Är Wilsons kontrakt slutet på en era?

Tillslut fick då Russell Wilson sina pengar. Kontraktet ger honom i runda slängar 87,6 miljoner USD fördelat över 4 år. Med dessa pengar har då Seattle säkrat upp sin QB på lång sikt. Frågan vi ställer oss är huruvida det här är början eller slutet på en era?

Inledningsvis skall det sägas att jag är för att kontraktera en QB på lång sikt. Russell Wilson är väl värd sina pengar och varje lag med ambitioner måste skriva denna typ monsterkontrakt idag för att behålla sin QB.

Om vi dock lyfter blicken en aning och tittar på Seattle som ett lag, är det en synnerligen imponerande bygge som grundar sig i ett väldigt bra arbete kring draften. Många bra draftval har varit väldigt lyckade, och direkt blivit tongivande spelare i ett lag som nu spelat två Super Bowls på raken. Förutom den rent sportsliga fördelen med lyckade draftval öppnar det även upp andra dörrar då dessa spelare är synnerligen billiga. ((Något som det nya kollektivavtalet trots allt såg till var att rookies var tvungna att visa vad det gick för innan de började tjäna sina miljoner. Ett tilltag som känns ganska sunt.)) Som lag har du således utrymme att få in fler spelare under taket, och kan således få utrymme för att ta in ytterligare stjärnor utifrån. Att således hitta en spleklar QB i draften som bara tjänar 10% av en ”normal” QBs lön är guld värt. Betänk då situationen om du hittar 5-6 sådana spelare?

Problemet för Seattle nu är att de börjar bli dags att kontraktera dessa spelare på lång sikt med marknadsmässiga kontrakt. Seattle har kommit ganska långt i den processen och lyckats få in ganska många namn under lönetaket. Med Wilsons kontrakt börjar det dock bli aningen trångt. Den person som troligtvis får lida mest för det här är Bobby Wagner som är ”näst på tur” att bli betald. Kommer de få plats för honom? Huvudpersonen själv har redan uttryck en viss oro på social medier, då han härom dagen twittrade ”Can´t keep anybody”.

Seattles lag har onekligen gått in i en ny fas där det handlar om att hålla alla stjärnor lyckliga. Samtidigt kanske de behöver gå skilda vägar med vissa av dem. I och med att de bundit upp Wilson har de dock den viktigaste positionen säkrad vilket är en trygghet framöver. Det intressant blir att se hur de hanterar sin nya sits som ett stjärnlag. Kommer de kunna hålla sig kvar på toppen, eller kommer vi få se dem tappa mark och kanske ”bara” vara ett slutspelslag?

Free Agency och dess roll

Förra veckan publicerade vi del 1 i den här lilla serien inför Free Agency som snart är här. Då pratade vi om historien. Hur blev det som det är idag? Idag fokuserar vi på vad dessa dryga 20 år har inneburit för ligan.

Klicka för att zooma in
Klicka för att zooma in
När Free Agency infördes i den form som vi känner den idag i början av 1990-talet, kom den hand i hand med ett annat påfund: Lönetak. Dessa två är visserligen två separerade regelverk, men ”krokar i varandra” på många plan. Dessutom har de båda påverkat och format sporten på flera sätt sedan dess införande. På det övergripande planet, dvs ligan, har det inneburit att produkten NFL har blivit allt starkare. Ligan har aldrig varit så jämn som den är nu ((Om vi bortser från resultatet i senaste Super Bowlen dvs)), och (nästan) alla lagen har möjlighet att vinna titeln. Om inte nu i år, så inom en två-tre årsperiod. Det gör livet lättare att uthärda för alla de fans som går och hoppas på just sitt lag, och gör självfallet att de breda intresset för sporten är oerhört stort. Jämför bara med den ”vanliga” fotbollen i Europa, där ligorna oftast domineras av ett fåtal giganter som slås om titeln år efter år. Engelska Premier League korade sin första mästare 1993 och totalt sett har vi sedan dess sett totalt fem olika lag vinna titeln. I NFL har de under samma period istället haft 13 olika mästare.

