR och TE står säkerligen på inköpslistan framöver.

I den offensiva linjen finns även ett hål att fylla efter att garden Andy Levitre lämnade för Tennesee Titans under Free Agency. Av någon anledningen ville/kunde inte Bills behålla honom utan sin franchise-tag placerade man istället på saftey´n Jairus Byrd.

Defensivt sett har laget ett visst problem då de, i stort sett, är sämst i ligan gentemot springspel. Linebackers och den defensiva linjen står således på agendan. Pass-rusherns Manny Lawson är redan inhämtad från Bengals. Mer av den varan är dock att vänta. Om det nu var otur för Bills att det är ett dåligt QB år, så kan de åtminstone skatta sig lyckliga att det finns en hel del defensiva prospekts att slåss om.

– – –

New York Jets:
Passing Offensde: 30 Rushing Offense: 12 Passing Defence: 2 Rushing Defence: 26

Ja, vad skall man börja. Jets är lite som melodifestivalen. Inte alla uppskattar dem, men alla gillar att prata om dem. Så även dem själva. Det eviga samtalsämnet förra året var Mark Sanchez vara eller icke vara och där har egentligen inget förändrats. På QB-fronten finns nu även David Garrard som backup som förhoppningsvis kan sätta lite press på stackars Sanchez. Jets väljer som nummer 9 i år i draften och jag har svårt att se att de offrar det valet på en ny QB med tanke på det skrala utbud som finns i år. Däremot kan de möjligen ske i en senare runda.

En annan het potatis är Darrelle Revis vara eller icke vara. Hans status är så nära limbo man kan komma. Eftersom Jets inte verkar lyckas skriva nytt kontrakt med honom är chansen att han går förlorad efter säsongen. Att byta bort honom redan i år kan således vara en lösning. Bland intressenterna har bl.a Buccaneers synts men i nuläget är en affär långt bort enligt huvudpersonen själv. Skulle han lämna har Jets ett gigantiskt hål att fylla.

Ett annat område att se över är lagets mottagare. Fjolåret var tämligen udda på den fronten då skador och diverse andra omständigheter gjorde att t.o.m. Tim Tebow fick hoppa in som mottagare. I laget idag finns främst Santonio Holmes (ni vet han som råkade fånga rätt boll en gång i tiden) och Sean Hill. Dessutom har laget förlorat sin duktige TE Dustin Keller till divisionskonkurrenten Miami, så ytterligare tillskott är behövligt.

Bakåt sett skulle jag vilja se en bra pass rusher ((Laget var bland de sämre lagen förra året i sacks räknat)). Laget behöver kunna hota motståndares QB lite oftare. Det skall trots allt vara lite stressande att vara QB, vilket det inte alltid var för motståndarna när Jets stod för motståndet förra året.

– – –

Miami Dolphins:
Passing Offense: 26 Rushing Offense: 17 Passing Defence: 29 Rushing Defence: 13

Storsatsande Miami har ni säkerligen inte missat på nyhetssidorna den senaste tiden. Man har införskaffat nanmn som ovan nämnda Dustin Keller (TE), Mike Wallace (WR, fr Steelers), Ellerbee (LB, fr Ravens), Grimes (CB, fr Falcons). Visserligen låter nyförvärven trevliga, men samtidigt det även varit trafik åt andra hållet där framför allt namn som Jake Long (OT), Reggie Bush (RB) och Sean Smith (CB) sticker ut. Många gånger har de således inte ”förstärkt”, utan bara fyllt ut ett tomrum som precis uppstått.

