Kategori: Försvarsblock

The Steel Curtain

Jag har aldrig gillat Pittsburgh, jag har ingen klar bild framför mig varför. Kan ha varit att under tidigt 90-tal när amerikansk sport började uppmärksammas av undertecknad så var jag så trött på allt prat om lagets hockeylag och deras nummer 66 att jag helt enkelt blev anti. Det kan vara anledningen till att jag inte gillar Steelers, trots Dorsett och Marino, inte gillar Pitt och trots noll koll på baseball inte gillar Pirates. Men jag kan inte låta bli att gilla stora delar av det Steelers laget som dominerade NFL på 70-talet. Idag lägger jag inte mitt fokus på Steelers 70-tal utan på en del av Steelers 70-tal, nämligen The Steel Curtain.

”The Steel Curtain” var det smeknamn Pittsburgh Steelers defensiva linje fick under Steelers dominans på 70-talet. De flesta är väl eniga om att just deras defensiva linje, två ends och två tackles, var ryggraden i Steelers försvar som i sin tur var den stora anledningen till lagets triumfer under denna tid och är väl så även idag. Laget vann fyra Super Bowl från 1975 till 1980 och det tog ända fram tills 2006 tills man åter lyckades vinna.
Smeknamnet är en ordlek byggd på stålstaden Pittsburgh och då självklart lagets namn och frasen ”Iron Curtain” alltså gränsen mellan Öst- och Västeuropa som fanns i din atlas mellan andra världskriget på 40-talet fram till kalla kriget på 90-talet. Har man lyssnat på sin farfars gamla historier är det inte helt omöjligt att man hört han referera till saker ”bakom den ryska järnridån”.

Jag skulle väl inte vilja gå så långt att jag säger att resten av lagets försvar åkte snålskjuts på linjen, men ofta fick hela försvaret smeknamnet trots att det egentligen handlade om dess defensiva linje och tillslut kallade man helt sonika hela lagets försvar för smeknamnet. Steelers försvar 1976 har kallats för det bästa försvaret någonsin, efter att laget startat säsongen 1-4 och med lagets QB Terry Bradshaw skadad klev lagets försvar upp som aldrig förr. PÅ de nio matcherna man hade kvar lyckades försvaret nolla motståndarna i hela fem matcher, tre i rad. Under de 9 matcherna släppte man bara till två touchdowns, i samma match, och fem field goals och hade 3,1 poäng i snitt mot sig, ganska hyfsat. Nu säger jag inte att allt detta var tack vare lagets defensiva linje men det var väl den största bidragande orsaken både för deras spel och de sättet man tände resten av försvaret och laget. Som ett exempel på lagets dominans valdes alla fyra från linjen och åtta totalt i försvaret till Pro Bowl det året. Fyra av dem har senare valts in i Hall of Fame.

Den kanske mest kända medlemen är ”Mean” Joe Greene som väl utan överdrift kan beskrivas som ligans bästa defensiva spelare under stora delar av 70-talet, många ser honom sen den bästa defensiva linjemannen någonsin. De andra originalmedlemmarna var L.C. ”Hollywood Bags” Greenwood på vänstersidan som 2007 valdes in i Steelers all time All Star Team. Dwight ”Mad Dog” White höll till på högersidan och gjorde sig kanske mest känd för att flytt sjukhuset för att kunna delta i Super Bowl IX och sedan fixa matchens första poäng efter en safety i Vikings end zone. Även ”Mad Dog” valdes in i Steelers all time All Star Team 1982 och 2007. Den sista av de fyra var Ernie ”Fats” Holmes, en spelare som verkligen blommade ut efter att ha valts i åttonde rundan i draften 1971. Många tycker att Holmes var lika bra som Greene, vet inte om så är fallet men känns som båda bjöd på ganska högt spel, mellan 1971-1977 bjöd han på 40 sacks. För att summera det hela kan man väl lugnt säga att dessa fyra herrar var ankaret för 70-talets Steel Curtain, försvaret och hela Pittsburgh Steelers.