Att ligan blivit allt jämnare syns även i resultaten i de Super Bowl som spelats. ((Framtagna av Tenyards.se egen ”researcher extraordinaire” Mike Greb. Troligtvis vårt mest hängivna fans i Oklahoma)) Sedan införandet av lönetak och free agency har poängskillnaden i Super Bowl minskat betänkligt, vilket är bra. Jämna matcher överlag gör självfallet ligan mer attraktiv att titta på, men spännande Super Bowls i sig är även det viktigt för att sälja sporten till nya fans. Utklassningar, likt den vi såg i år, är i min mening inte bra eftersom gör ett dåligt jobb att sälja in sporten till alla de ”engångsfans” som bänkat sig världen över för att se vad amerikansk fotboll egentligen är.

Dessa siffror visar också på en av ”baksidorna” med det nya systemet, jämfört med hur det såg ut innan. Lönetaket och den ökade rörligheten har till stor del suddat ut möjligheten att bygga dynastier på samma sätt som sporten så under 60,70 och 80-talen. Förr i tiden draftades du till ett lag och där stannade man sedan, eftersom rörligheten på marknaden var obefintlig. När t.ex. Steelers fick ihop det gäng som kom att dominera 70-talet visste man också att det var ett gäng som skulle finnas kvar i klubben under en lång tid. Så är det inte längre idag, vilket t.ex. gör Patriots insats under Brady/Belichick än mer imponerande.

Årets mästare Seattle är t.ex. ett ungt gäng där många av spelarna har fantastiska karriärer framför sig. Frågan är dock om det kommer ha det ihop? 2014 kommer QB Russel Wilson ha ca 600.000 USD ((Wilson spelar fortfarnde på sin rookielön)) i årslön vilket är ett fynd som gör att ledningen kan lägga pengarna på att behålla andra duktiga spelare. Frågan är dock vad som händer när det blir dags för dem att förnya Wilsons kontrakt och han skall tjäna 15-20 miljoner USD som alla andra QBs? ((USA Today hade en intressant artikel om ämnet härom dagen. Den hittar du här)) Nu är dock inte Seattle ensam om dessa resonemang utan det här är vardag för lagen. Som fan skall man således passa på att njuta när ens lag åtnjuter framgångar eftersom laget kan få se sig omsprunget bara några månader senare.

Dagens Free Agency-system har hjälpt till oerhört för att bidra till rörelsen på marknaden. Självfallet är ingenting felfritt, och bara Jimmy Grahams (Saints) kontraktssituation väcker en hel del frågor som tål att funderas kring. ((T.ex. frågan om han är en WR eller TE vilket kommer påverka hans lön markant. Även frågan om hur Saints skall kompenseras om Graham går till annan klubb går att fundera kring.)) I grova drag har dock ligan och spelarna arbetat fram en lösning som håller väldigt bra, vilket också återspeglas väl i den popularitet som sporten har. Visst skulle rörligheten kunna främjas än mer, men då hamnar vi lätt i en sits där mindre marknader kan urholkas på stjärnor. ((De olika franchiseaggarna som sätts på olika spelare så här års, är trots allt även ett bra sätt för mindre ”attraktiva” klubbar på mindre marknader att hållla kvar sina stjärnor)) En medelväg, likt den vi har idag, är nog trots allt bra.

Free Agency genom historien

Den 11 mars startar officiellt sett den nya säsongen med allt vad det innebär. Den mest intressanta aspekten för oss fans är självfallet Free Agency (FA). Dvs kontraktering av spelare vars kontrakt har gått ut. I två delar tänkte vi därför ta oss en titt på en av de aspekter som är hemligheten bakom ligans framgång och popularitet. Vi inleder dock med att titta bakåt. På historien.

I begynnelsen
Idag har vi ett system där rörligheten för spelare är tämligen god. Vägen dit har dock varit lång och det nuvarande systemet är faktiskt inte äldre dryga 20 år. Backar vi bandet till 1921 var situationen en helt annan. Då kunde en klubb automatiskt förnya ett kontrakt ((Dessutom kunde de bibehålla lönen eller till och med sänka den med upp till 10%)) utan att spelaren kunde göra något direkt åt det. För att blidka kritiker infördes 1947 ett system där klubben bara kunde förlänga ett kontrakt ”automatiskt” med ett år. Det här systemet dock var bara en typ av ögontjäneri som inte hade någon direkt betydelse för spelare. Spelarna var ändå, mer eller mindre, bundna på livstid till sin ”moderklubb”, och det dröjde ända till 1963 innan någon spelare utnyttjade systemet ((Dvs spelade ett extra år i klubben för att sedan kunna lämna)).

