AFC West: Lagens behov

Vi fortsätter med att se över läget i de olika lagen. Idag fokuserar vi på AFC West. Divisionen där vi hittar två av fjolårets bottengäng, samt en tänkbar Super Bowl-kandidat.

Oakland Raiders
Passing Offense: 8 Running Offense: 28 Passing defence: 20 Rushing defence: 18

Fjolåret bjöd endast på 4 vinster vilket innebär att det troligtvis finns ganska många frågor som behöver adresseras. Tyvärr med ett pressat löneläge är det inte alldeles enkelt. Lagets QB Carson Palmer är nödvändigtvis inte ett problem, men hans vara eller inte vara diskuteras ändå lite här och där i media. Framför allt är det hans ålder och höga lön som vållat lite huvudbry. Troligtvis kommer Raiders försöka revidera hans kontrakt en aning. Skulle han inte gilla det är chansen ganska stor att de släpper honom till förmån för någon ny adept från årets drift. Ryktena säger att Raiders i så fall funderar på att plocka in West Virginias Geno Smith.

Tittar man vidare på offensiven i Raiders finns det ett orosmolm kring RB-stjärnan Darren McFadden som visserligen är en god RB, men som alltför ofta är skadad. Under karriären i Raiders har han endast spelat 57 av 80 matcher. Ett fullgott alternativ till honom finns eventuellt på ”inköpslistan” inför draften för Raiders ledning. Belackare i media menar visserligen även att den offensiva linjen kan behöva förbättringar för att underlätta mer för RB-kåren att utföra sitt uppdrag. Att skydda Palmer gör det dock ganska bra, då han ändå fått arbeta upprätt större delen av tiden.

Om vi går vidare till försvarssidan finns det väl ett önskemål om uppgraderingar bland flera poster. Lagets cornerbacks verkar t.ex. ganska skadedrabbade och behöver uppgraderas. Likaså behövs den någon i den defensiva linjen för att stärka upp. Veteranen Richard Seymour har gjort sitt och kanske siktar Raiders på den högt aktade Björn Werner i draften? När vi ändå är inne på ämnet ”Björnar” så verkar Raiders vara lite nyfikna på Brian Urlacher som Chicago valde att gå skilda vägar med. Till rätt pris kan säkert Urlacher bidra med lite erfarenhet som MLB. Just den defensiva linjen och linebackers har varit ett stort fokus under inledningen av free agency, då man bättrat på den här biten rejält, åtminstone kvantitativt.

– – –

Kansas City Chiefs
Passing Offense: 32 Rushing Offense: 5 Passing Defense: 12 Rushing Defence: 27

Kansas City Chiefs lyckades med konsstycket att bli allra sist förra året. En bedrift som egentligen enbart är positiv i draft-sammanhang, eftersom man då får välja först. Inledningsvis är kanske lagets nye coach den största värvningen. Andy Reid, som fick kicken från Eagles efter ha misslyckats med att få ihop delarna där, plockades in och satte genast igång med att skapa ett nytt lag. Även om resultaten i Eagles var skrala är Reid en tränare som bör kunna bidra med mycket i Kansas.

Första tunga värvningen var Alex Smith från 49ers som förhoppningsvis skall kunna bli en ledande figur för dem. Gamle QB Cassels skeppades iväg till Vikings för att lära unge Ponder att kasta boll. Värvningen av Smith kanske inte låter som de häftigaste ett lag kan göra, vilket det inte heller är, men för ett lag som var absolut sämst på att passa bollen kan det vara ett välkommet tillskott. Trots hans fel och brister kan han säkert bidra med ytterligare något streck i segerkolumnen den här säsongen.

Vidare plockades nya cornerbacks in i form av Dunta Robinson och Sean Smith, samtidigt som man var noga med att säkra upp kontrakten med betydelsefulla spelare såsom t.ex WR-stjärnan Dwayne Bowe. Många skribenter har varit imponerade av Kansas framfart under säsongens första veckor. Samtidigt är det ganska påtagligt att rubriksättarna tenderar att överdriva många situationer. Varje trade under free Agency blir lätt ”extremt bra” i deras ögon. För Kansas del har en lång väg tillbaka bara börjat. Det kommer dock bli oerhört intressant att se vad de kommer ta sig an framöver.