The No-Name Defense

Miami Dolphins säsong 1972 kräver väl egentligen en egen artikel. Coach Don Shula ledde sitt Dolphins till seger i Super Bowl VII mot Washington Redskins med 14-7. I grundserien gick man 14-0 och var det första laget som gjorde en så kallad ”perfect season” med idel segrar i bagaget och är fram till idag det ända laget som vunnit alla matcher i både grundserien och slutspel. Det sägs att varje år när det sista laget som inte förlorat förlorar en match så samlas delar av 1972 års Dolphins och delar en flaska champagne, om detta är sant eller inte låter jag andra spekulera kring.

Många anser att 1972 års Dolphins är det bästa laget någonsin, både offensivt och defensivt. Man tog mest yards och tillät minst i ligan det året och ledde även ligan i poäng för och emot. Trots detta finns det en hel del som anser att 1973 års Dolphins var bättre, trots att det laget faktiskt förlorade två matcher, man försvarade dock sin Super Bowl titel.
Shula ledde ett Dolphins med ett riktigt intressant offensiv med många karaktärer som pressen och fansen älskade. Två stycken QB’s i Bob Greise och Earl Morrall, FB Larry Csonka, RB Mercury Morris och WR Paul Warfield var bara ett par av de spelare som bidrog till lagets fina säsong.

I skuggan av detta stod ett av tidernas bästa försvar som inte fick den uppmärksamheten som sina offensiva lagkamrater eller andra försvar son Steelers fick. Med en viss glimt i ögat döptes försvaret till No-Name Defense som leddes av LB Nick Buoniconti och Bill Stanfill, DT Manny Fernandez, safetys Dick Anderson och Jake Scott. Alla utan Fernandez valdes samma år till Pro Bowl. Efter en fantastisk insats under Super Bowl med Scott’s viktiga interception som grädde på moset så fick man till slut sin tid i strålkastarljuset.

Under säsongen tillät lagets försvar ett snitt på 12,2 poäng per match och släppte bara till 18 touchdowns under 14 matcher i grundserien och på den tiden kändes i varje fall ligan betydligt mer poängglad, har tyvärr ingen statistik som backar detta. Man mäktade med 26 interceptions, 33 sacks och tillät bara 3297 yards och 171 poäng emot sig, riktigt imponerande. 1973 spelade lagets försvar om möjligt än bättre och var kanske den största faktorn till att man kunde försvara förra årets Super Bowl. Även 1971 var man fantastiska bakå och bjöd på siffror i klass med de två åren man vann Super Bowl.
Man kan helt klart finna likheter mellan Dolphins 1971, 1972 och 1973 och dess försvar. Precis som sitt försvar är det inte många som pratar om Dolphins när man ska diskutera det bästa laget någonsin. Du hör folk prata om Lombardis Packers, Steelers med sin dominans och sitt stålförsvar, 1985 års Chicago Bears och på senare tid New England Patriots.
LB Nick Buoniconti från Dolphins No-Name Defense kallar laget ”The forgotten team” och visst ligger det nått i det. Buoniconti valdes in i Hall of Fame 2001.

Cowboys legendariska coach Tom Landry tycker jag summerade det hela bra;

“I can’t recall their names, but they are a matter of great concern to us.”

Självklart är jag för ung för att ha upplevt detta med egna ögon. Oftast brukar ju ett försvar ha en fördel, att man är riktigt bra i luften medans man är ok på marken och vise versa. Vad jag har läst mig till så var Dolphins försvar lika dominanta både i luften och på marken och att hålla Redskins fantastiska anfall poänglösa, lagets TD kom på special team, är inget annat en fantastiskt. Här tycker jag det finns en viss skillnad mellan ett bra försvar och ett suveränt försvar.

The Hogs

Jag misstänker att jag är långt ifrån ensam om att börja få stora abstinensbesvär när det kommer till football. Draften är avklarad, de flesta stora namnen är signade och spring practice har precis börjat. Så jag kollar en del framåt, sitter och jämför trupperna fram och tillbaka. Men framförallt kollar jag bakåt och drömmer mig tillbaka till tiderna långt innan jag hade en susning om livet i allmänhet och NFL i synnerhet. Så jag tänkte försöka släppa lite gamle sköna grupperingar från olika NFL lag genom tiderna, först beger vi oss till landets huvudstad där jag tänkte uppmärksamma en grupp som inte alltid får den delen av rosor kastade mot sig som de förtjänar.