1963 infördes ”The Rozelle Rule”, som var döpt efter mannen som stod bakom idén. NFLs legendariske commissioner Pete Rozelle. Det här var dock inte en av hans bättre idéer, då det byggde på att han själv godtyckligt skulle avgöra ”priset” på en spelare, om denne valde att gå till ny klubb efter utgånget kontrakt. Oftast fick spelarens nya klubb ge hans gamla klubb några ”draft picks”. Föga förvånande blev inte heller det här upplägget någon större succé, utan spelarna valde att 1976 gå till domstol för att häva regeln. Den mest uppenbara betydelsen av den här domen var att makten togs ifrån Pete Rozelle och istället reglerades genom fackliga avtal.

Det ”glada” 80-talet
Även om det här uppenbarligen var ett nederlag för Rozelle, hade han samtidigt gjort väldigt mycket rätt med den liga han basade över. Populariteten hade ökat markant under hans regim, och pengarna flödade i allt stridare ström in i ligan. Med pengarna kom också frågor kring hur pengarna skulle fördelas. De fackliga avtalen mellan ligan och spelarna hade knappt berört ämnet innan, men med de ökade intäkterna blev även dessa frågor allt viktigare för både lag som spelare. De sistnämnda ville självfallet ha del av pengarna i en större grad, medan lagen var rädda för skenande löner. Under 1980-talet växte sprickan mellan ligan och dess spelare, och 1987 kulminerade allting i den berömda spelarstrejken. Ägarna kom visserligen segrande ur just den fighten ((Ligan ställde inte in några matcher utan tog istället in ersättare i form av alla möjliga sköna typer de hittade på städernas bakgator.)) men de insåg också att de skulle bli svårt att vinna i längden. Någon typ av uppoffring skulle de bli tvungna att göra.

1989, efter att spelarna hade misslyckats med att få frågan prövad i domstol ((Frågan kunde inte behandlas eftersom man som fackförening inte kunde stämma ligan)), valde ligan att försöka anpassa sig och ett nytt system infördes. Systemet som, mycket passande, kallades för ”Plan B” innebar att lagen varje år kunde skydda 37 av sina ”bästa” spelare genom att de alltid hade rätt att matcha bud som spelaren fick från andra håll. Ville de inte göra det här, fanns det fast reglemente rörande hur de skulle kompenseras för sin förlust.

Lösningen [quote_right]”…the destruction of the National Football League as we know it.”
NFLs advokater i McNeil-rättegången[/quote_right]Spelarna var dock inte helt förtjusta i det nya systemet heller. Problemet här var att de spelare (klubbarnas bottenskrap om vi får uttrycka oss elakt) som inte inkluderades i de 37 blev de stora vinnarna och många gånger kom att tjäna mer pengar än stjärnorna i klubbarna. Allt på grund av att de hade större rörlighet. För att kunna driva frågan vidare i domstol, valde spelarna att upplösa sitt fackförbund och istället driva frågorna som enskilda individer. Först ut var Freeman McNeil (RB) från New York Jets som lyckades vinna mot ligan. Hans seger låg sedan till grund för en lång rad stämnningar mot ligan från andra spelare. Ligan insåg då att slaget var förlorat och 1992 infördes det FA-system vi har. Uppoffringen som spelarna fick göra för att få igenom det här var införandet av ett lönetak. Även om ligans advokater i sin sluplädering i McNeils rättegång hade hävdadt att en seger för skulle innebära döden för ligan, visade historien något helt annat. Både lönetaket och ”nya” FA-reglerna har varit oerhört framgångsrika och ligger idag till grund för den enorma popularitet som ligan har. Den biten håller vi dock på tills senare, och kapitel 2 i den här serien om Free Agency i NFL.