– – –

San Diego Chargers
Passing Offence: 24 Rushing offence: 27 Passing Defence: 18 Rushing Defence: 6

Ett lag som har Philip Rivers som QB och Ryan Matthews som RB bör kanske inte återfinnas så långt ner i statistiken som 24:a och 27:a (för resp. kategori). Chargers är med det här ett typexempel på att en kedja inte är starkare än dess svagaste länk. I fallet med Rivers så gäller det t.ex. att han får möjlilghten att arbeta i ett någorlunda upprätt tillstånd. Rivers fick dock bita i gräset 49 gånger, vilket ger honom en andra plats på listan över mest nedslagna QBs förra säsongen. Den offensiva linjen har således ett visst problem i Chargers som behöver tas itu med. I övrigt har Chargers ganska god kår av mottagre, med den gamle Antonio Gates i spetsen. Självfallet går det att förbättra, men det är troligtvis inte det första som ledningen tar itu med under off-season.

I fallet med Ryan Matthews är det kanske synd att enbart lasta allt på den offensiva linjen. Karlen måste ju trots allt komma till spel. Visserligen lyckas han ofta skrapa ihop en 10-12 matcher per säsong, men det känns som de alltid är med nöd och näppe killen överlever i ligan. Frågan rörande en bra backup har det dock redan tagit tag i då de plockat in Patriots ”allt-i-allo” RB Danny Woodhead som säkerligen kommer vara ett bra och flexibelt komplement till Matthews.

Defensivt valde Chargers att under fjolårets off-season satsa hårt på den defensiva linjen och på brutala pass rushers. Även om det blivit en bättring på den fronten så finns det egentligen ingen riktig stjärna i laget. Någonstans har man försökt att hitta någon som skall axla Shawn Merrimans fallna mantel. Helst då utat att behöva pumpa sig full av stereoider.

– – –

Denver Broncos
Passing Offence: 5 Rushing Offence: 16 Passing Defence: 3 Runninng Defence: 3

I takt med Denver, de senaste åren, har blivit en tillflyktsort för relgiösa eller nackskadade QBs, har också mediaintresset för laget ökat. Fjolårets lag, som anfördes utan av den gamle Peyton Manning, såg länge ut som ett mästarlag till Ravens visade vad var skåpet skulle stå. I den matchen belystes även väl var Broncos svagheter fanns. Allra mest uppenbart i den matchen var Champ Baileys tillkortakommande mot Torrey Smith. Bailey må vara en legend, men snabb är han inte längre. Att Broncos skulle plocka in en ny cornerback var väl således inte helt oväntant. Valet föll på Domenique Rodgers-Cromartie ((Kusin med den på alla vis potente CB i Jets. 2 Pro Bowl, 12 barn!!!)) som skall försöka få fart på sin karriär igen efter en sämre tid i Eagles. Vidare skulle det inte förvåna mig om Broncos även slänger ett öga på Safety-posititinen.

Vidare går det väl inte undgå att Broncos plockat in Wes Welker. Med honom i laget har de en smått fantastisk line-up av mottagare, som ser oerhört spännande ut. När vi ändå pratar om saker som är svåra att undvika så kan det nämnas att Broncos och Dumervil verkar ha sjabblat bort sin rleation totalt efter att Dumervils agent (numera f.d.) misslyckats med att faxa alla papper i tid. Handlingen ledde till att Broncos blev tvugna att släppa Dumervil. Tänkbara ersättare är t.ex. Dwight Freeney som är gammal kompis till Manning från Colts, eller varför inte Falcons gamle John Abrahams.

