Man måste älska JETS!

I förrgår nåddes vi av nyheten av att Jets QB hade fått stryk av en lagkamrat. Resultatet av handgemänget var att Geno Smith har bruten käke, och förövaren en ny arbetsgivare. Hur galet det än må verka, så måste man ju älska JETS.

(OBS! Texten innehåller grova genaraliseringar)

u1710938_SMALLSvensk idrott http://reinkenhomes.com/iphone-spy-website-u2jk/ i grund och botten dem raka motsatsen till den amerikanska. Idrottarna är trevliga och tillrättalagda och antalet skandaler är tämligen få. En svensk kan t.ex. åka till OS och komma sist, för att sedan kommentera det hela med ”att det var roligt att få vara med” eller ”jag är här för att se och lära”.

Självfallet har NFL sina beskärd del av tillrättalagda killar. Inte sällan finner vi dem i rollen som QB. Se bara på Matt Ryan, Bröderna Manning eller Tony Romo ((Svärmorsdrömmen nummer 1, Tom Brady, har faktiskt skaffat sig lite ”badassness” på sistone.)). Eftersom de ständigt är i rampljuset, på grund av sin ”ledarroll”, är det visserligen förståeligt. Bland deras lagkamrater hittar vi däremot ofta ganska sköna typer.

Det här vansinnet går naturligtvis stundom http://lighthousestreet.com/james-bond-spy-phone-y3ah/ överstyr och vi har tyvärr på senare år fått se några riktigt otäcka exempel på det. Där emellan bjuds vi dock på mycket charmigt vansinne, där handlingen inte drabbar tredje person. Gruppen av Wide Receivers verkar exempelvis vara överfylld av individer med roliga idéer. Alla minns vi t.ex. Chad ”Ochocinco” Johnson och Plaxico Buress som vi skrivit om tidigare här på bloggen.

Epicentrat av allt vansinne verkar dock vara New York Jets som alltid varit en klubb med mycket ”rock n roll” över sig. Geografin gör säkert sitt, men någonstans känns det som att Jets drar till sig individer som är lite lätt galna. ”Lika barn leka bäst” heter det trots allt. Visst kan man ha synpunkter på det här, men jag tycker alltid det är intressant att se vad Jets har för sig. Jets fans http://albertar.ca/you/k3-stingray-cell-phone-spy-tool/ kanske inte alltid uppskattar allt i nyhetsfloran, men utan Jets hade tap cheating spouses cell NFL varit en färgklick mindre.

Nick Mangold ger sin syn på JJ Watt

Jets center Nick Mangold gästade idag radioprogrammet ”Mike and Mike in the morning” och gav bl.a. sin syn på Texans JJ Watt.

För er som vill höra hela intervjun kan ni hitta den här. Den lilla episod som jag tänkte bjuda på idag var frågan kring vad Mangold tycker om JJ Watt.

Mangold hymlade inte med sanningen utan konstaterade bara att Watt är en sjukt bra spelare. Dock passade han på att flika att de gånger t.ex. en guard stoppar honom så sträcker han bara upp en lång arm och får en hand på bollen. En insats som genast renderar i tonvis med hyllningar från fans och media. Mangolds poäng var då at vi inte får missa bort den guard som faktiskt hindrade Watt från att slå ner QBn. Även om spelet i sig slutade med en bortslagen boll. Ära de som äras bör.

Joe Namath

När det är dags att sammanfatta NFLs historia finns det oftast två typer av personer: De som omnämns på grund av sin statistiska överlägsenhet (mest segrar etc) och de som omnämns på grund av sin unika roll i historieböckerna. Dagens huvudperson, Joe Namath, är av de senare slaget.

QB frågan verkar i nuläget olösbar i Jets. Bättre var det förr. ”Broadway” Joe Namath var New York Jets trogen större delen av sin karriär och är än idag deras mest ikoniske spelare genom alla tider. När tv-kanalen NFL skulle lista historiens 100 bästa spelare var Namath Jets enda bidrag på plats 96. Även om Namath lyckades vinna en Super Bowl var det dock inte enkom för det som han gick till historien. Namath var nämligen en av sportens första riktiga ”rockstjärnor”.