Offensivt sett är det åndå nu gott om måltavlor för Ryan Tanneill att kasta till. Wallace är ett dyrt, men säkerligen nyttigt tillskott till laget. I honom har de således nu sin solklara ”nummer 1”. En roll som Hartline kanske inte lyckats fylla fullt ut. Utmed marken blev det onekligen lite tunnare bär Reggie Bush lämnade. Som det verkar nu, hyser dock Dolphins stark tilltro till att Miller/Thomas skall kunna fylla den luckan väl. En tanke är dock att man plockar in en intressant rookie om tillfälle ges. Vidare i offensiven så behöver självfallet luckan efter Jake Long fyllas. Även om han inte presterade i linje med sitt lönekuvert, så måste ändå positionen fyllas vilket inte alltid är så enkelt.

Bakåt sett känns det lite tunnt på CB sidan då nyligen kontrakterade Grimes hade ett skadefyllt fjolår, vilket även hans nye kollega Marshall hade. Att dessa skall vara kuranta och 100% i sitt spel hela säsongen kanske är för mycket begärt. Likaså gäller även Safety-positionen där det även där bara finns två gubbar. Lite större djup skulle vara önskvärt.

Vidare under offseason har Dolphins tittat lite på en ny DE, och precis som sina divisionskamrater Patriots (se nedan) har de haft besök av John Abraham (f.d. Falcons) som dock inte föll dem i smaken. Det finns visserligen fler av den typen av rutinerade herrar ute på fria marknaden, men jag skulle tro att de satsar på en rookie istället.

– – –

New England Patriots:
Passing Offence: 4 Rushing Offence: 7 Passing Defence: 29 Rushing Defence: 13

Slutligen kommer vi till Patriots som är divisionens självklara favorit. Många gånger när det pratas Patriots så pratas det om dynastier etc. Starka ord, för ett lag som visserligen har varit fantastiskt bra under lång tid. Men samtidigt var det länge sedan de faktiskt vann Super Bowl. Två sura förluster mot Giants har dock hunnits med.

[quote_right]”Whenever Coach Belichick calls, you answer. That’s not a call that you send to voicemail”
– Adrian Wilson[/quote_right]Vad skall de då göra för att ändra på det här? För det första skall de nog inte fråga undertecknad, men mycket fokus under offseason har handlat om lagets secondary. Man kontrakterterade t.ex. Arrington för en längre period och Talib på ett kortare kontrakt igen. Cornern Alfonzo Dennard riskerar dock fängelse, vilket gör att fler CBs troligtvis står på inköpslistan. I övrigt har Patriots även plockat in den mycket rutinerade safetyn Adrian Wilson från Arizona, som säkerligen blir ett bra tillskott för laget.

Som Lars var inne på i sin Mock draft kommer säkerligen Patrios ta sig en titt efter ett bra komplement (DE, DT) till Vince Wilfork. Sin gamla vana trogen har de shoppat runt lite efter någon rutinerad som kanske kan hämtas in till en rimlig penning. Pojkar som Abraham (f.d. Falcons) och Freeney (f.d. Colts) har synats i sömmarna men inte direkt fallit dem i smaken. Kanske väljer de istället att lösa dessa luckor i draften.

Slutligen finns det ett område som skapat en hel del rubriker i media den senaste månaden. Bristen på WR i allmänhet och Wes Welker i synnerhet. I nuläget har Patriots ingen av fjolårets poänggörande WR kontrakterade. I samband med att man förlorade/släppte Welker knöt de dock Danny Amendola till sig. I honom får de en liknande spelare (som Welker) som förhoppningsvis skall kunna producera lite poäng. Att det i övrigt saknas receivers tror jag löser sig. Som Lars Thorman redogjorde på sin blogg, finns det en hel del att välja bland i draften i år. Någonstans tror jag den här positionen löser sig. Gäller bara att hitta några gubbar till som är villiga att hålla munnen tyst, och göra som Belichick och Brady säger. Att lagets dessutom har den kanske mest imponerande TE-kombon (Gronkowski/Hernandez) i ligan hjälper ju säkert till. Brady lär inte ha svårt att hitta folk att kasta till. Bara att vi inte vet namnen på dem ännu.

