QB-cirkusen fortsätter: Browns, Rams, Cowboys osv.

Ett säkert kort om du vill försämra ditt allmäntillstånd verkar vara att vara startande QB i NFL 2015. En efter en ådrar det sig skador och faller ifrån. Jag skall dock försaka reda ut några puckar inför helgen.

[check_list]

  • Cleveland Browns har annonserat att de tänktes satsa på Manziel säsongen ut. En tanke som känns sund eftersom säsongen, mer eller mindre, redan är körd. Varför skall de inte satsa på sin ”guldkalv”? Coachen Mike Pettine gav dock sken av att beslutet inte helt och hållet var hans eget. Visst lovordade han Manziel oerhört inför media, men han kunde samtidigt inte undgå att på slutet flika in att McCown dessutom är skadad.
  • Dallas väntan på Messias kanske är över, eftersom Tony Romo eventuellt kommer till spel på söndag. Frågan är dock on inte tåget redan har gått för ”titelaspiranterna” Dallas.
  • Den oerhört trevlige, men ack så skadebenägne Sam Bradford  har återigen ont. Vänsteraxeln ((Han kastar med höger som tur är)) var tydligen ur led och huvudet återhämtar sig ifrån en hjärnskakning. Annars är det bra. Om det inte blir spel på söndag för Oklahomapojken står Mark Sanchez redo.
  • Rams Nick Foles får gå och sätta sig på bänken efter att ha presterat mediokert de senaste matcherna. Back-up QBn Case Keenum verkade dock vara redo för uppgiften och vid gott mod. På pressträffen var han dessutom noga med att poängtera hur man stavar och uttalar hans för och efternamn.
  • Slutligen kommer vi inte få se någon Peyton Manning den här veckan. Efter den historiskt undermåliga insatsen (Passer rating på nästan 0) mot Chiefs fick Brock Osweiler ta över, och till helgen är han Broncos startande QB. Coach Kubiak var efter matchen noga att poängtera att Manning var skadad och att debaclet var hans fel. Manning borde inte fått starta. Personligen undrar jag om inte Kubiak ”tog en kula” för sin legendar där. Hälsporre eller ej. Vi kan mycket väl ha sett det sista av Peyton Manning i söndags.

[/check_list]

I väntan på Messias

I veckan funderade jag lite kring hur väl Patriots anpassar sig till förändringar i sin omgivning. Oavsett hur anpassningsbar ditt lag än är, finns det en situation som ofta förstör alla planer ifråga. För vad gör du om din QB blir skadad? Hur överlever vi tills dess att vår frälsare återvänder.

[quote_right]”You can’t sit and wait on Romo…He’s not Jesus, you know? …some games we could’ve easily won without him being there. So it’s our falt.”
Dallas D-line, Jeremy Mincey”[/quote_right]Dallas Cowboys har i grund och botten det mesta som behövs för att vara en titelaspirant. Visst försvagades laget med DeMarco Murrays uttåg, men det såg ändå genomförbart ut. Alla drömmar fick dock läggas på is en aning när Tony Romo skadade sig tidigt på säsongen. Sedan dess har det varit 6 raka förluster. Försvaret har gjort allt för att minimera skadan. Exempelvis spela man länge jämt med suveräna Patriots. Offensiven har dock inte klickat alls, och man kan onekligen fundera på hur svårt det är att hitta en QB som kan kasta en boll i NFL. Är sporten så svårspelad att de inte går att hitta mer än 32 killar som kan kasta boll? ((32 killar, lika med 1 per lag.)).

Prekär situation
Situationen är nu oerhört prekär. En förlust mot Tampa Bay idag och Dallas kan nog glömma den här säsongen. Det positiva är dock att det vid en vinst kan de ligga ”endast” 2 segrar bakom ettan i divisionen. Cowboys kan således räddas av NFC Easts uselhet. Som utomstående kan man dock ställa sig frågan hur lagen från divisionen skulle klara sig i ett slutspel överhuvudtaget? För Dallas del är det dock ett senare problem. Om den dagen infinner sig heter QB förmodligen Romo, dessutom måste dem börja med att vinna ikväll med Matt Cassels vid rodret.

Cassels tog vid efter att Brandon Weeden än en gång bevisade att han inte hör hemma i NFL. Cassels har visserligen inte heller rosat marknaden, men har åtminstone producerat någorlunda i NFL genom åren. Noterbart är faktiskt att han var bl.a ligans bättre QBs förra veckan om vi tittar på statistiken. 299 yards, 3 TD, 1 INT är helt OK. Hans QB-rating på 105 placerade honom på plats 7 av de QBs som äntrade planer under den veckan. Inte fy skam egentligen. Tyvärr blev det den gången förlust mot Eagles, vilket i slutändan är det enda som räknas. Idag gäller det för Cowboys att plocka hem segern. Nära räcker inte längre.