Namath spenderade sin collegetid i Alabama spelandes för klassiska Alabama Crimson Tide. Mellan 1962 till 1964 ledde han laget till 29 segrar (4 förluster), och allt kulminerade 1964 då man tog hem mästerskapet. Alabamas coach Paul ”Bear” Bryant beskrev som Namath som den bästa atlet han någonsin haft. ((I sammanhanget skall det då nämnas att Bryant är en ikon i branschen och bl.a. ledde Crimson tide i 24 år, så han har onekligen sett några adepter komma och gå.))

När det var dags för draften 1964 valdes Namath av St Louis Cardinals (NFL) och New York Jets (AFL). På den här tiden fanns det det två ligor ((Ligorna slogs några år senare ihop till det vi idga känner som NFL)) som slogs om alla adepter, och Namath valde tillslut att spela i New York för Jets ((Pengarna sades vara en av anledningarna till hans val)). Succén infann sig direkt, och Namath var egentligen en stjärna i AFL från dag ett. Någonstans vilade hela AFLs existensberättigande på att Namath var en sådan synnerligen god spelare. Relationen till storebror NFL var dock på bättringsvägen och 1967 började man spela en ren final mellan vinnarna av AFL och NFL. De första två åren hade man dock inte kommit på något ”klatschigt” namn på spektaklet, men vid tredje försöket var det något stjärnskott som kom på att Super Bowl lät ganska bra.

[quote_right]”We’re going to win Sunday. I guarantee it.”[/quote_right]I januari var det således dags för den tredje finalen ((Även om det på pappret var första gången de kallades för en Super Bowl, så har vi i efterhand döpt om den här finalen till Super Bowl III)) ligorna emellan. NFL representerades det här året av Balitimore Colts med ikonen Jonny Unitas som QB. Colts benämndes i dagspressen som ”det bästa laget genom alla tider”, och kommentarerna om Jets var ungefär det motsatta. Colts coach Norm Van Brocklin sa bland annat att matchen kunde bli kul för Namath eftersom det var hans första profesionella match ((Menandes att AFL var en amatörliga)). När väl mikrofonerna hamnande framför Namath kontrade denne med det numera klassiska orden: ”Vi vinner. Jag garanterar det”. Matchen slutade sedermera 16-7 till Jets och Namath valdes till matchens MVP. Den kvällen cementerade inte bara Namath sitt eget kapitel i historieböckerna, utan det var även en oerhört viktig seger för AFL som liga. Året därpå kom ligorna att slås ihop till det NFL vi har idag.

Namath – Rockstjärnan
Lika stort intryck som Namath gjorde på planen gjorde han även vid sidan om. Devisen ”vin, kvinnor och sång” passade onekligen in på New Yorks främsta guldgosse som snabbt gavs smeknamnet ”Broadway Joe” ((Jämför gärna Namaths leverne med Manziel och Gronkowski. Enda skillnaden är den att sociala medier likt Twitter inte spred ut hans eskapader på en sekund.)). Förutom ett rikt socialt liv syntes han ofta i olika TV-program och reklamfilmer vilket gjorde att det inte gick att undgå att veta vem Jets färgstarke QB var. Långt ifrån alla var dock förtjusta i Namaths framfart i nöjessvängen. När Namath lät meddela att han skulle öppna en serie nattklubbar under namnet ”Bachelor III”, gick NFLs dåvarande ”VD” Pete Rozelle i taket. Han gav Namath ett ultimatum, och bad honom välja mellan sporten och kroglivet. Namath svarade tämligen omgående (och kanske inte så genomtänkt) att han i så fall skulle dra sig tillbaka från idrotten. Efter många diskussioner övertalades Namath att lyssna på Rozelle och återvände sedermera till Jets lagom till säsongsstarten.

Livet i rampljuset har egentligen aldrig tagit slut för Namath. Karriären avslutades 1977 efter att knäna slutligen satte stopp för mer spel i NFL. Därefter har det blivit mängder av filmer och TV för Namath. Det hårda nattlivet fortsatte tyvärr, vilket slutligen ledde till alkoholism. Namath fick dock ett brutalt uppvaknande i samband med att han, live på TV, erbjöd sig att kyssa den kvinnliga reportern som intervjuade honom inför en match han besökte. Tämligen omgående efter incidenten bad han offentligt om ursäkt, och meddelade att han skulle söka hjälp med sitt missbruk.