I manegen med Rex Ryan

När New York Jets, 2010, medverkade i HBO`s ”Hard Knocks” ((Hard Knocks är en programserie där vi som fans får följa ett lag under försäsongsträningen. I år kommer serien fokusera på Miami Dolhins)) stod en man ut mer än de andra: coachen Rex Ryan. Med sin oerhörda karisma och buffliga stil blev han snabbt en vattendelare bland TV-tittarna. Själv älskade jag hans person men i ett land där användandet av ordet ”fuck” anses vara värre än en rattfylla, är naturligtvis Rex Ryan ingen ängel. Men vem vill du helst ha i ditt lag? J.R eller Cliff Barnes? ((Med risk för att ha droppat en lite daterad populärkulturreferens, kan det förklaras att personerna ifråga är hämtade från TV-serien ”Dallas”. J.R. var den framgånsrike men inte alltid så trevlige antihjälten, medan Cliff Barnes var seriens trevliga loser.))

Tiden efter HBO´s TV-serie var Rex Ryan onekligen en populär person. TV-serien var full av sköna infall och minnesvärda citat. Under inspelningen strejkade t.ex. lagets storstjärna Darrelle Revis (Cornerback) i förhoppning om ett bättre kontrakt. I ett spelarmöte hanterade Ryan den lite prikära situation med professionalism och ens stor dos humor:

http://www.youtube.com/watch?v=XuGqhZ9SnUg

Hur underbar Ryan än må vara, har populariteten fallnat en aning och folk har börjat ställa sig lite frågande till Jets. Känslan av att det är dags att backa upp alla stora ord med faktiska handlingar är överväldigande. Att Jets dessutom är ett lag som skapar kontroverser i media hjälper väl inte heller i Ryans fall. Fjolåret bjöd på en total härdsmälta där sammanhållningen i laget verkade totalt obefintlig. Quarterbacken Mark Sanchez kritiserades anonymt av de egna i media, och spelare som Santonio Holmes fick totala psykbryt under pågående matcher. Trots, eller tack vare, alla dessa tråkigheter har laget en charm som gör dem extremt intressanta att följa för oss som står utanför. [quote_right]”The Jets are the Kim Kardashian of the NFL. They live for attention. When they don’t get it, they create it.”[/quote_right]Linda Cohn (journalist, ESPN) sammanfattade Jets otroligt bra på ”Mike and Mike in the morning” härom dagen när hon beskrev dem som NFLs svar på Kim Kardashian. Får man inte uppmärksamhet den naturliga vägen så skapar man det.

Ny spelare och nya tankar
Som tur var tog säsongen slut och normalt sett hade uppehållet givit en välbehövlig vila från mediadrevet. Nu fungerar dock inte Jets på det viset, utan med buller och bång rekryterades hela USAs favoritgranne Tim Tebow. Inte heller den här manövern var helt okontroversiell. Hur ofta håller t.ex. en backup-QB en presskonferens, eller gudstjänst för den delen? I och med rekyteringen av Tebow och Tony Sparano (Off.koordinator, fr. Miami) kommer Jets anfall framöver kunna bjuda på udda spel i form av lite sköna wild cat-uppställningar. Sparano använde stundom uppställningen i Dolphins, och skapade trots allt lite huvudbry för många av motståndarna. Skillnaden mellan då och nu, menar Sparano är att de i Jets kommer ha större möjlighet att passa ur denna formation än vad som var brukligt i Dolphins.

I övrigt kännetecknas Jets främst av en stark defensiv, framför allt vad gäller anfall via luften. Förklaringen där ligger bl.a. i en bra uppsättning cornerbacks (t.ex. ovan nämnda Revis), som kan stå emot det bombardemang som allt fler av ligans QBs verkar kunna bjuda på nuförtiden. Jets svaghet ligger dock i anfallet, där de egentligen inte har några namn som skrämmer nämnvärt. Gamla Super-Bowl hjälten Santonio Holmes (WR) skapar mer oro hos den interna marknadsavdelningen än hos motståndarna och Mark Sanchez (QB) blandar och ger så det står härliga till.

