Lions stora dilemma: Ndamukong Suhs kontrakt

Detroits situation under offseason är inte kanon. Löneutrymmet är litet och dessutom går en av stjärnornas kontrakt ut. Hur skall man lösa Ndamukong Suhs kontrakt?

Lions situation är lite knivig med minimalt utrymme för förändringar av lönerna inom ramen för lönetaket. En av anledningar till trångmålet är att laget dras med en ganska hög summa vad gäller s.k. ”dead-money”. Där leder de idag ligan med 13,8 miljoner USD, vilket inte direkt underlättar GM Martin Mayhews situation när han nu slår sig ner vid förhandlingsbordet.

Alternativen som finns på bordet för Mayhew är i grund och botten: A) att låta Suh lämna klubben nu B) skriva långtidskontrakt eller C) Franchise-tagga honom och sedan göra A eller B nästkommande år. Det som talar för att Lions löser det här är att Suh är en stjärna oavsett vad man tycker om hans grisiga beteende på planen emellanåt. Att Lions dessutom spenderat mycket pengar på offensiva stjärnor som Stafford och Johnson öppnar på sätt och vis dörren för Suh. Defensiven måste helt enkelt få kosta lite också. Lions är nämligen ett av de mest skeva lagen i ligan när det kommer till fördelningen av lönekostnader mellan offensiv och defensiv. Hela 66% av pengarna går idag till de offensiva pojkarna.

Det som talar emot ett nytt kontrakt för Suh är att det kommer kosta skjortan för Lions att lösa det här. Det kan helt enkelt bli alltför dyrt. Alternativ C ovan, att franchisetagga Suh, finns visserligen på bordet men är ett tämligen dyrt alternativ. Enligt NFL.com skulle det kosta 26,5 miljoner USD för 2015 års säsong. En vän av siffror kanske tycker det låter ovanligt högt, vilket är sant. ”Franchise-taggar” brukar oftast handla om ett snitt av vad de bäst betalda spelarna på positionen tjänar. Enligt ”regelboken” är dock spelaren berättigad till nyss nämnda snitt eller 120% av föregående års lön. Eftersom Lions betalde honom rejält redan under 2014 års säsong så är det alltså 120%-regel som kommer appliceras här. En kul grej i sammanhanget är att dryga 9 miljoner USD av Lions ”dead-money” härrör från omförhandlingen av Suh kontrakt. Skulle Lions ”tagga” honom kommer alltså Suh belasta lönetaket med ca 35 miljoner nästa år. En kanske inte helt önskvärd situation. Men vad skall de göra?

Taggar Lions Suh, återkommer dessutom samma situation nästa år. Om Lions skall vara på säkra sidan bör kontraktet således lösas innan den 10/3. Det allra mest spännande alternativet, för oss som inte är Lions-fans, är att låta Suhs kontrakt löpa ut och se vad de andra är villiga att betala. Vad är han egentligen värd? Kanske återvänder han då med svansen mellan benen och skriver på ett lite mer modest förslag från Lions? Det scenariot kräver dock mycket is i magen, och kan mycket väl slå helt fel ut. Men visst vore det spännande?

 

En studie av runningbacks

Stats RBAtt vara runningback i NFL kan visserligen vara glamouröst eftersom du kan hamna i rampljuset och tjäna stora pengar. Fysiskt är det dock ingen dans på rosor. Idag funderar vi lite på livet som runningback.

Flertalet gånger varje år hör vi fraser om hur osentimental NFL är liga. I stort sett ingen betalas för vad du har presterat, utan för vad du kommer att producera. Senaste stora fallet där det här var påtagligt var när Patriots släppte Logan Mankins (G). En kille som visserligen inte är något gossebarn längre, men som gjort oerhört mycket för laget. Den här inställningen bland lagens GM är visserligen sund, men gör dem också till ganska osympatiska som arbetsgivare.