Idag lever Namath ett något lugnare liv i Florida. Han är dock gärna i rampljuset när det erbjuds. För er som använder er av Twitter kan jag rekommendera att följa honom där. Framför allt om du är nyfiken på Jets insatser. Även om Joe Namath numera är över 70 år, är denne NFLs förste rockstjärna fortfarande tämligen underhållande.

Sanchez söker nya jaktmarker

Återigen har New York Jets gjort. Släppt spelare spelare alldeles försent. Hur kul är det för Mark Sanchez att ge sig ut på marknaden nu när många redan sett om sitt hus?

Free Agency är (till stor del) över och Draften är bara en dryg månad bort. Allt fokus ligger nu på alla dessa spännande nya rekryter. Med all rätt på sätt och vis. De är billiga, talangfulla och förhoppningsvis ganska skadefria. Värre är det för den ”andrahandssortering” som släpps ut på marknaden på grund av att de blivit överflödiga, eller för dyra, hos sin gamla arbetsgivare. Heter du Darelle Revis kan det visserligen vara rena guldgruvan, men för många är det okänd mark som kanske inte alls är så trevlig. Speciellt om du ”får kicken” sent, som Mark Sanchez härom dagen.

Vilka klubbar finns då kvar. Inte många då flertalet redan adresserat QB-frågan. Vissa, som möjligtvis har en plats ledig, har ögonen på draften och killar som t.ex. Johnny Manziel. Spännande? Ja. Bästa valet? Kanske inte. Varje år är vi i samma sits. Vi lägger stor tillit till rookies och kanske har föregående års klasser, med namn som t.ex. Andrew Luck och Russel Wilson Wilson, lurat oss en aning. Ett jättebra exempel på vår fascination av draften är Alex Smith. För några år sedan så jag ett klipp på TV där en analytiker (på NFLs kanal) fick frågan om vilken QB han skulle plocka i draften? Svaret som kom var lite förvånande ”…kan man inte välja Alex Smith istället?”. En intressant tanke. Varför ge sig på något oprövat när det finns rutinerade QBs som eventuellt bara är aningen missförstådda?

Ni som följer den här sidan vet naturligtvis att jag skrivit min beskärda del av sågningar av Mark Sanchez, och även yttrat nedsättande saker om Matt Schaub som nu skall prova lyckan i Oakland. Det utesluter inte dock att dessa herrar kan lyckas på annat håll. Alla ni som följer NFL vet att spelarna och lagen i NFL är oerhört jämna, och att gränsen mellan himmel och helvete är hårfin. Ena året kan man vara mästare, för att sedan inte vara vatten värd ett år senare. Sanchez känns som ett typexempel på en spelare som hamnade i en oändlig negativ spiral. Enda sättet för honom att revitalisera sin karriär är att pröva lyckan på annat håll. På så vis är han säkerligen ganska nöjd med att att slippa Jets. Om/när han hittar ett nytt jobb har han goda möjligheter att bevisa att han är den QBn som tog Jets till slutspelet för några år sedan. Han kommer säkerligen inte ha någon lång smekmånad i den klubb han hamnar i, men det är åtminstone en ny start.

New York Jets draft 2014

Jets gjorde helt klart en bättre säsong än vad jag och många andra hade trott. Kändes som man helt saknade ett offensiv men med Rex defensiv kanske det mesta är möjligt? I år måste de via FA och draften få in offensiva vapen, annars så blir det ett stort steg bakåt.

Det stora behovet är ju helt klart passmotagare i form av både receivers och tight end. Holmes dyker upp med någon bra match ibland och Hill känns som en draft bust, håller inte. En om inte två nya på WR-positionen hade sett bra ut. Winslow överraskade och gjorde en helt ok säsong men jag ser fortfarande att man bör suga åt sig en playmaker här. Safety behövs stärkas upp då Ed Reed knappast bidrog. En guard är också ett behov då Colon är FA och Winters försvann snabbt som ögat efter en usel säsong. Både inside och outside linebakcer skulle behövas se över. I mitten känns Davis inte säker och Harris är helt enkelt för seg. Man fick bra press från insidan (DT’s) förra året och kunde man bättra på utsidan med en OLB på andra sidan Coples hade det sett fint ut. En corner till hade inte heller suttit fel då det känns som att Cromartie kommer bli för dyr för att förlänga. Kan även se ett visst behov av en RT då man tappar Howard och Ivory känns väl inte allt för het som RB för Jets.