Visst är det lätt att kritisera Jets, men faktum kvarstår att laget varit tämligen framgångsrikt under Ryans ledning. 2009 och 2010 nådde de trots allt konferensfinalen i AFC, och besegrade bl.a. Colts (Manning) och Patriots (Brady) på vägen. Många gånger är det, som sagt, inte det som sker på planen som ger rubriker, utan allt runt om. Den rådande situation på QB-sidan lär inte stilla oron heller, snarare tvärtom. Även om Ryan får ta en del kritik tror jag ändå att han rätt man för jobbet. I nämnda ”Hard knocks” framgick det t.ex. tydligt att Ryan och lagets GM Mike Tannenbaum verkar vara samma virke. Tillsammans leder de Jets som om det vore en cirkus. Aggressivt, spektakulärt, och framför allt underhållande för oss utomstående. De må vara annorlunda, men det är trots allt det sätt de tror gagnar klubben bäst.

Inte ens presidenten kan undgå att uttala sig
Den som jag tror kommer få bära ansvaret för eventuella tillkortakommanden framöver är nog tyvärr Mark Sanchez, som befinner sig i en synnerligen klurig situation. Som vi rapporterat om tidigare har kampen mellan de båda QB-profilerna (Sanchez & Tebow) t.o.m. engagerat president Obama. Nu tror jag inte att Sanchez bryr sig nämnvärt om vad Presidenten tycker, men Tim Tebow är inte bara en konkurrent på planen, utan även i mediavärlden. Han är trots allt allas älskling, och även om Sanchez är lite halvsöt, är det Tebow som sponsorerna älskar. Åtminstone för stunden. Om Sanchez vill behålla sin plats bör han skärpa till sig rejält och visa vart skåpet skall stå. För om båda parter spelar som de gjorde förra året tror jag att Tebow kommer gå vinnande ur striden. Droppen som kan få bägaren att rinna över kan dessutom mycket väl vara Tebows stjärnstatus sidan av planen. Att bli petad pga av en icke spelrelaterad faktor vore dessutom en manöver helt i Jets stil.

Vad tror du om Jets i år? Kommer Tebow medföra att ett sakralt lugn sprider sig över MetLife Stadium, eller kommer allt att rulla på som vanligt med skrik och turbulens?

Andrahandssortering: Alex Smith

Livet som idrottsman kan stundom te sig synnerligen annorlunda. Ena dagen kan du vara på väg bort från ditt lag. Oönskad av alla. Nästa dag kan du vara den som alla förlitar sig på. Den som skall ta laget till nya titlar.

49ers QB Alex Smith har onekligen haft ett omtumlande halvår. Efter en säsong där han hade presterat sina bästa fotboll stod han plötsligt inför en situation där hans arbetsgivare övervägde att han slänga ut honom ur laget. Detta till förmån Peyton Manning, som helt plötsligt hade kommit ut på marknaden. När sedan Manning valde att styra kosan till Denver istället, var plötsligt Smith älskvärd igen och erbjöds ett nytt kontrakt. Smith accepterade dock inte direkt utan satte lite press på sin arbetsgivare genom att besöka Dolphins för att se vad dem hade att erbjuda. Någon avsikt att skriva kontrakt med dem påstår han, numera, att han aldrig hade. [quote_right]”I had never been to Miami Beach and thought it was a good way to go see it.”[/quote_right]Resan var ”bara” en liten skön semester helt enkelt. Väl tillbaka i San Fransisco skrev han på ett nytt kontrakt, även om dess utformning var så formulerat att 49ers kan ta sig ur kontraktet relativt billigt om Smith inte leverarar under 2012. Oavsett vad som sägs till media är Smith, på sätt och vis, bara ”provanställd”, och fast anställning fås troligen bara om föregående säsongs resultat, åtminstone, upprepas.