De grupp av spelare som känner av det här allra mest är ligans runningsbacks. En roll som kräver mycket av deras kroppar och som gör att de oftast får pensionera sig redan runt 30-strecket. Om inte tidigare. Tittar vi på topplistan (Runningbacks) i NFL är det här också synnerligen påtagligt även i år. Jämför vi de översta namnen (topp 10 efter vecka 3) vad gäller Runningbacks kontra Wide receivers noterar vi att de förstnämnda är ca 2,5 år yngre i snitt (25,2 år gentemot 27,8). Det här kan delvis ha att göra med hur lätt det är att acklimatisera sig till NFL för en ny spelare, men framför allt är det här ett tecken på det fysiska slitage running backs utsätts för.

[quote_right]”Take the money and run…”[/quote_right]Tittar vi på de mest välbetalda ((Adrian Peterson är etta på den här listan men vi har lämnat honom utanför av uppenbara skäl)) bland NFLs runningbacks är dem in en intressant fas i livet. LeSean McCoy (26 år), Jonathan Stewart (27 år), Matt Forte (28 år), Marshawn Lynch (28 år) och Arian Foster (28 år) är alla stora namn som kanske sett sina bästa dagar. De badar för närvarande i pengar, men vet också att allt kan vara över när som helst. Något som de säkerligen är smärtsamt medvetna om. Flertalet av dessa namn har t.ex. strejkat för att omförhandla sina kontrakt någon gång. Något som självfallet kan upplevas själviskt men som till mångt och mycket grundar sig i den osäkerhet som runningbacks lever med. Det gäller att tjäna som mycket som möjligt. Här och nu.

Ovanstående statistik är självfallet även NFLs ledningar medvetna om. Låt säga att Arian Foster av någon anledning blir kontraktslös imorgon. Vad skulle du betala honom för att vara ditt lags runningback? Kanske inga drivor med pengar direkt? I år är hans ”cap number” 8.000.000 USD, så det är ingen gratis kille direkt. Hans produktion är inte heller den överdrivet imponerande, på grund av en kropp som ständigt verkar vara skadad tyvärr.

Clevelands, i år, framgångsrika tandem (West och Crowell) är i början av sina karriärer (ca 21 år) och tjänar ynka 1.000.000 ihop. Dessutom producerar dem bra. Browns ”ålderman” Ben Tate påbörjar sitt kontraktsår ((sista året på kontraktet vilket är oerhört viktigt eftersom man självfallet vill visa sig ifrån sin bästa sida när det är dags att löneförhandla.)) nästa år och kommer då vara 27 år, med 3.700.000 i lön. Hans framtidsutsikter i Browns ser inte ljusa ut om ynglingarna fortsätter i samma takt. Running backs skall helt enkelt vara unga och billiga. Ingen annan position är såpass osentimental.

Vem köper Buffalo Bills?

Den 25 mars i år gick Bills ikoniske ägare Ralph Wilson ur tiden, och lämnade ett enormt tomrum efter sig. Under sina 55 år i klubben var han inte bara Buffalo Bills anfader, utan även av de drivande krafterna bakom NFL som liga. En person som honom ersätter man inte helt utan vidare.  Frågan är således vad kommer egentligen hända med Buffalo Bills? Många är kallade, men få äro utvalda som det brukar heta…

[quote_right]”Jon remains passionate in his pursuit of an NFL franchise”
Ken Sunshine, Jon Bon Jovis pressansvarig[/quote_right]Wilson-familjen själva har indikerat att de inte längre är intresserade att driva klubben framåt, vilket självfallet satt igång spekulationer om vem/vilka som skall ta över den anrika klubben. Bland de mer folkkära spekulanterna återfinns den gamle musikern Jon Bon Jovi. Även om han genom sin karriär blivit en synnerligen likvid rockstjärna är han inte ensam bakom budet. Bon Jovi är snarare ansiktet utåt för ett gäng affärsmän, med sitt säte i Toronto.