Romo återvänder till brottsplatsen

Spelar man för Cowboys lär man bli ifrågasatt. Är du QB för Cowboys lär du bli än mer ifrågasatt. För Romo började allt den där kvällen i Seattle. Ikväll återvänder han till brottsplatsen.

Minns ni hur det gick till? Kvällen som på något vis kastade en förbannelse över Tony Romos spel? Vi befinner oss i Seattle under 2006 år slutspel (dvs i januari 2007) och Dallas har tagit sig till slutspel. Cowboys behöver bara sparka in bollen för 3 enkla poäng. Tony Romo är killen är tänkt att hålla bollen åt kickern.

Självfallet tror inte vi inte på skrock, men kan 2014 vara året då Romo stället allt till rätta igen? 22.25 ikväll brakar det loss igen. Kan Cowboys fortsätta att överraska och t.o.m. slå mästarna?

3 heta rivalmöten

Vecka 7 av NFL bjuder på en hel del intressant men även också en hel del som känns aningen avslaget. Vem kommer t.ex. sitta uppe för att se Giants – Vikings på natten mot tisdag? Själv kommer jag bänka mig klockan 19.00 idag för att se det stora rivalmötet mellan Cowboys och Eagles.

Rivalmöten är alltid lite extra. NFLs svar på derbyn. Precis som ordet derby numera används om två lag från samma land möts i Allsvenskan, används även ordet ”rivalry” lite slarvigt i NFL. I min mening skall det röra sig om två lag med en lång historik tillsammans. Av naturliga skäl rör det sig då oftast om lag från samma division, och idag finns det tre bra exempel att fokusera ytterligare på.

Cowboys – Eagles

Dez, med bra grepp om bollarna.
NFC East är divisionen där all logik är som bortblåst. Lag kan se ut som mästare ena dagen till att vara värdelösa nästa dag. Vilka versioner av Eagles och Cowboys vi får se idag kan således bara tiden utvisa. Noterbart är dock att lagen har tunga avbräck båda två. Cowboys kommer till spel utan Demarcus Ware och DeMarco Murray. Den ene är en försvarsgigant medan Murray som med sitt springspel, i min mening, är nyckeln till deras anfall. Utan honom tenderar det ofta bli lite ensidig ”vilda västern” som gäller. Visserligen är Eagles ett av de sämsta lagen i ligan på att försvara sig mot just pass, vilket kanske kan tala för en endimensionell Romo-offensiv. Spana in Dez Bryant. I sina bästa stunder är den mannen ett monster.

Eagles avbräck kanske är än större eftersom de idag saknar Michael Vick och får förlita sig på Nick Foles som QB. Nyckeln för deras anfall tror jag finns utmed marken. LeSean McCoy (RB) är en klar favorit, och kan mycket väl skapa oreda i Cowboys försvar. Eagles har visserligen haft stora framgångar med sina djupa pass i år, men med Foles vid rodret tycker jag att Eagles skall fokusera på att upprätthålla sitt höga tempo mellan spelen, och jobba med korta pass och runs.

p.s. För er som vill veta mer om historiken bakom det här rivalmötet kan jag rekommendera att läsa lite mer om Bounty Bowl.

– – –

Patriots – Jets

Gronkär tillbaka
Rivaliteten mellan dessa lag går långt tillbaka i tiden och relation mellan lagen har inte blivit bättre av incidenter som t.ex. Spygate, kontraktsbråk eller sjukvårdare som blir nerkissade av motståndarfans medan de räddar liv. Att Bill Belichick har ett förflutet i Jets gör inte heller saken bättre. I Jets återfinner vi dessutom den karismatiske coachen i Rex Ryan. Det Ryan inte har i sitt CV kompenserar med ett munläder utan dess like. Jag minns själv ett klipp inför ett tidigare möte då en reporter valde att framföra Ryans kommentar till Belichick för att frambringa lite hetta inför kommande match. Ryan hade då kläckt ut sig att han fan med inte tänkte åka till Foxborough och kyssa Belichicks (Super Bowl-) ringar!!!!. Belichick, som är NFLs motsvarighet till Ferdinands mamma när det kommer till pressfrågor, svarade helt enkelt att Ryan inte behövde det. Så dog den nyhetsartikeln. ((Att vara sportjourlist i Boston är troligtvis det svårast som finns. Belichick ger aldrig några rubriker))