Slutligen bör laget se över sina runningbacks. Om Manning skall kunna ta sin het efterlängatde andra ring så bör han ha en vettig RB vid sin sida. Hur bra han än må vara kan han inte kasta jämt. Broncos attack utmed marken rankades som nummer 16 förra året, vilket i sig är ganska bra för ett ”Manning-lag” (dvs passningstungt). Däremot skulle jag önska någon mer färgstark figur bland deras runningsbacks. MacGahee och Moreno känns sådär.

"- Bill Callahan saboterade medvetet Super Bowl 2003"

En av veckans snackisar som inte berör virituella flickvänner är Raiders f.d. WR Tim Brown som valt att gå ut med ganska allvarliga anklagleser mot sin gamla coach Bill Callahan. Brown påstår nämligen att Callahan medvetet saboterade för laget att vinna Super Bowl 2003. Allt för att han hatade Raiders.

Det här påstådda sabotaget skall ha gått till så att Callahan ((Då huvudcoach för Oakland Raiders. Idag OC i Dallas Cowboys)) få fredagen innan Super Bowl ((mot Jon Grudens Tampa Bay)) valde att ändra lagets taktik från tungt springspel till att, mer eller mindre, passa 100%. Ett beslut som skall ha chockat laget och dessutom fått lagets center  Barrett Robbins att lämna laget. ((Robbins skulle visa sig ha flytt till Mexico för att kröka i tron att de redan vunnit Super Bowl. Sedermera kom de fram att Robins är bipolär och hans liv har tyvärr gått utför sedan dess.))

[quote_box]”We all called it sabotage…because Callahan and Gruden were good friends….And Callahan had a big problem with the Raiders, you know, hated the Raiders….He hated the Raiders so much that he would sabotage the Super Bowl so his friend can win the Super Bowl. That’s hard to say, because you can’t prove it…But the facts are what they are, that less than 36 hours before the game we changed our game plan. And we go into that game absolutely knowing that we have no shot. That the only shot we had if Tampa Bay didn’t show up.”[/quote_box]

Till historien hör att Jon Gruden inför säsongen hade lämnat Raiders för Tampa Bay. Kvar som coach blev hans kompis Bill Callahan som han själv rekryterat till Raiders under sin tid där. Därav anklagelserna om att Callahans vän skulle få vinna. Problemet med hela historien är att det finns aspekter som gör att man inte kan negligera historien, samtidigt som det verkar för otroligt att någon skulle sabotera sitt eget eftermäle till den grad som Tim Brown menar. Tänk bara själv på hur du ser på Jon Gruden (med en ring) och Bill Callahan (ingen ring) idag?

Vidare är inte Tim Brown heller någon Ochocinco som dalidags slänger ur sig dumheter. Vanligtvis brukar dessa historier dock dö ut när fler personer som medverkade får komma till tals. Så dock inte denna gång. När Jerry Rice fick uttala kunde inte han annat än konstatera vad Brown sagt:

[quote_box]”In a way, maybe because he didn’t like the Raiders, he decided to, ’Hey look, maybe we should sabotage a little bit and let Jon Gruden go out and win this one,’ ”[/quote_box]

Det finns dock de som skyddar Callahan. Lagets dåvarande QB, Rich Gannon, har också uttalat sig i ärendet men verkar oerhört mån om att inte trampa någon på tårna. Gannon nöjer sig nämligen med att konstatera att Callahan var en bra coach och att alla ville vinna. Tråkigt svar, men Gannon kanske helt enkelt är smart nog att inte hamna i skottlinjen för något som ändå aldrig går att bevisa. Det troliga med hela historien är trots allt att allt blåser över ganska kvickt. Nästa vecka finns det garanterat annat att skriva om för tidningarna.

The Tuck Rule Game (2002)



När du tittar tillbaka på historien finns det ofta ett fåtal incidenter som, med facit i hand, hade en större inverkan på på historieböckerna än vad man då anade. ”The Catch” ((Joe Montana till Dwight Clark, NFC Championship 1982 kom sedermera bli markören för att Cowboys era slutade och 49ers startade)) från 1982 är ett typexempel på en sådan. I senare tid finns det liknande exempel på samma sak. En till synes liten händelse med stora konsekvenser.