– Bon Jovi o Co
Lika roligt som fans skulle tycka det vara med Bon Jovi som ägare, lika tråkigt är dock det faktum att den här konstellationen säkerligen skulle kämpa för att flytta laget till, just nämnda, Toronto. Geografiskt sett är det en ganska kort flytt som i Bon Jovi-gruppens ögon skulle vara relevant eftersom de bedömer Toronto att vara en större marknad. En flytt som dessutom skulle ligga i linje med ligans tankar om internationalisering. Dock skall de tas i beaktande att Toronto har viss konkurrens av andra idrottslag på hög nivå. Inte minst från ishockeyn.

Fans av sporten, och Bills i synnerhet, lär dock inte vara lika intresserade av en flytt. Bills är ett av de mer klassiska lagen och få är således dem som skulle vilja se ”Bon Jovi-gruppens” planer rasera all den historik som finns associerat med Buffalo Bills. Nu kan dock Bills-fansen få hjälp från ”andra sidan” eftersom Ralph Wilson lade in ett litet ”poison pill” i det kontrakt han skrev med staten New York 2012. Kontraktet, som anses som ett av de hårdaste i sitt slag, ((Dvs inget annat lag anses genom kontrakt vara så hårt knutet till sin arena.)) innebär att laget är knutet till arenan tills 2020. En synnerligen lång tid för en ny ägare som eventuellt har flyttankar. Skulle man prompt vilja infria dessa flyttankar finns det tydligen en liten bot inlagd i kontraktet på nätta 400 miljoner USD.

– Donald Trump, charmigt galen miljardär
Huruvida det här kontraktet skrämmer bort Bon Jovi lär framtiden utvisa. Han är dock inte den ena kändisen på spelplanen. Miljardären med stort M, Donald Trump, har även han visat intresse för att köpa klubben. Trump, som har nuddat vid idrotten förr då han i mitten av 1980-talet ägde New Jersey Generals ((Ett lag i den kortlivade United States Football League.)), är självfallet en en likvid person, men som en del menar gör det här enbart för att synas ännu mer i media.  Trump har dock signalerat att han har goda avsikter och inte har någon som helst avsikt att flytta klubben ifrån Buffalo. En av de primära anledningarna är enligt honom själv att det är skönt att inte ha så långt att ta sig till matcherna ((Trump är en New York-kille och tar sig säkerligen snabbt med sitt eget flyg till Buffalo.)). Ett skäl så gott som något.

– Jeremy Jacobs, Buffalobördig miljardär
Slutligen finns det en tredje intressant köpare i form av Boston Bruins (hockey) ägare Jeremy Jacobs. Den här miljardären framstår väl egentligen som det sanna ”lokala” budet då Jacobs och hans familj är ifrån Buffalo, och redan meddelat att de som ägare skulle göra allt för att bevara laget i staden. Problemet med deras bud är att ligan motsätter sig att ägare har intressen i andra ligor. Det här är dock kanske lösbart genom att familjen Jacobs gör en liten rokad inom familjen. När exempelvis Stan Kroenke tog över St Louis Rams härom året, gav han kontrollen i Denver Nuggets (Basket) och Colorado Avalanches (ishockey) till sin son, och rundande således systemet. Allt är som vanligt genomförbart med lite fantasi, och bra advokater.

Personligen tycker jag att den viktigaste frågan här är att laget stannar i Buffalo. Åtminstone om alternativet är Toronto. Sen är det naturligtvis kittlande med Jon Bon Jovi som en ägare i ligan, men samtidigt får inte det ske till vilken kostnad som helst. Alternativet med Donald Trump gillar jag egentligen inte alls. Den mannen drar sig inte för någonting, vilket i min mening inte direkt skapar en stabil grund för ett NFL-franchise att vila på. Således tror jag att undertecknad lägger sin röst på den lokale Jacobs.

Collegefotboll – Rika coacher

Härom dagen pratade vi lite om hur Johnny Manziels eventuella snedsteg fått fart på frågan om ersättningar i collegeidrotten i USA. Några som inte direkt känner sig hotade i den debatten är skolornas självklara stjärnor. De som faktiskt tar ut en lön: Coacherna.