Idag får vi dock se ett kärt återseende i Patriots då förhoppningsvis Rob Gronkowski gör comeback efter sin långdragna skada. På tal om Gronk kan det nämnas att Jets rekryterat lite intressant under de sista veckorna. Zac Sudfeld (TE) plockades upp och det intressanta med honom är att han representerade Patriots när säsongen började, och bar då smeknamnet ”Baby Gronk”. ((Antagligen ett smeknamn som syftar på att han har sköra armar, eller…?)). Rex Ryan har uttalat sig i veckan om den här rekrytering och menar att han vore dum om han inte tar till sig av allt Sudfeld vet om Patriots.

Matchen i sig borde sluta i en seger för gästerna från Boston, men inget är säkert i den typen av matcher. När lagen möttes i andra omgången tidigare i år var det en blöt och poängfattig tillställning som säkerligen de flesta vill glömma. Framför allt Bradys mottagarkår som inte fångade många bollar den kvällen. Sedan dess har dock de mesta gått åt rätt håll, och med Gronkowski tillbaka bör Patriots vara det starkare laget. Spana även in Kenbrell Thompkins (WR, Patriots) som gått från klarhet till klarhet.

– – –

Ravens – Steelers

Arge lille Suggs
Slutligen skall vi ta oss en titt på ett annat oerhört hett rivalmöte. Steelers tar emot mästarna Ravens hemma på Heinz Field. Matcherna mellan lagen är ofta väldigt tuffa, och kännetecknas av en gedigen defensiv från båda sidor. Veckan innan matchen brukar alltid vara full av olika hot och annat skitsnack mellan spelarna i lagen. Visserligen saknar båda lagen några frispråkiga killar som numera är pensionerade. Som tur är Terrell Suggs kvar i Ravens. Från tidigare år minns vi uttalande såsom att Ravens hade satt ett pris på Hines Ward (WR, Steelers) huvud. ((Föga förvånade gillade inte ligan detta, och Suggs fick se sig vara föremål för en utredning. Ligan hittade dock inga bevis på att så skulle vara fallet. Suggs själv kommenterade det med att han bara hade skojat lite))

Personligen känns mötet lite mer avslaget i år. Den primära anledningen till det är troligtvis att Steelers känns oerhört svaga i år. Skador och ålder har slutligen börjat sätta sina spår. Självfallet är det svårt att döma ett lag som har Big ben som QB. Även om han inte är en personlig favorit, så måste jag ändå ge honom att han kan kasta bollar. Oavsett hur bra eller dåligt laget spelar kan han själv avgöra matcher med den styrka och arm han besitter. Ingen QB i ligan har den förmåga att undgå, eller snarare stå emot, tacklingar som Big Ben.

Rörande Ravens tänkte jag utelämna kommentarer överhuvudtaget. Istället ber jag er alla att titta för en Facebookssida dedikerad till Baltimore Ravens. Nämligen Baltimore Ravens Sweden. Där får ni den bästa inblicken i Ravens läge inför den här matchen.

Dags att ta ett sista kliv för Matt Ryan

Slutspelet i NFL handlar inte bara om vilket lag som vinner. För många finns det en egen agenda, som visserligen inte går före laget, men som kan vara nog viktig ändå. QBs som Tom Brady jagar ringar för att kunna mäta sig med de största genom tiderna. Andra vill bara prestera väl för att ens kunna få nämnas ihop med Brady. De som brukar nämnas som ”elite”. Ikväll är det dags för att Matt Ryan i Falcons att ta det där klivet. Att prestera i slutspelet.

Även om Falcons har varit oerhört bra, har snacket inför slutspelet knappast handlat om dem. De skrivs nästan kriminellt lite om dem. Visserligen gick de 2-2 de sista fyra matcherna, men samtidigt kan man ana att det kanske slog av på takten när de kände sig säkra för slutspel. Deras QB Matt Ryan har varit kanon i år, och kan snart mäta sig med de stora i ligan. Återstår gör bara lite framgång i slutspelet. Lite som Aaron Rodgers gjorde när han tog klivet upp till elitnivån.