Framtiden
Trots arbetsgivarens stundom tveksamma inställning är Smith själv positivt inställd till framtiden. Situationen med Manning lastar han inte sin arbetsgivare för, utan menar att man får respektera att sådant sker de få gånger en kommande Hall of fame-medlem bjuds ut på marknaden. Smith går till och med så långt i sin positiva inställning att han skulle sett fram emot att slåss med Manning om jobbet som startande QB. Om Manning hade valt 49ers tror jag visserligen inte att Smith hade fått röra en boll igen förrän Manning slutar (eller ligger operationsbordet igen), men han skall ändå hyllas för sin positiva attitiyd till det hela.

Kan 2012 vara 49ers år? Tja, varför inte? Som vanligt inom den amerikanska idrotten finns det allid statistik som stöttar dina argument. T.ex. kan det nämnas att de säsonger (likt 2011-12) som 49ers tagit 13 segrar, har de 3 utav 4 gånger vunnit Super Bowl inom 1-2 år därefter. Är då Alex Smith rätt man för ta dem dit? Är en bra säsong allt som krävs för att fans och media skall anse en spelare är Super Bowl-material? Tydligen är svaret på den frågan JA. Framför allt om du läser lokalpressen (opartisk? red.anm). Någonstans ligger kanske svaret i att nuvarande årgång av 49ers till hög grad är byggt kring laget, och att ledaren för gruppen snarare är coachen än quarterbacken*. Sedan Jim Harbaugh tog över laget har det mestadels handlat om att spela som ett lag. Att minimera riskerna och inte göra fel. Ingen har begärt att Alex Smith skall passa 5000-yards/säsong för att det skall fungera, utan om han bara gör precis som han blir tillsagd så ser Harbaugh till att det fungerar. Att säkerheten kommer först märks bl.a på statistiken. Föregående säsong var 49ers de lag som passade bollen näst minst gånger, samtidigt som de låg på tredje plats vad gäller antalet springspel. Bakom siffrorna gömmer sig kanske en större tillit till lagets runningbacks än dess QB, men Harbough använde helt enkelt materialet på det sätt han upplevde gynnade laget bäst.

Nytillskott
I takt med säsongens framfart växte dock Smith med uppdraget och tittar vi på lagets tillskott under off-season så märks det tydligt att San Fransisco i år har bättrat på bland sina recievers. Nytillskott som Randy Moss, Mario Manningham och A.J Jenkins, som de plockade i första rundan av draften, tyder på att 49ers kommer ha en större bredd på sitt anfall framöver. Att de springer med bollen är således ingen självklarhet längre. Smith själv, verkar överlycklig över de nya tillskotten och beskrev sig själv som ett barn på julafton, i dagspressen efter han tränat med sin nya ”julklappar”. [quote_right]”It’s like waking up on Christmas,…you have a lot of new toys out there, new presents.”[/quote_right]
Med fler passningar kommer dock också riskerna öka med Smiths spel. Att endast kasta 5 interceptions (likt 2011-12) under en säsong lär vara omöjligt. Visserligen är avkastningen förhoppningsvis högre på den typen av spel, men faktum kvarstår att Smith kommer få bekänna färg framör. Med tanke på alla nyförvärv till ett redan starkt kollektiv, borde Super Bowl-titlen var den enda rimliga måsättiningen för laget i år. Var säsongen 2011-12 starten av en ny era, eller var det bara slumpen som lurade oss igen?

* Självfallet är coachen alltid lagets ledare, och en coach är aldrig utan makt i ett lag. Olika QBs har dock olika stort mandat att styra vad som händer på planen. Om föregående säsongs Alex Smith var en QB utan, till synes, större friheter, är t.ex. Peyton Manning dess raka motsats. En spelare med hans enorma talang ger man gärna ett stort eget mandat framme vid line-of-scrimmage.