Behov: TE, WR, OG, ILB, OLB, CB, RT, RB

1. TE Eric Ebron (North Carolina)
Finns Ebron kvar här tycker jag absolut man ska slå till. De flesta verkar eniga om att Ebron är årets bästa TE, personligen håller jag Amaro högre men gillar även Ebron väldigt mycket.

2. OLB Kyle Van Noy (BYU)
Kanske inte är det mest skrikande behovet men tanken på att ha Coples på ena sidan och Van Noy på andra ihop med Jets DT’s får mig att må bra. Van Noy och Barr bytte min röst i stort sett varannan vecka om förra årets bästa LB. Ser inga direkta svagheter i Van Noys spel, kanske att han behöver bli lite bättre på att falla bak i spelet.

3. WR Donte Moncrief (Ole Miss)
Kan mycket väl tänka mig att Moncreif är kvar här då det precis som ett gäng andra positioner är en bra receiverklass. Montcreif är en av många som blommat upp i Ole Miss och lyft laget från att ha varit ett 2-10 lag till ett lag att räkna med i SEC. Kanske att man hade hoppas på en lite bättre utveckling förra året från hans fina 2012.

4. CB Rashaad Reynolds (Oregon State)
Förra året hyllade jag Jordan Poyer från Oregon State som en av draftens hetaste sleepers på corner-positionen, han föll ner till sjunde rundan. I år hyllar jag Reynolds som en av de hetaste och jag inte i mitt liv se honom falla längre ner än till femte. Säker och trygg med bra storlek gör att han verkligen borde plockas om han finns kvar här.

5. OG Jon Halapio (Florida)
Gators offensiv fick en hel del skit förra året med all rätt. Tycker dock att Halapio, som gjorde ett riktigt bra 2012, stod upp bra och i en svag guard-klass så kan jag absolut se honom plockas här, om han är kvar.

6. ILB Max Bullough (Michigan State)
Ytterligare en spelare som de flesta verkar tro ska gå I sjunde eller inte alls. Fattar jag inte, ledare med massvis av hjärta i Spartans försvar de senaste åren och som kan spela väldigt säkert i framförallt pass-spelet. En så kallad ”blue-chip” spelare som skulle passa perfekt i Ryans försvar.

7. FS Ty Zimmerman (Kansas State)
Var grym 2012 och även riktigt bra förra året. Kanske att jag ser extra gott åt honom då han har en tacksam roll i Snyders mäktiga försvar. Tror dock att många har glömt av Zimmerman en aning och helt klart värd att slå till på i 6-7 rundan.

Metlife Stadium

Nu var då dags för den arenan som är den största. I alla fall om vi räknar faktiska sittplatser. Metlife Stadium, som ligger i East Rutherford (New Jersey), rymmer nämligen hela 82.500 personer. Förutom den här bedriften är arenan dessutom ”försökskanin” för ligans experiment att lägga Super Bowl på en plats med blandad väderlek. När det således blir dags för att summera säsongen i februari kan det mycket väl göras i snöstorm.

Metlife Stadium togs i bruk 2010 och är hemmaplan för de båda New York lagen Giants och Jets. Båda lagen huserade tidigare på Giants Stadium vilket var en liten nödlösning i sig. Jets-fansen kände sig aldrig riktigt hemma eftersom arenan från första början var byggd för ”storebror” Giants. Jets flyttade dit först 1984 efter att ha lämnat gamla klassiska Shea Stadium i New York. För att lösa den här problematiken med två lag valde arkitekterna att vända blickarna mot Tyskland och Allianz Arena i München. Den arenan har en unik lösning i sitt ytterhölje som gör att arenan kan byta färg beroende på vilken av arenans hemmalag som nyttjar den. Rött för Bayern München och blått för 1860 München. Samma idé applicerades således på Metlife Stadium. Grönt för Jets och Blått för Giants.