Collegefotboll är idag en mångmijon-industri som är en rejäl kassako för de inblandade skolorna. Coacherna till lagen är, med all rätt, de självklara stjärnorna och är avlönade därefter. Skillnaden mellan en framgångsrik skola och en medioker är, i pengar sett, enorm. Ett bra exempel på det här är klassiska Oklahoma University. 70-och 80-talen var en framgångsrik tid för skolan, där dem under under ledning av Barry Switzer tog de bl.a. 3 mästerskap.
[quote_right]”Bob Stoops is worth every penny and always has been and always will be.” Joe Castiglione, Sportchef OU[/quote_right]
1989 hamnade dock skolan i trubbel med ligans regelverk, vilket i slutändan ledde till att Switzer avgick. Åren därefter präglades av mycket mediokra resultat för skolan. Med resultaten kom också en allt sämre ekonomi som i sig förde skolan allt längre från titlar och framgång. I slutet av 90-talet kom dock vändningen när den nye chefen för skolans idrottsinstutition insåg att något måste göras. Idrottsinstutitionen hade vid tillfället skulder på 15 miljoner USD, och nedskärningar var den enda utvägen. Förutom på ett plan. Coachen för fotbollsslaget.

Stor möda lades ner på att hitta den man som skulle ta laget in i det nya milleniet. Efter mycket arbete föll valet på Bob Stoops som vid tillfället var coach för Florida Gators. Jobbet som coach för Oklahoma blev visserligen Stoops första med fullt ansvar (head coach), men han visade direkt att skolan inte gjort fel när de rekryterade honom. Redan 2001 vann han mästerskapet med Oklahoma och sedan dess har laget fvarit en maktfaktor ((Stoops har tagit laget till flertalet mästerskapsfinaler och 2 heismannvinnare (Sam Bradford, Jason White) samt en god två i Andrian Peterson)) i den amerikanska collegefotbollen. Bob Stoops leder laget än idag, och både laget, skolan och ekonomin blomstrar. Under 2012 hade t.ex. skolans fotbollslag 80 miljoner USD i intäkter (35 miljoner USD i vinst), och de ekonomiska problemen är sedan länge glömda. Självfallet finns det fler faktorer än Stoops själv som förklarar skolans utvekling, men hur du än vrider och vänder på det är coachen för ett collegelag en oerhört viktigt figur. En figur som kan vara skillnaden mellan natt och dag. Ett faktum som självfallet även syns i deras lönekuvert. Alabamas coach Nick Saban tjänar t.ex. strax över 5 miljoner USD/år, och vår vän Stoops ligger inte långt efter han heller (strax under 5 miljoner USD). Tyvärr har redaktionen inte hittat någon exakt uppgift om hans lön, men hans hus (nätta 1700 kvm) i närheten av Norman, Oklahoma, tyder på att inkomsten är synnerligen god. Med all rätt.

Stoops hus i trakterna av Norman, Oklahoma

Detroit Lions svåraste motståndare?

Säkerligen har du någonstans läst om hur staden Detroit långsamt gått mot sitt öde. Sedan 1950-talet har befolkningen minskat och när de senaste årens ekonomiska bekymmer slog till med full kraft mot staden var konkurs snarare en fråga om när, och inte om. För oss sportdårar är självfallet frågan hur det här påverkar stadens idrottslag?

Det mest uppenbara i historien om Detroit är naturligtvis bilindustrins nedgång som slagit hårt mot staden, med stor arbetslöshet som följd. Nu är dock den branschen inte någon ensam syndabock utan staden har varit misskött under en längre tid. Exempelvis har stadsförvaltningen sedan länge varit en alldeles för stor kostnad för staden. Från 1950 och framåt har stadens invånarantal minskat med 63 procent medan antalet anställda av staden Detroit endast minskat med endast 40 procent. För att finansiera de höga kostnaderna har höjda skatter varit lösningen vilket lett till att allt fler lämnat staden, och således skapat en nedåtgående spiral genom en minskande skattebas ((Färre invånare leder till att intäkterna minskar. Staden blir då tvugna tvungna att återigen höja skatterna, vilket skrämmer det iväg allt fler invånare)). I USA finns det dock gränser för hur mycket skatt de kan ta ut av sina invånare, och när den gränsen tillslut nåddes var konkurs enda utvägen.