The No-Name Defense

Miami Dolphins säsong 1972 kräver väl egentligen en egen artikel. Coach Don Shula ledde sitt Dolphins till seger i Super Bowl VII mot Washington Redskins med 14-7. I grundserien gick man 14-0 och var det första laget som gjorde en så kallad ”perfect season” med idel segrar i bagaget och är fram till idag det ända laget som vunnit alla matcher i både grundserien och slutspel. Det sägs att varje år när det sista laget som inte förlorat förlorar en match så samlas delar av 1972 års Dolphins och delar en flaska champagne, om detta är sant eller inte låter jag andra spekulera kring.

Många anser att 1972 års Dolphins är det bästa laget någonsin, både offensivt och defensivt. Man tog mest yards och tillät minst i ligan det året och ledde även ligan i poäng för och emot. Trots detta finns det en hel del som anser att 1973 års Dolphins var bättre, trots att det laget faktiskt förlorade två matcher, man försvarade dock sin Super Bowl titel.
Shula ledde ett Dolphins med ett riktigt intressant offensiv med många karaktärer som pressen och fansen älskade. Två stycken QB’s i Bob Greise och Earl Morrall, FB Larry Csonka, RB Mercury Morris och WR Paul Warfield var bara ett par av de spelare som bidrog till lagets fina säsong.

I skuggan av detta stod ett av tidernas bästa försvar som inte fick den uppmärksamheten som sina offensiva lagkamrater eller andra försvar son Steelers fick. Med en viss glimt i ögat döptes försvaret till No-Name Defense som leddes av LB Nick Buoniconti och Bill Stanfill, DT Manny Fernandez, safetys Dick Anderson och Jake Scott. Alla utan Fernandez valdes samma år till Pro Bowl. Efter en fantastisk insats under Super Bowl med Scott’s viktiga interception som grädde på moset så fick man till slut sin tid i strålkastarljuset.

Under säsongen tillät lagets försvar ett snitt på 12,2 poäng per match och släppte bara till 18 touchdowns under 14 matcher i grundserien och på den tiden kändes i varje fall ligan betydligt mer poängglad, har tyvärr ingen statistik som backar detta. Man mäktade med 26 interceptions, 33 sacks och tillät bara 3297 yards och 171 poäng emot sig, riktigt imponerande. 1973 spelade lagets försvar om möjligt än bättre och var kanske den största faktorn till att man kunde försvara förra årets Super Bowl. Även 1971 var man fantastiska bakå och bjöd på siffror i klass med de två åren man vann Super Bowl.
Man kan helt klart finna likheter mellan Dolphins 1971, 1972 och 1973 och dess försvar. Precis som sitt försvar är det inte många som pratar om Dolphins när man ska diskutera det bästa laget någonsin. Du hör folk prata om Lombardis Packers, Steelers med sin dominans och sitt stålförsvar, 1985 års Chicago Bears och på senare tid New England Patriots.
LB Nick Buoniconti från Dolphins No-Name Defense kallar laget ”The forgotten team” och visst ligger det nått i det. Buoniconti valdes in i Hall of Fame 2001.

Cowboys legendariska coach Tom Landry tycker jag summerade det hela bra;

“I can’t recall their names, but they are a matter of great concern to us.”

Självklart är jag för ung för att ha upplevt detta med egna ögon. Oftast brukar ju ett försvar ha en fördel, att man är riktigt bra i luften medans man är ok på marken och vise versa. Vad jag har läst mig till så var Dolphins försvar lika dominanta både i luften och på marken och att hålla Redskins fantastiska anfall poänglösa, lagets TD kom på special team, är inget annat en fantastiskt. Här tycker jag det finns en viss skillnad mellan ett bra försvar och ett suveränt försvar.

Bill Parcells

Duane Charles Parcells (f. 1941) är en f.d. amerikansk fotbollscoach.  Till vardags tilltalas han Bill men bär också stundom det föga smickrande smeknamnet ”Big Tuna” som är ett skämt från hans tid som coach för New England Patriots.  Namnet anspelar på hans fysik som någon lustigkurre tyckte kunde liknas vid en tonfisk.