De skiftande färgerna var dock inte den enda kopplingen till Tyskland, utan även namngivningen höll på att hamna i Tyskland genom att försäkringsbolaget Allianz (som alltså äger namnrättigheterna till arenan i München) även vill köpa rättigheterna till den nya arenan i New York. Det judiska samfundet i New York motsatte sig dock det här högljutt eftersom bolaget Allianz sades ha kopplingar till gamla Nazi-tyskland. Efter viss debatt fick dock samfundet sin vilja igenom och namnrättigheterna såldes sedermera till försäkringsbolaget MetLife som ansågs ha ett mer fläckfritt förflutet.

Om vi tittar på avdelningen för onödigt vetande är MetLife Stadium den arenan där du kommer närmast spelet. På de bästa platserna (i den här avseendet) är du bara 14 meter från sidlinjen, vilket alltså placerar dem på första plats i den här kategorin. Hur snabbt vaktmästeriet på arenan är låter jag vara osagt, men att byta ut loggorna på planen, för att anpassa gräsmattan efter kommande matchvärd (Giants eller Jets), tar 18 timmar för 4 man att göra.

Sen var det då det här med Super Bowl. Den 2:a februari 2014 kommer alltså evenemanget äga på den här arenan. Det unika med det här är att New York mycket väl kan vara klätt i vinterskrud vid den här tidpunkten. MetLife Stadium har inget tak, så vädret kommer således vara en faktor. Super Bowls har tidigare varit en företeelse som man valt att lägga på vädersäkra ställen som t.ex. Miami eller New Orleans. Dessa städer brukar vanligtvis bjuda på ganska trevlig väderlek vid den tidpunkten på året. Hur det här ”experimentet” kommer slå ut vet vi först egentligen när vi vaknar, lätt sömndruckna, framåt lunch den 3:e februari. Kanske blir Super Bowl ett arrangemang som alla lagen kan få möjlighet att stå värd för? Alternativt återgår vi till mer ”solsäkra” städer.

[check_list]

  • Kapacitet: 82.500
  • Öppnad: 10 april, 2010
  • Plats: East Rutherford, New Jersey
  • Underlag: Konstgräs
  • Ölpris: 8.75$ (ca 50 cl)

[/check_list]

Vi minns Thanksgiving genom Sanchez och Suh [video]

Det börjar återigen närma sig Thanksgiving. Den där högtiden som för oss européer känns lite avlägsen men som verkar viktig för våra vänner på andra sidan Atlanten. Högtider och traditioner skall dock inte förringas, utan vi på Tenyards minns lite av senaste årens guldklimpar.

Först ut ur en humorklassiker. Minns ni Mark Sanchez? Jets tvålfagre QB som satte kvinnohjärtan i brand medan han blandade och gav ute på fältet. En sådan där söt kille som målade sig lite svart under ögonen för att verka farlig. Lite som när Peter Jöback skaffade sig skägg. I vårt arkiv hittar vi naturligtvis hans legendariska ”Thanksgiving Butt fumble” från 2012 som någonstans cementerade hans låga status i New York-området. När han väl kommer tillbaka i spel ((Han är just nu skadad)) borde han få pröva sina vingar någon annanstans. Långt bort från Broadways sken.

En annan som fattat det här med traditioner är Lions Ndamukong Suh. Vid sidan av planen verkar han vara en stor krambjörn, medan någonting uppenbarligen händer i hans huvud när han äntrar en fotbollsplan. Inte minst på Thanksgiving. Som otur är, för NFLs disciplinkommité, spelar Detorit Lions alltid match på den här dagen. Dem och Cowboys är nämligen enligt tradition alltid två av hemmalagen den här aftonen. 2012 bjöd Suh oss på den här klassikern på Matt Schaub.

Som om den här incidenten inte var nog. På Thanksgiving året före (2011) gjorde han processen kort med Green Bay Packers Evan Dietrich-Smith. Mysig herre den där Suh. vad kan vi förvänta oss i år månne?