[quote_right]”If Russell Wilson is a better quarterback than Matt Ryan, then I don’t know nothing about football.”
Roddy White, Falcons [/quote_right]Ryans stora problem har dock varit just slutspel. Sedan han äntrade ligan 2008 har han tagit sitt Falcons till slutspel tre gånger. Samtliga försök har slutat med sorti direkt. Under denna period har dessutom ligan fyllts på QBs som gått rakt in i ligan och dominerat från dag ett. Spelare som Cam Newton, Andrew Luck, RGIII eller varför inte dagens motståndare Russel Wilson? Ryan fyller 28 i år och riskerar att bli omkörd av alla ungtuppar. Visserligen är han inte direkt i farozonen för att förlora sitt jobb, men pressen kan komma krypande. Tankar om att han kanske ”borde” tagit laget längre åtminstone något år? Självfallet är inte ett lags misslyckande, en mans problem, men samtidigt är det oftast QBn som media sedan lastar. Fråga bara Tony Romo i Dallas.

Matchen spelas i Georgia, Atlanta med avspark kl.19.00. Tv10. Framemot tio ikväll vet vi om Matt Ryan har tagit steget, eller om han som Peyton Manning får fortsätta leva med kritiken att de inte kan lyckas i slutspelet.

Joe Flacco – Jakten på titeln "elite"

Inför säsongen pratades det mycket om alla rookies som skulle få chansen från start. På grund av Andrew Luck och RGIII gick det inflation i ämnet och ett tag kändes det nästan som om alla lag ville ha sin egen rookie-QB. De quarterbacks som redan fanns på marknaden glömdes lätt bort, och fokuset låg helt på dessa nya rekryter som skulle ta över ligan. När vi nu väl summerar premiäromgången kan vi se att dessa QBs presterade med synnerligen varierande kvalité, och diskussionen kring dessa pojkar har, av naturliga skäl, avtagit markant.

Några som dock presterade oerhört bra var två QBs i ”mellankskiktet” i ligan. Killar som tidigare visat att de kan spela bra men som saknat det där sista kvalitén och jämnheten för att bli omnämnda ihop med de allra största stjärnorna i ligan. Spelarna jag tänker på är Matt Ryan (Falcons) och Joe Flacco (Ravens) som båda på ett imponerande vis förde sina lag till seger senaste helgen.

Medan Atlanta tar sig an Denver Broncos åker Ravens till Lincoln Financial Field i Philadelphia för match mot Eagles. [quote_right]“Pay him whatever he asks for…Pay the man. Hear that Steve? (Bisciotti, ägare av Ravens)[/quote_right]På en presskonferens i veckan var det uppenbart att Flaccos framfart i vecka 1 inte lämnat någon oberörd. På en (ledande?) fråga om ”hur skrämmande bra” Flacco egentligen är, svarade coachen John Harbaugh att ”skrämmande bra” verkligen var rätt ord i det fallet. Han fortsatte sedan att ösa superlativ över sin QB, och avslutade med att kommentera Flaccos kommande kontraktsförhandlingar med att det bara var för klubben att betala vad killen vill ha. Så enkelt var det.

Även om, som sagt, Flacco befunnit sig i någon slags mellanskikt bland QB i ligan är det lätt att ha förståelse för John Harbaugh. För det första så skadar det inte att ”love”-bomba sin quarterback, och för det andra har Joe Flacco ändå vid flertalet gånger visat att han har en oerhörd kapacitet när det väl fungerar. Jämfört med kollegor såsom Matt Ryan, Jay Cutler, Tony Romo m.fl., som befinner sig i en liknande sits, har han ändå presterat i slutspelsmatcher. Något som de andra haft stora problem med. Förra året var Ravens trots allt bara en snedspark ifrån Super Bowl, vilket i sig hade höjt Flaccos renomé ytterligare. Det stora hindret i jakten på högre status är troligtvis förmågan att bibehålla en hög nivå i match efter match. Om han kan lyckas med det, har han alla chanser att leva upp till sin coach entusiastiska utspel.

Flaccos jakt på jämnhet följer ni på TV110 ikväll med start klockan 19.00.

Mannen utan ring: Tony Romo

För några veckor sedan kröntes Miami Heat som mästare i NBA (Basket). Människor med hjärtat i Miami kunde då andas ut, eftersom deras, näst intill, Allstar-liknande lag äntligen lyckades prestera på den nivån alla förväntade sig. En extra stor sten släppte säkerligen också från Lebron James´s axlar eftersom han som laget och idrottens fixstjärna nummer 1 ansågs vara den av alla idrotters stjärnor som var i mest behov av en titel. Kröningen av King James var det självklara titeln på många håll dagen efter segern.