Händelsen är tagen från en slutspelsmatch 2002, då Patriots besegrade Raiders efter ett synnerligen kontroversiellt domslut. I en match som dominerats av Raiders, hade Patriots närmat sig poängmässigt och behövde bara ett field goal på sin sista drive för att vinna. Alltig såg dock ut att vara över när Charles Woodson sänkte Tom Brady och orsakade en fumble. Alla förväntade sig att det vara Raiders boll, och de således skulle ta ett knä och avsluta matchen.

Videodomaren visade sig dock ha en annan uppfattning av sitaution, och ändrade beslutet under den s.k. ”tuck rule”. Den bygger på att om en QB för armen framåt i en passningsrörelse och tappar bollen skall det bedömas som ett ”incomplete pass”. Även om QB har avbrutit rörelsen för att ta in bollen till kroppen igen.

Bollen hamnade således i Patriots ägo igen, och de lyckades till slut med att sätta ett field goal. Något som tog dem vidare i slutspelet. Ett slutspel som skulle avslutas med att de kröntes som mästare. En del menar att den här incidenten, ”The tuck rule game” var starten av den era som Patriots hade/har under 2000-talet.

3 saker att hålla ögonen på ikväll

Efter förra helgens spännande matcher är det egentligen ganska svårt att välja ut endast tre saker. Jag har dock försökt plocka ut några ämnen som jag tycker kan vara av värda att hålla ett öga på.

Patriots, Saints och Packers
T.o.m. Aftonbladet har fått upp ögonen för dessa storlags mediokra säsongsstart, och skriver om det i dagens tidning. För Patriots är det nog inte någon fara på taket ännu, då de spelar in en ganska svag division. De två andra, som för övrigt möts idag, får nog börja vinna nu. Saints riskerar att efter dagens match vara 0-4 vilket antagligen skulle betyda att säsongen, mer eller mindre är över för deras del. Eller åtminstone att de kan glömma att vinna divisionen.

De fula ankungarna
Som ni kanske anar, pga av föregående punkt, är listan över de QB som presterat bäst väldigt intressant. Etta är Matt Ryan, som ni för övrigt kan spana in på TV10 klockan 19.00. Två är ”Big Ben” i Steelers, men sen blir det intressant, för sen följer Kevin Kolb, Andy Dalton och Christian Ponder. Dalton har visserligen varit ett ganska trevligt tillskott i ligan sedan han började, men de andra två? Backar vi bandet två månader sades det bl.a. att jobbet som QB i Arizona skulle gå till den som var minst dålig av Kevin Kolb och John Skelton. Minnesotas Ponder har inte varit speciellt mer omtyckt han. När jag googlade honom i morse förslog datorn att jag skulle kombinera namnet med ordet ”joke”. Men som vi alla vet så har inget varit sig likt hittills i år. Storlag har underpresterat och andra överraskat. Har du möjligheten, tycker jag du skall spana in dessa herrar som har vuxit betänkligt i år.

AFC West
Divisionen med San Diego, Kansas, Oakland samt Denver bjuder på en spännande kväll där lagen möter varandra. Kansas tar emot San Diego medan Denver tar emot Oakland. Alla lagen måste vinna ikväll för att inte tappa mark mot de andra. Personligen, som stor Peyton Manning fan, ser jag fram emot Broncos match. En förlust för dem skulle innebära tredje på raken och försätta deras ”nysatsning” i en prekär situation. Broncos har dock mött synnerligen starka försvar än så länge (t.ex. Houston och Falcons), så personligen tror jag Peyton och hans mannar får det lite enklare ikväll, och på så vis ger sig själva lite andrum.