The Hogs

Washington Redskins offensiva linje i större delen av 80-talet och i början av 90-talet var nått utöver det vanliga och var till stor del att tacka för den framgång Redskins ändå hade under denna period. Smeknamnet för denna grupp som med bravur kontrollerade ”line of scrimmage” och hjälpte ’Skins att vinna tre Super Bowls blev The Hogs.
Smeknamnet sattes av lagets o-line coach Joe Bugel under ett träninsläger 1982 när han till sina linjespelare sa;

”Okay, you hogs, let’s get running down there.”

Det som många hade kunnat ta som ett skällsord tog ‘Skins linjespelare och vände till sin gimmick och inom kort var t-shirts med grisar och gummi-gristrynen en helt normal syn på gamla slitna och härliga RFK Stadium. Det var till och med så att The Hogs fick en egen supporterskara på läktaren som kallade sig ”The Hogettes” bestående av män utklädda till gamla tanter med gristrynen, ”The Hogettes” finns förvrigt kvar och kan ofta skådas på FedEx Field. Originalmedlemmarna från 82 var, C Jeff Bostic, LG Russ Grimm, RG Mark May, LT Joe Jacoby, RT George Starke plus TE Don Warren och Rick Walker. Alla utan Bostic fanns kvar i laget tills början av 90-talet.

1982 var snittvikten 130 kgs så det var ju inga grabbar man skojade med hur som helst. Två som nog kommer att vara evigt tacksama för det var lagets RB John Riggins och QB Joe Theismann som under större delen av sina karriärer knappast kunde be om bättre skydd.

Efter att Starke och Riggins slutat 1985 fick The Hogs två nya medlemmar i form Raleigh McKenzie, en LG som draftades från Tennessee och Mark Schlereth en RG som draftades från Idaho. Man byggde även vidare under åren med Ray Brown, Ed Simmons och Pro Bowl LT Jim Lachey som man tradade till sig från Al Davis och Los Angeles Raiders. Mycket tack vare dessa lyckades ’Skins vinna Super Bowl 1988 och 1992.

Ett litet exempel på The Hogs mentalitet kan man hämta från Super Bowl 27 mot ärkerivalen Dallas Cowboys. Det var tredje försöket och 1 yards att ta, LG Russ Grimm sa till lagets RB John Riggins;

“Just bring this play right over my ass. Hit me from behind — aim for right between the numbers on my jersey. I’ll do the rest.”

Så Riggins följde instruktionerna och sprang för kung och fosterland rätt in i ryggen på Grimm, båda flög framåt och hamnade hjälm mot hjälm på varann cirka 1,5 yards längre fram men Grimms var helt borta och såg stjärnor medans Riggins log och sa; ”Bullseye, right between the numbers.” Detta var förövrigt i samma match som man körde spelet 50 Gut nio gånger i rad för att låta klockan rinna ut, Grimm och Bostic bestämde sig för att ha lite kul med ’Boys DT Randy White och sa tillslut till honom innan spelet vilket spel de skulle köra.

Förutom det faktum att de var riktigt duktiga på det de gjorde så var med största sannolikhet sammanhållningen i gruppen en stor anledning till att det gick så bra, The Hogs höll ihop på och utanför planen och ockuperade till och med ett litet skitet bollföråd på träningsanläggningen där man varvade ner efter träningarna med lite öl, tv och kortspel.

Än så länge är det bara LG Russ Grimm som valts in i Pro Football HOF. Men känns väl inte så oväntat om LT Joe Jacoby hamnar där med så småningom.

Jag var som sagt för ung för att komma ihåg detta själv. The Hogs gick väl officiellt i graven precis under den tiden jag började få upp ögonen för sporten och då var, tyvärr vill jag säga, min fokus på de stora namnen som Marino, Irwin, Smith och Young. Men jag tycker det är oerhört härligt när ”the unsong hero” får upprättelse och hyllas på det sätt som den har gjort sig förtjänt av. Oavsett vilken lagsport vi pratar om hittar vi dessa och det är en av alla underbart vackra element som, i mina ögon, självklart placerar sporten i kulturens finrum och gör fenomenet så enkelt att ta till sig, slukas upp i och älska. Jag är nästan så långt ifrån en Redskins supporter du kan komma men jag kommer alltid att älska The Hogs och de hyllningarna de fick på en av landets mest klassiska arenor, RFK Stadium.