Collegefotboll : Schemaläggning

I vår lilla miniserie om hur collegefotbollen fungerar har vi idag kommit till hur schemat läggs och varför. För er som missade vår första del om organisationen hittar ni den här.

Ni som följer NFL, och någonsin läst på om hur spelschemat, vet att amerikanerna sällan gör det enkelt för oss. Vad hände med den enkla lösningen med att möta alla i serien åtminstone 1 gång? I NFL och collegefotbollen är det naturligtvis en omöjlighet eftersom det är alldeles för många lag. Istället får vi nöja oss med att det blir aningen lurigt att lista ut spelschemat.

I NFL har de idag ett centralt styrt upplägg där lagen över tid ((På fyra års sikt har alla lagen mött varandra åtminstone en gång)) möter varandra åtminstone en gång. I collegefotbollen är de inte lika lätt. Där har varje konferens sitt eget upplägg. Det normala är dock att lagen spelar 8 eller 9 matcher internt i konferensen. I vissa fall tillämpas en logik som ser till att man över tid även här möter alla i konferensen, medan andra konferenser kan väva in andra element som grund för sin schemaläggning. Bl.a. kan man prioritera ”rivalmatcher”. PAC-12 har t.ex. ett spelschema baserat på 9 konferensmatcher per lag. Där här innebär att man inte hinner möta alla lagen varje år då konferensen består av 12 lag. Dock premierar dem rivalmöten på så vis att man ser till att de fyra skolorna från Kalifornien möter varandra varje år.

Eftersom säsongen är 12 matcher lång behöver varje lag fylla ut sitt schema med ytterligare 3-4 matcher. Det här görs genom att man försöker hitta någon bra motståndare utanför konferensen. Även här finns det allehanda upplägg. T.ex.:
[check_list]

  • Strykpojke: Vissa stora skolor betalar en liten skola en större summa pengar för att agera sparringpartners inför viktigare matcher. Oftast känner du igen dessa upplägg på att matchen slutar 70-3, eller något liknande.
  • Rivalmatcher: Två lag skriver kontrakt över många år och således möter varandra varje säsong. Även om de inte spelar i samma konferens. Matcher mot något av de neutrala lagen såsom Notre Dame är bl.a. typexempel på det här
  • Tvingande upplägg: Konferensen kan genom sitt regleverk tvinga att motståndaren skall vara från en ”bättre” konferens. Motståndets styrka är nämligen oerhört viktigt för att i slutändan bevisa hur mycket segern var ”värd”.

[/check_list]

Hur viktiga är då de här matcherna utanför konferensen? Förutom att de räknas in i tabellerna som vilken annan match som helst, har de även en viktig faktor för att reglera maktförhållandet mellan konferenserna. Det här innebär att fans av Oklahoma (medlem av Big 12) mycket väl kan hålla på konferensfienden Texas om dem möter ett lag från t.ex. Big 10. Vinner Texas innebär det ju trots allt Big 12 är bättre än Big 10, eller? ”Skryt-poäng” är alltså på spel. Något som är mycket viktigt för fansen sinsemellan. För hur avgör man egentligen vem som är bäst? Är alla segrar lika värda?

Frågan om vem som egentligen är bäst blir naturligtvis lite svår att avgöra med den här typen av upplägg. Är det bättre att vinna 9 matcher som medlem av Big 12 jämfört med att vinna 8 matcher som medlem av PAC-12? Vilka skall egentligen spela i den stora finalen om mästerskapstiteln? Tidigare har man t.ex låtit journalister rösta om vilket lag som är bäst. Därefter hittade man på ett system som byggde på både mänskliga röster och algoritmer i en dator. I år har man dock en två nya saker på gång för att kora ett mästarlag. För det första skall mästerskapet avgöras i ett slutspel med fyra lag. Vilka som skall medverka där skall dessutom avgöras av en jury.

Men nog om det för stunden. Det tar vi nästa gång.

(Vi har tidigare publicerat lite artiklar om hur collegefotbollen formerar sig, men inför årets säsong sker en del förändringar vilket gör att vi valt att uppdatera texterna en aning. För er som vill förkovra er ytterligare rekommenderar jag min kollega Lars blogg Third and long)

En kommentar till “Collegefotboll : Schemaläggning”

Kommentarer inaktiverade.