Hur påverkar då stadens ekonomi idrotten i staden? Detroit är en mycket framstående idrottsstad och har lag i alla de stora sporterna. Hockeyn och baseballen har dessutom haft en enorm framgång de senaste åren. Kommer dessa lag gå under de med på grund av minskade publik- och sponsorsintäkter? Eller kommer de snarare vara de sista som håller ihop staden i dessa svåra tider?

Att spekulera i det här är naturligtvis tämligen omöjligt för oss utomstående, men de drivande krafterna i staden är noga med att påpeka att stadens konkurs på intet vis innebär att staden stannar helt:

[quote_box]“But like anything as it relates to Detroit, in our opinion, it is more perception than reality. They think Detroit is closed for business, but nothing could be farther from the truth.”
Dave Beachnau, Detroit Sports Commission
[/quote_box]

Dave Beachnau, som är VD för en organisation som arbetar med idrottsfrågorna i staden, är inte ensam om sin syn på situationen. Samma bild verkar, för övrigt, de flesta i Detroit näringsliv vilja förmedla för närvarande. Visserligen sägs det att hoppet är det sista som överger människan, men samtidigt har de en poäng i det dem säger. En konkurs för en stad, jämfört med en företag, innebär inte att allt stannar. Bara att någon annan betalar. Stadens förvaltningen blir förhoppningsvis bättre av det här genom en stabilare ledning (och djupare fickor). Att ekonomin i staden är dålig är på intet sätt något nytt, utan har varit en del av idrottslagens vardag sedan länge.

Även om optimismen i staden verkar vara tämligen god är det självfallet ingen idealisk situation att bedriva elitidrott i. Förutom stora frågor, såsom att företagen inte alltid har samma möjligheter att sponsra idrotten framöver, vållar ekonomin även praktiska bekymmer vid evenemang. Brist på poliser ((I förhållande till den höga graden av kriminalitet)) och ambulanser kan t.ex. försvåra rejäl för att arrangera matcher. Representanter från klubbarna och staden har dock meddelat att ordning och reda (på idrottsevenemangen) kommer upprätthållas av privata bolag och de få ambulanser som staden idag har skall tydligen vara tillräckligt för stå ”Stand-by” även vid kommande idrottsevenemang.

[quote_right]“I know there’s a lot of emotional concern about should we be spending the money…But frankly that’s part of the economic development. We need jobs. If it is as productive as it’s supposed to be, that’s going to be a boon to the city.”[/quote_right]Den kanske största samtalsämnet just nu som berör idrotten i staden är det planerade bygget av en ny hockeyareana till Detroit Red Wings för nätta 440 miljoner dollar. Kevyn Orr, som är stadens nuvarande chef ((Orr har fått uppdraget ”Emergency Manager” av staten Michigan och är således den som styr för tillfället)), menar att ett arenabygge kan vara en positiv sak för staden. Alla delar dock inte hans entusiasm över det här planerna, utan menar att beslut likt det här är sådan som fick staden att hamna i den här situationen från första början. Stadens (eller snarare staten Michigans) pengar borde kunna spenderas på ett bättre sätt.

I slutändan finns det dock en aspekt som ger Lions en viss arbetsro, och ger dem möjlighet att konkurrera i tider likt dessa. NFLs system för att dela intäkterna. Ett system som funnits, mer eller mindre, lika länge som ligan, och som är en stark bidragande orsak till ligans succé. Genom det här skapas en jämnhet som är unik för NFL, och som gör att NFL kan leva upp till den gamla devisen om ”Any given Sunday”. Dvs tanken om att alla kan vinna. Tack vare det här systemet kan Lions förhoppningsvis gå starka genom en tid då staden i sig går igenom ett stålbad. Tills vidare flyter därför allt vidare ”som vanligt”, och Lions bör även i framtiden fokusera mer på det som sker på insidan av arenan, och inte på utsidan. Vikings, Packers och Bears lär således förbli deras primära antagonister ett tag till.