R**hål vi minns: Jack Tatum

Någonstans säger väl smeknamnet allt. Kallas du för ”the Assasin” så har du element i ditt spel som åtminstone är på gränsen till lite för mycket. Samtidigt säger historien om Jack Tatum lite om spelets ursprung och varför ligan arbetar stenhårt för att förändra reglementet. Visst har mycket vattet passerat under broarna sedan Tatums dagar, men historien säger ändå lite om hur sporten var och varför ligan arbetar kontinuerligt med att göra ligan säkrare.

Jack Tatum (Safety) ((Tatum var för övrigt inblandad i ”The Immaculate reception”. Ett av NFLs mest kända spel)) spelade för Raiders och Texans under sina år i ligan, men det var iförd svart och silver (Raiders) som han gjorde sig ett namn och kommer bli ihågkommen. Kulmen på den idrottsliga karriären var under mitten/slutet av sjuttiotalet då hann spelade 3 Pro Bowls och var delaktig i det Raiderslag som vann Super Bowl 1977. Laget kritiserades ofta för sitt hårda spel och framför allt gällde det lagets uppsättning av safeties i Tatum och George ”Butch” Atkinson ((Återigen dessa fantastiska smeknamn)). Dessa två herrar tenderade att hålla den medicinska personalen sysselsatt för jämnan. Atkinson hade t.ex. i en match lyckats slå Steelers superstjärna Lynn Swann medvetslös med hjärnskakning som följd. Prestationen är än mer noterbar på grund av det faktum att bollen inte ens kastades åt Swanns håll.

Den här artikeln skulle således likaväl kunna handla om Atkinson, men idag väljer vi att fokusera på hans vapenbroder Tatum, som inte heller han var guds bästa barn. klippet nedan är hämtat ifrån Super Bowl XI (som spelades i januari 1977), och anses vara en av de tuffaste tacklingarna som delats ut i en Super Bowl. Mannen som får ont är Vikings Sammy White.

http://www.youtube.com/watch?v=gARi1MIyPRc&w=600

[quote_right]”I like to believe that my best hits border on felonious assault.”
Jack Tatum[/quote_right]Smällen ovan i all ära, men det var framför allt för en annan tackling han kom att bli ihågkommen för. I en försäsongsmatch satte Tatum in en tackling ((Vi har medvetet valt att inte inkludera klippet i artikeln, men för er som vill se hur det hände kan med lätthet söka upp det på youtube.)) på Patriots Darryl Stingley, som tyvärr förlamade Stingley. Visst spelade slumpen en roll i historien, men det var en synnerligen rejäl tackling Tatum delade ut den dagen. Det kanske mest anmärkningsvärda var dock att Tatum inte kontaktade Stingley efteråt, och bad om ursäkt för det som hände. Snarare fortsatte han att prata om sin håda stil som något positivt vilket kan tyckas aningen respektlös mot Stingley, och retade upp många fans av sporten. Anledning till hans kalla beteende var att han helt enkelt aldrig ansåg det vara något konstigt med tacklingen. Ibland är ”olyckan framme”, och då är det inte så mycket att göra, menade han.

På ålderns höst blev dock Tatum lite mer ödmjuk och eftertänksam i sin framtoning och det sägs att han gjorde vissa försök till att kontakta Stingley i samband med att han skrev sin självbiografi. Stingley tackade dock nej eftersom han ansåg att det hela var ett PR-jippo för att promota Tatums bok. ((En bok som för övrigt bar det ödmjuka namnet ”Final confessions of an NFL Assasin”.)) Stingley berättade dock i en intervju att han förlåtit Tatum, men tyvärr lyckades de aldrig tala ut om incidenten. Relationen var och förblev, med all rätt, aningen spänd.

Både Stingley (d.2007) och Tatum (d.2010) är idag avlidna.

En kommentar till “R**hål vi minns: Jack Tatum”

  1. Nu är jag ju lite biased när jag skriver detta, men denna erans Raiders är nog tidernas värsta samling av råskinn inom sporten. Inte för att det inte fanns spelare i mitt älskade Pittsburgh Steelers som spelade tufft, men det var ändå en känsla av good guys vs bad guys när de möttes under Pittsburghs storhetstid i slutet på 70-talet. Lyckligtvis vann Steelers fyra ringar under denna epok mot bara en för Raiders

Kommentarer inaktiverade.