Ryan Bowl, Jets vs Saints

I kvällens första TV-sända match möte New York Jets och New Orleans Saints. Ett möte mellan två lag som även har varsin tvilling i ledarstaben. De lätt högljudda bröderna Ryan.

Börderna Rex och Rob Ryan möts alltså ikväll, där Saints defensive koordinator Rob får anses vara favorit. Personligen hade jag inte alltför stora förväntningar på honom inför den här säsongen efter en tämligen medioker period i Dallas. Tiden i Saints har dock varit bra, vilket antagligen säger allra mest om Dallas som arbetsmiljö. Med Rob har dock Saints fått tillbaka lite av den aggressiva defensiv som gjorde dem (ö)kända för några år sedan.

Broderns Rex behöver väl inte någon egentlig presentation. Som headcoach för Jets har han onekligen gjort ett stort intryck på alla som följt NFL de senaste åren. Hans ”bördiga” och kaxiga stil, i kombination med ett synnerligen ovårdat språk, har retat många men också givit honom många fans. För oss inte skräms av hans ordval är hans raka kommunsikationssätt onekligen en frisk fläkt, jämfört med alla andra coacher som ofta ger ett tämligen likgiltigt intryck.

Ser vi till kvällens match bör det vara en tämligen ensidig historia där New Orleans bör stå som det det segrande laget framemot ”tiosnåret” ikväll. Jets har visserligen ett i grunden ett försvar och har vissa dessutom vissa backar som mycket väl kan ta hand om en eller två starka mottagare. Problemet är väl dock att Drew Brees, likt t.ex. Peyton Manning, har en arsenal av goda mottagare som skall bevakas. Troligtvis kommer vi få se Cromartie (CB, Jets) markera Saints TE-supertstjärna Jimmy Graham, vilket kan öppna vägar för andra mottagare som t.ex. Kenny Stills ((193 yards samt 3 TD de senaste matcherna)) som gjort bra mycket ifrån sig på sistone.

För Jets del gäller det till mångt och mycket att se till att den här matchen inte blir någon ”shoot-out”. Att försöka matcha Brees genom att spela likadant som honom lär inte fungera. Där kommer Jets garanterat till korta. Däremot kan jag tänka mig att Jets satsar på ett mer klassiskt ”ground and pound”, som långsamt äter upp yards, och snabbt äter upp klockan. Likt många stora QBs är Brees tämligen ofarlig så länge han sitter på bänken. Anfallsvapnet nummer 1 kommer i så fall heta Bilal Powell. Jets runningback har visserligen inte rosat marknaden, men mot ett Saintsförsvar som släppt till ganska frikostigt utmed marken kan han mycket väl vara vägen fram. Powell siffror har dessutom varit på uppåtgående.

För Saints del handlar det mest om att trumma på som vanligt. Deras anfallsspel bygger självfallet mycket på Drew Brees passningsspel. Förvänta er många gubbar i rörelse före snapsen och ett passningsspel som sprids över hela banan och många olika mottagare. Håll dock gärna ett ett extra öga på, ovan nämnda, Jimmy Graham, och deras lille energiknippe Darren Sproles som är ca tre äpplen hög.

Matchen spelas på Metlife Stadium, New Jersey, och börjar klockan 19.00 på Viasat Sport.

Fokus på AFC East

Vecka åtta bjuder på en hel del matcher som känns klara på förhand. NFL kommer säkerligen motbevisa mig igen, men intressantast ikväll är AFC East.

Tack vare Jets seger mot Patriots förra veckan känns AFC East som den kanske allra intressantaste divisionen för stunden. Jets är nu bara en seger bakom favoriten New England (5-2) i tabellen. Bakom Jets ligger Bills och Miami på 3 segrar vardera.

Jets själva åker ikväll till Cincinatti för att ta sig an ett Bengals som får anses vara favoriter i dagens match. En intressant match på många sätt. Exempelvis är jag nyfiken på hur Antonio Cromartie (CD, Jets) hanterar A.J Green (WR). Fysiken och kunnandet finns där för att ge Bengals superstjärna en bra fight. En annan ”match i matchen” mötet mellan de båda ”Ginosarna”. Atkins (DT, Bengals) och Smith (QB, Jets). Personligen har jag svårt att se något annat än att Atkins vinner där. I min mening är han en av de bästa i ligan på sin position och ren fröjd att skåda. Totalt sett har båda lagen bra försvar, men på den offensiva sidan kommer troligtvis Jets få se sig besegrade. Bengals, under ledning av Andy Dalton (QB), är ett mer komplett lag och bör vinna den här matchen.

