I kölvattnet av Hernandez

I takt med att världen får lite distans till historien om Aaron Hernandez börjar allt fler fundera kring frågan hur vi kan undvika tragedier likt den här framöver. Vad lärde vi oss egentligen?

Frågan är på intet sätt ny utan lag i NFL har alltid levt med vetskapen om att vissa av deras adepter är problembarn som riskerar att hamna fel i livet. New England Patriots är på intet sätt ensamma. Tidigare har dem dessutom varit mycket lyckosamma med att hantera den här typen av spelare ((T.ex. Randy Moss och Chad ”Ochocinco” Johnson)).

Dallas Cowboys gamle mästarcoach Jimmy Johnson tror att senaste tidens händelser kommer leda till en period där lagen kanske till och med blir för försiktiga med att kontraktera spelare med en befläckad historia.
[quote_box]”Without question, the owners are talking to their general managers as soon as this happened, saying, ’Let’s make sure this doesn’t happen to us,'” …”It’s almost the pendulum swings the other way in that there are probably going to be some players that are able to get on the straight and narrow who are going to be bypassed because people are going to be afraid of getting into a situation like this.”[/quote_box]

Johnsons tankar delas dock inte av alla. Tony Dungy menar t.ex. att skriverier i media mest kommer vara just en mediasak. I lagen kommer det dock vara ”talang” som är det avgörande även framöver. Det är inte många lag som har råd att negligera en bra spelare bara för att han eventuellt inte kommer kunna hålla sig på rätt sidan lagen. I det lägen litar lagen hellre på sin egen förmåga att vägleda spelaren. Något som oftast förklaras med att ”Han bara behöver hamna i rätt omgivning”. Det är helt enkelt värt risken att chansa.

Men om lagen då inte har omdömet själva att avstyra dessa spelare? Vilka skall då göra det? Denver Broncos förre GM Ted Sundqvist menar att han många gånger upplevde att ligan hade synnerligen bristfällig information om spelare och deras eventuella tillkortakommanden. Kanske har således ligan ett större ansvar? En del har till och med lyft frågan att de akademiska meriterna skall lyftas fram mer vid t.ex. NFLs egna arrangemang såsom NFL Combine. T.ex genom att bara spelare som klarat det akademiska studierna får vara med. ((En träff på vårkanten då unga adepter bjuds in för att ligans coacher skall kunna bedömma så många som möjligt på så kort tid som mäjligt. En idrottens köttmarknad så att säga)) Den initiala risken där är dock uppenbar. Nämligen att alltför många skulle falla ifrån direkt.

Andra alternativ som lyfts fram i media är att ta hand om pojkar redan i ett tidigt stadium. Att coacha dem redan vid unga år så att de aldrig hamnar fel från första början. I tränarkretsar lyfts t.ex. tankar som ”Transformational coaching” fram. Tankarna där bygger mycket kring att respektera varandra och fokusera mer på individen än på resultattavlan. Ett synsätt som självfallet låter bra, men som är lättare sagt än gjort.

Något som däremot får lite mediautrymme är dopning. Att otillåtna substanser av olika slag skulle kunna vara en källa till spelarnas knepiga beteende känns uppenbarligen långsökt för många amerikaner. NFLPA ((NFLPA = Spelarfacket))kämpar t.ex. med näbbar och klor för att inte spelare skall kunna testas för s.k. tillväxthormon. Anlednigen är att testerna, i deras ögon, är alldelles för otillförlitliga. Någon oskyldig skulle således kunna bli dömd. Motivet låter ädelt och bra, men med tanke på att samma tester är godkända för att användas i OS och många andra sportsammanhang känns det lite konstigt. Varför skall alla världens idrottare förutom NFL-spelare kunna testas för det här?

Den troliga utgången av Hernandez-historien är dock att att allt ganska snart återgår till det normala, precis som Tony Dungy är inne på. Att prata är en sak. Att agera en annan.