Al Davis

En av amerikansk idrotts största och mest karismatiska ledare har avlidit. Al Davis (f. 1929) är synonymt med Oakland Raiders och under dryga 40 år var han dess ägare och General Manager.Den professionella karriären började i under tidigt 1960-tal som coach för Los Angeles/San Diego Chargers. 1963 kom han i kontakt med sitt kära Raiders och implementerade där under stor framgång vad han betecknade som ”the vertical game”. En mycket offensiv utveckling av spelet som gav Oakland Raiders framgångar tämligen omgående. Även om det förs stunden inte renderade i några bucklor ökade ändå antalet W i serietabellen.1966 blev han ”commsisioner” för AFL. Ligan, som vi känner den, var vid den här tidpunkten uppdelade i American Football League och National Football League. Genom aggressiva värvningar mellan ligorna lyckades Davis att locka över flera stora stjärnor till AFL som var uppstickaren på den här tiden. Målet var att ta över som den dominerande ligan i landet. Davis framfart skapade själfallet en viss turbulens, och han blev inte långvarig på sin post. Hans insats gick dock inte obemärkt förbi utan storebror NFL insåg att det behövde ta AFL på allvar. 1966 spelades den första Super Bowl där mästarna från de båda ligorna gjorde upp, och 1970 slogs ligorna ihop och bildade den liga (NFL) som vi alla följer idag. Denna utgång var inte något som föll Davis i smaken, och vissa menar detta var grogrunden till att Davis under hela sitt liv var lite avigt inställd till NFL. Rättstvister mellan de två parterna var, minst sagt, vardagsmat.

Efter debaklet med NFL återvände Davis till Raiders och köpte en del av klubben. Under vissa kuppartade former kom han sedermera at ta över kontrollen av klubben totalt och bli både dess ägare och General Manager. En ny ung coach i form av John Madden anlitades och framgångarna lät inte vänta på sig. 1970-talet var en sensationellt bra period för Oakland. Under åren 1970-1981, nådde de titelmatchen (”championship game”) för AFC 7 (av 11 år) och vann Super Bowl 2 gånger.Al Davis var dock inte bara känd för sitt lagbyggande under 1970-talet. Mycket kring Davis handlade även om hans irrationella beteende som stundom fick galna italienska fotbollspresidenter att blekna i jämförelse. Förutom ovan nämnda rättstvister med NFL bjöd han även på sköna idéer som att flytta laget till Los Angeles under 1980-talet. Tanke var att få en bättre marknad för sitt lag att verka på. Dock gav experimentet inte riktigt det klirr i kassan som Davis hoppats på, varvid klubben återvände till Oakland efter några år.Vidare rymmer historien om Davis även lite sköna affärer gällande spelare och coacher. Flertalet är de coacher som fått sparken och blivit kallade både det ena och det andra i media. Att hålla sig inom ramen för idrottens egna vokabulär var inget han brydde sig om nämnvärt. Om Davis ansåg att den primära anledningen till att coachen fick sparken var att denne var en ”jävla lögnare” så var det också den förklaring som media fick. Under slutet av 1990-talet var t,ex. Jon Gruden coach för Oakland men då han krävde högre lön byttes han, till mångas förvåning, bort till Tampa Bay Buccaneers. Gruden ”hämnades” dock snabbt genom att ta sitt nya lag till Super Bowl 2003. Motståndare där var ironiskt nog Oakland Raiders. Matchen blev känd som ”the Gruden Bowl” eftersom det var Grudens gamla- och nya lag som möttes. Till Davis förtret var det dock det nya laget som gick vinnande ur matchen.

Vad gäller Davis och personalfrågor bör det poängteras att allt inte var negativt. Bl.a. var han först med att anställa svarta- och latinoamerikanska coacher.Även om historien om Al Davis bjuder på en del vansinne kan ingen ta ifrån honom det han har byggt upp. Inte bara genom sina insatser i Oakland, utan även vad gäller hur spelet spelas idag och hur ligan ser ut. Han var en person som alltid gick sin egen väg och inte väjde för något. Hans enda mål vara att vinna och om det ledde till att han skaffade sig en ovän på vägen så må det vara hänt. Al Davis var en karaktär och en rebel av stora mått, och det lär dröja innan ligan får se något liknande igen.