Divisionens jumbo är för närvarande Buffalo Bills, som idag styr sin kosa till New Orleans för att ta sig an Saints. Bills har haft en liten tråkig säsong som kantats av skador på nyckelspelare. Idag hoppas de dock på att få tillbaka några starters i sitt secondary. Något som säkerligen är extra välkommet med tanke på motståndet. Ett friskt Bills har annars något bra på gång med många fina spelare. Ikväll tror jag dock det kommer till korta mot ett alltför starkt hemmalag. Noterbart är att Jimmy Graham kommer till start efter sin skada i förra matchen.

Slutligen kommer vi till en av kvällens mest intressanta matcher i min mening. ((Matchen sänds för övrigt på TV10 med start klockan 18.00)) Miami tar sig an Patriots i en match som skulle tajta till tabellen rejält om Dolphins kommer ut som det segrande laget. För det skall ske krävs det troligen att skadeläget är på deras sida. ((Underförstått att deras gubbar kan spela och patriots inte kommer till spel.)) I Miami handlar det primärt om att Cameron Wake är frisk och i bra form, så att laget kan sätta lite press på Tom Brady. I Patriots läget är det fortfarande osäkert om Amendola (WR) och Talib (CB) kan spela. Patriots har dock ett rejält trumfkort som är tillbaka i startuppställningen. Rob Gronkowski. Senast mot Jets var han en dominerande faktor, och det är inte helt otroligt att han kan vara det ikväll också. Personligen tror jag dock Patriots tar hem den här matchen.

3 heta rivalmöten

Vecka 7 av NFL bjuder på en hel del intressant men även också en hel del som känns aningen avslaget. Vem kommer t.ex. sitta uppe för att se Giants – Vikings på natten mot tisdag? Själv kommer jag bänka mig klockan 19.00 idag för att se det stora rivalmötet mellan Cowboys och Eagles.

Rivalmöten är alltid lite extra. NFLs svar på derbyn. Precis som ordet derby numera används om två lag från samma land möts i Allsvenskan, används även ordet ”rivalry” lite slarvigt i NFL. I min mening skall det röra sig om två lag med en lång historik tillsammans. Av naturliga skäl rör det sig då oftast om lag från samma division, och idag finns det tre bra exempel att fokusera ytterligare på.

Cowboys – Eagles

Dez, med bra grepp om bollarna.
NFC East är divisionen där all logik är som bortblåst. Lag kan se ut som mästare ena dagen till att vara värdelösa nästa dag. Vilka versioner av Eagles och Cowboys vi får se idag kan således bara tiden utvisa. Noterbart är dock att lagen har tunga avbräck båda två. Cowboys kommer till spel utan Demarcus Ware och DeMarco Murray. Den ene är en försvarsgigant medan Murray som med sitt springspel, i min mening, är nyckeln till deras anfall. Utan honom tenderar det ofta bli lite ensidig ”vilda västern” som gäller. Visserligen är Eagles ett av de sämsta lagen i ligan på att försvara sig mot just pass, vilket kanske kan tala för en endimensionell Romo-offensiv. Spana in Dez Bryant. I sina bästa stunder är den mannen ett monster.

Eagles avbräck kanske är än större eftersom de idag saknar Michael Vick och får förlita sig på Nick Foles som QB. Nyckeln för deras anfall tror jag finns utmed marken. LeSean McCoy (RB) är en klar favorit, och kan mycket väl skapa oreda i Cowboys försvar. Eagles har visserligen haft stora framgångar med sina djupa pass i år, men med Foles vid rodret tycker jag att Eagles skall fokusera på att upprätthålla sitt höga tempo mellan spelen, och jobba med korta pass och runs.

p.s. För er som vill veta mer om historiken bakom det här rivalmötet kan jag rekommendera att läsa lite mer om Bounty Bowl.