Utan någon jämförelse i övrigt med Lebron James, är det självklart intressant att fråga sig vilken atlet som är mest i behov av att faktiskt vinna något? Självklart är det många om budet, men inom den amerikanska fotbollen skulle faktiskt Dallas Tony Romo kunna var den personen. Denne älskvärde ledare för ”Americas team” är en riktig svärmorsdröm och tillika vattendelare för fans och media. Anledningen till detta ligger säkerligen i föregående mening. Cowboys är ett lag fullt av historik och sedan slutet av sjuttiotalet referas de ofta till som ”Americas Team”, även om den benämningen inte används fullt lika frekvent längre. Folk förväntar sig helt enkelt att Dallas fortfarande borde vara en faktor att räkna med. Resurserna finns där trots allt. Tänk bara om den där Romo kunde ta och skärpa till sig och spela lite bra fotboll? Men är han en bra QB? Är han rätt man för att ta Cowboys till nya segrar?

Statistiken på sin sida
Romo har tillhört Cowboys sedan 2003 men äntrade inte scenen på permanent basis förrän 2006. Statistiken fram tills idag är det absolut inget fel på. Under samtliga säsonger (som han fått vara skadefri) har han varit bland topp-10 av ligans QBs. Ofta med en QB-rating på nära 100 eller däröver. I jämförelse kan Troy Aikman, som tog laget till 3 titlar på 90-talet, nämnas. Även om han idag är en legend i Cowboys-kretsar, uppnådde han aldrig en högre QB-rating än 81.6 under sin karriär. Jämför man endast på de grunderna borde Romo verkligen besitta det där ”extra” som kan ta Cowboys hela vägen. Statistik är dock, som vi alla vet, inte allt. Faktum kvarstår t.ex att många av Romos kollegor i QB-topppen har lyckats, medan Cowboys gått på pumpen gång på gång. Manningbröderna, Brady, Rodgers, Big Ben, Brees har alla, åtminstone, en ring på fingret. Någonstans handlar elitidrott trots allt om att vinna.

En del kritiker menar att felet med Romo är att han inte kan prestera när det som mest gäller. Visst kan han stundom vara briliant, men när det väl gäller menar en del att han sviker sitt lag och inte presterar på fullt lika hög nivå längre. Även om t.ex. slutspelet 2007 säkerligen arkiveras som ren otur, tar elaka tungor gärna upp exemplet när han fumlade med bollen när Cowboys skulle göra ett ”enkelt” field goal för att avgöra matchen. Dallas åkte ut och Romo blev den naturliga syndabocken.

http://www.youtube.com/watch?v=5FOTeWUjHIo

Omgivningens fel?
Amerikansk fotboll är dock en lagsport och Romo kan naturligtvis inte ta på sig allt som händer. Medspelare och ledning bär också en del av ansvaret. Wade Phillips (2007-2010) fick t.ex stå emot en hel del kritik under sin period som coach för laget. Han har dock tystat sina kritiker därefter genom göra ett fint jobb med Houstons försvar som blev nästa uppgift i hans karriär. Nuvarande coachen Jason Garrett hade en synnerligen udda förmåga att stjälpa sitt lag rejält vid ett flertal gånger under fjolåret. T.ex. lyckades han med konststycket att ”ice:a” sin egen kicker*, vilket får betraktas som ett taktiskt självmord.

Nya teori
Senaste teorin i historien om Romo publicerades härom dagen då Michael Lombardi presentarde sin tankar om Romos vara eller icke vara. Där menar han att felet ligger hos både Romo och hans omgivning. Det här eftersom nuvarande ledning inte pressar honom till sitt yttersta. När legendaren Bill Parcells ledde laget 2003-2006 krävde han att alla presterade i världsklass. Inget annat accepterades. När han försvann, försvann även lite av den glöden som Lombardi menar krävs för att en spelare som Romo skall bli Cowboys självklare ledare. Om Lobardi har rätt kanske det är Coboys år i år. Lagets karismatiske ägare Jerry Jones har nämligen klart signalerat att ”fönstret för nuvarande årgång snart stängs”. Med spelare som Ware, Witten & Romo är det nu det skall ta en titel, medans dessa spelare fortfarande är på toppen av sina karriärer. Ett lätt hot om stundande generationsskifte är kanske precis Romo o Co behöver?

Vad tror du? Är det nu eller aldrig för den här generationen av Cowboys? Är Romo verkligen mannen att ta dem till nya höjder?


* = Begreppet ”to Ice the kicker” går ofta ut på att på man som motståndare tar en time-out, och stoppar spelet, precis när kickern springer fram emot bollen. Tanken är då att time outen skall leda till en ofrivillig jobbig paus för kickern, som får tid på sig att fundera på saker och ting, såsom ”bara jag inte missar denna spark”. Något som man som motståndare självfallet hoppas att han gör.