Likt många andra coacher har han också ett förflutet som spelare. Även om det tog slut tämligen omgående när han kom upp i NFL. Han blev visserligen vald i draften 1970 men släpptes utan att han hunnit spela en enda match.

Parcells lämnade dock inte sporten utan anställdes sedermera av New York Giants 1979 efter att han arbetat sig uppåt genom collegefotbollen under 1970-talet. Han valde dock tämligen omgående att sluta för att satsa på en ”civil” karriär. (Att sluta skulle visa bli ett signum för Parcells. Red Anm,) Dock var suget efter fotboll för stort, och han återvände 1980 till sporten. Den här gången med New England Patriots som arbetsgivare.  Inte heller den här anställningen blev särskilt långvarig, utan ett år senare var han åter igen i Giants och började arbeta sig upp i den organisationen som skulle ge honom stora framgångar framöver.

1983 tog han över som headcoach för Giants och började bygga sitt lag. Det började dock tämligen mediokert i och med att han fick för sig att bänka Giants QB Phil Simms (idag kommentator på TV). Ett beslut som varken ledde till framgångar eller popularitet. Följande år var dock Simms tillbaka som startande QB och laget började allt mer ta form. Med spelare som nämnde Simms, och försvarslegenden Lawrence Taylor kom framgångarna, och 1986 kulminerade allt i en Super Bowl-vinst. Liten kuriosa i sammanhanget är att Parcells, i samband med den segern, sägs ha varit den först som fick en tunna Gatorade över sig. Ett numera klassiskt tilltag för det vinnande laget i Super Bowl.

Även om Parcells efter framgångarna blev uppvaktad från många håll, blev han kvar i Giants fram till 1990 då Giants återigen tog hem Super Bowl. Därefter valde han att kliva av och pensionera sig på grund av sviktande hälsa.

[quote_right]”They want you to cook the dinner; at least they ought to let you shop for some of the groceries. Okay?”[/quote_right]1993 var det dock dags igen, och Parcells återvände till NFL och tog över som coach för New England Patriots. Även där blev det ett besök till Super Bowl (1996), även om Green Bay Packers skulle visa sig vara för svåra. Parcells valde sedermera att lämna Patriots efter en schism med ägaren Robert Kraft. Anledningen var att Kraft, i Parcells tycke, hade lagt sig i draften alldeles för mycket. Han beskrev det  som beskrev det hela med det klassiska citatet: ”They want you to cook the dinner; at least they ought to let you shop for some of the groceries. Okay?”

Väskan packades således och Parcells lämnade Bostonområdet för att återigen vända tillbaka till New York. Den här gången gick han dock till lokalkonkurrenten Jets. Lagbytet var dock ett mycket infekterat sådant, och ligan fick till slut gå i och medla mellan Patriots och Jets för att lösa situationen. Tiden där var även den framgångsrik, även om den inte ledde till något besök i någon Super Bowl. 1999 valde han att återigen att pensionera sig. För att vara en mästare är det således noterbart hur lätt han har för att hoppa av saker.

Inte heller den här gången var hans val definitivt utan 2003 lyckades Dallas Cowboys karismatiske ägare Jerry Jones locka honom tillbaka till sporten. De fyra år som han kom att spendera i Dallas var dock inte lika framgångsrika som hans tidigare lagbyggen. Efter hans senaste pensionering 2007 har han dock inte varit helt sysslolös utan tjänat som General Manager och rådgivare åt Miami Dolphins.

Även om Bill Parcells skördat framgångar på många håll, är det ändå hans period i Giants som lyser starkast. Det var där han skapade sig ett namn och det var där han byggde sitt mest imponerande lag. Det arv som han har lämnat efter sig är enormt och flertalet av hans assisterande coacher är idag bland de högst aktade coacherna i ligan, t.ex.Bill Bellichick, Tom Coughlin, Sean Payton (med glorian på sne) m.fl.

