Jag har aldrig gillat Pittsburgh, jag har ingen klar bild framför mig varför. Kan ha varit att under tidigt 90-tal när amerikansk sport började uppmärksammas av undertecknad så var jag så trött på allt prat om lagets hockeylag och deras nummer 66 att jag helt enkelt blev anti. Det kan vara anledningen till att jag inte gillar Steelers, trots Dorsett och Marino, inte gillar Pitt och trots noll koll på baseball inte gillar Pirates. Men jag kan inte låta bli att gilla stora delar av det Steelers laget som dominerade NFL på 70-talet. Idag lägger jag inte mitt fokus på Steelers 70-tal utan på en del av Steelers 70-tal, nämligen The Steel Curtain.
”The Steel Curtain” var det smeknamn Pittsburgh Steelers defensiva linje fick under Steelers dominans på 70-talet. De flesta är väl eniga om att just deras defensiva linje, två ends och två tackles, var ryggraden i Steelers försvar som i sin tur var den stora anledningen till lagets triumfer under denna tid och är väl så även idag. Laget vann fyra Super Bowl från 1975 till 1980 och det tog ända fram tills 2006 tills man åter lyckades vinna.
Smeknamnet är en ordlek byggd på stålstaden Pittsburgh och då självklart lagets namn och frasen ”Iron Curtain” alltså gränsen mellan Öst- och Västeuropa som fanns i din atlas mellan andra världskriget på 40-talet fram till kalla kriget på 90-talet. Har man lyssnat på sin farfars gamla historier är det inte helt omöjligt att man hört han referera till saker ”bakom den ryska järnridån”.
Jag skulle väl inte vilja gå så långt att jag säger att resten av lagets försvar åkte snålskjuts på linjen, men ofta fick hela försvaret smeknamnet trots att det egentligen handlade om dess defensiva linje och tillslut kallade man helt sonika hela lagets försvar för smeknamnet. Steelers försvar 1976 har kallats för det bästa försvaret någonsin, efter att laget startat säsongen 1-4 och med lagets QB Terry Bradshaw skadad klev lagets försvar upp som aldrig förr. PÅ de nio matcherna man hade kvar lyckades försvaret nolla motståndarna i hela fem matcher, tre i rad. Under de 9 matcherna släppte man bara till två touchdowns, i samma match, och fem field goals och hade 3,1 poäng i snitt mot sig, ganska hyfsat. Nu säger jag inte att allt detta var tack vare lagets defensiva linje men det var väl den största bidragande orsaken både för deras spel och de sättet man tände resten av försvaret och laget. Som ett exempel på lagets dominans valdes alla fyra från linjen och åtta totalt i försvaret till Pro Bowl det året. Fyra av dem har senare valts in i Hall of Fame.
Den kanske mest kända medlemen är ”Mean” Joe Greene som väl utan överdrift kan beskrivas som ligans bästa defensiva spelare under stora delar av 70-talet, många ser honom sen den bästa defensiva linjemannen någonsin. De andra originalmedlemmarna var L.C. ”Hollywood Bags” Greenwood på vänstersidan som 2007 valdes in i Steelers all time All Star Team. Dwight ”Mad Dog” White höll till på högersidan och gjorde sig kanske mest känd för att flytt sjukhuset för att kunna delta i Super Bowl IX och sedan fixa matchens första poäng efter en safety i Vikings end zone. Även ”Mad Dog” valdes in i Steelers all time All Star Team 1982 och 2007. Den sista av de fyra var Ernie ”Fats” Holmes, en spelare som verkligen blommade ut efter att ha valts i åttonde rundan i draften 1971. Många tycker att Holmes var lika bra som Greene, vet inte om så är fallet men känns som båda bjöd på ganska högt spel, mellan 1971-1977 bjöd han på 40 sacks. För att summera det hela kan man väl lugnt säga att dessa fyra herrar var ankaret för 70-talets Steel Curtain, försvaret och hela Pittsburgh Steelers.