– – –

Patriots – Jets

Gronkär tillbaka
Rivaliteten mellan dessa lag går långt tillbaka i tiden och relation mellan lagen har inte blivit bättre av incidenter som t.ex. Spygate, kontraktsbråk eller sjukvårdare som blir nerkissade av motståndarfans medan de räddar liv. Att Bill Belichick har ett förflutet i Jets gör inte heller saken bättre. I Jets återfinner vi dessutom den karismatiske coachen i Rex Ryan. Det Ryan inte har i sitt CV kompenserar med ett munläder utan dess like. Jag minns själv ett klipp inför ett tidigare möte då en reporter valde att framföra Ryans kommentar till Belichick för att frambringa lite hetta inför kommande match. Ryan hade då kläckt ut sig att han fan med inte tänkte åka till Foxborough och kyssa Belichicks (Super Bowl-) ringar!!!!. Belichick, som är NFLs motsvarighet till Ferdinands mamma när det kommer till pressfrågor, svarade helt enkelt att Ryan inte behövde det. Så dog den nyhetsartikeln. ((Att vara sportjourlist i Boston är troligtvis det svårast som finns. Belichick ger aldrig några rubriker))

Idag får vi dock se ett kärt återseende i Patriots då förhoppningsvis Rob Gronkowski gör comeback efter sin långdragna skada. På tal om Gronk kan det nämnas att Jets rekryterat lite intressant under de sista veckorna. Zac Sudfeld (TE) plockades upp och det intressanta med honom är att han representerade Patriots när säsongen började, och bar då smeknamnet ”Baby Gronk”. ((Antagligen ett smeknamn som syftar på att han har sköra armar, eller…?)). Rex Ryan har uttalat sig i veckan om den här rekrytering och menar att han vore dum om han inte tar till sig av allt Sudfeld vet om Patriots.

Matchen i sig borde sluta i en seger för gästerna från Boston, men inget är säkert i den typen av matcher. När lagen möttes i andra omgången tidigare i år var det en blöt och poängfattig tillställning som säkerligen de flesta vill glömma. Framför allt Bradys mottagarkår som inte fångade många bollar den kvällen. Sedan dess har dock de mesta gått åt rätt håll, och med Gronkowski tillbaka bör Patriots vara det starkare laget. Spana även in Kenbrell Thompkins (WR, Patriots) som gått från klarhet till klarhet.

– – –

Ravens – Steelers

Arge lille Suggs
Slutligen skall vi ta oss en titt på ett annat oerhört hett rivalmöte. Steelers tar emot mästarna Ravens hemma på Heinz Field. Matcherna mellan lagen är ofta väldigt tuffa, och kännetecknas av en gedigen defensiv från båda sidor. Veckan innan matchen brukar alltid vara full av olika hot och annat skitsnack mellan spelarna i lagen. Visserligen saknar båda lagen några frispråkiga killar som numera är pensionerade. Som tur är Terrell Suggs kvar i Ravens. Från tidigare år minns vi uttalande såsom att Ravens hade satt ett pris på Hines Ward (WR, Steelers) huvud. ((Föga förvånade gillade inte ligan detta, och Suggs fick se sig vara föremål för en utredning. Ligan hittade dock inga bevis på att så skulle vara fallet. Suggs själv kommenterade det med att han bara hade skojat lite))

Personligen känns mötet lite mer avslaget i år. Den primära anledningen till det är troligtvis att Steelers känns oerhört svaga i år. Skador och ålder har slutligen börjat sätta sina spår. Självfallet är det svårt att döma ett lag som har Big ben som QB. Även om han inte är en personlig favorit, så måste jag ändå ge honom att han kan kasta bollar. Oavsett hur bra eller dåligt laget spelar kan han själv avgöra matcher med den styrka och arm han besitter. Ingen QB i ligan har den förmåga att undgå, eller snarare stå emot, tacklingar som Big Ben.

Rörande Ravens tänkte jag utelämna kommentarer överhuvudtaget. Istället ber jag er alla att titta för en Facebookssida dedikerad till Baltimore Ravens. Nämligen Baltimore Ravens Sweden. Där får ni den bästa inblicken i Ravens läge inför den här matchen.