Eftersom man först kan bli invald i Hall of Fame 5 år efter man pensionerat sig, fanns möjligheten för honom att bli invald i år. Så blev dock inte fallet, vilket förvånade en hel del. Med tiden lär han dock bli det. Kanske var juryn helt enkelt osäker på om han verkligen pensionerat sig för gott?

Bill Parcells valdes sedermera in i Hall of Fame under 2013. Red.Anm

Wide receivers med nya kontrakt

I väntan på att Peyton Manning bestämmer sig så sker det faktiskt andra saker i ligan. Verksamheten i klubbarna stannar trots allt inte för att han är ute på en landsomfattande turné. Om jag skulle ge mig på en sammanfattning av vad som skett så verkar det onekligen vara en bra idé att fånga bollar. Det här eftersom många intressanta nyheter kretsat kring wide receivers.

Om man bortser från mannen med världens mest kända nacke så kan mycket väl Vincent Jackson vara den som varit hetast på marknaden. San Diego och Jackson hade dock klara problem att komma överens om kontraktet vilket tillslut ledde till att  Jackson numera kan titulera sig en Buccaneer (Tampa Bay). Parterna har kommit överens om ett kontrakt på 5 år vilket totalt ger Jackson 55 miljoner dollar, varav 26 miljoner är garanterade pengar.

En annan intressant affär gjordes upp mellan Dolphins och Bears. Bakgrunden till varför Brandon Marshall lämnar Miami för endast 2 val i tredje rundan är höjd i dunkel, men troligtvis lär förklaringen komma någon gång framöver. Många experter menar att, även om Marshall är en strulig pojke, så är affären så dålig att det måste finnas en dold agenda som inte presenterats ännu. Det scenario som många spekulerar kring är naturligtvis att det här har något med Peyton Manning att göra. Affären ägde rum dagen efter Miami träffat Manning och genom att den bl.a. friar upp lite löneutrymme så kan det vara att manegen krattas för att ta emot den store QB. Visst behöver han någon att kasta till, men eftersom mer eller mindre hela Indianapolis står utan kontrakt är det fullt möjligt att Manning plockar med sig spelare såsom Regge Wayne och Dallas Clark.  Fram till Manning har bestämt sig så lär vi få fortsätta spekulera.

(Efter färdigställande av artikeln framkom en historia om att Marshall slagit en kvinna på en nattklubb i New York. Läs mer, Red.anm 2012-03-15)

Detroits super-duper receiver Calvin ”Megatron” Johnson har även han lyckats skriva kontrakt. För nätta 132 miljoner dollar (60 miljoner garanterat) stannar han i Detroit till 2019. Coachen Jim Schwartz menade på presskonferensen efter att kontraktet skrivits att det finns vissa killar som man aldrig kan betala för mycket för. Undrar om han berättade det för Johnson redan innan lönesamtalet började?

[quote_right]”Former Colt Pro Bowl QB throwing for  tomorrow…” 49ers CEO Jed York[/quote_right]

Avslutningsvis är det skönt att läsa att du inte behöver vara stekhet för att få synas i media idag. Lite fantasi och ett twitterkonto kan även de hjälpa ibland. Randy Moss kommer under kommande år spela för 49ers, och det som vållade allra mest uppståndelse var kanske att 49ers CEO lanserade nyheten på twitter genom det här meddelandet: Former Colt Pro Bowl QB throwing for 49ers tomorrow.

Som läsare krävdes det inte särdeles mycket fantasi för att tro att Peyton Manning skulle provspela för 49ers. Mycket intressant tanke, men sanningen var den att coachen Jim Harbaugh (QB Colts 94-97) var den som passade till Moss eftersom Alex Smith inte var tillgänglig. Mer spännande än så var det inte, även om faktum kvarstår att Randy Moss är tillbaka i ligan.